Sommarsjukan

Så var det dags för sommarsjukan i år igen. Ofelbart kommer den smygande ett par dagar efter att semestern börjat. Först bara som en liten aning. Huvudvärk. Trötthet. Sen slår den till med full kraft.

Nu är den här igen. Jäkla förkylning!

Hört från treåringen

"Men Maja, varför har du fem par trosor på dig? Då har du ju inga rena kvar tills imorgon"
"Jo, men jag sparade två i lådan"

"Mamma, varför har du fortfarande bröst? För du ammar ju inte Vera längre"

"När ska jag ha en bebis i min mage?" och "När ska jag bli mamma? För då kan mitt barn leka med Vera"

"Jag är tre år. När man är tre år så har man stort huvud" (efter att vi gjort midsommarkransar)

Semesterdröm

Sex veckors semester. En dröm!

Med nytt parasoll på balkongen, nya planteringar och snart nytt balkongbord och två fällbara stolar, känns sommaren räddad. När vi nu dessutom bokat in katterna på pensionat en vecka, och oss själva i stuga på Öland, då känns det som om semestern kommer att bli fantastisk!

Förälder eller inte?

Läste igår om paret som hämtade sitt adoptivbarn på BB, och som nu, åtta månader senare, får lämna tillbaks barnet till mamman. Blotta tanken på att behöva lämna ifrån mig något av mina barn får mig att må illa. Men det väcker frågor om föräldraskap. Vem är egentligen en förälder? Den som fött ett barn, men aldrig hållit i det? Eller den som skött om och älskat ett barn i åtta månader, men som inte delar gener med barnet?

Självklart är båda föräldrar. Men den biologiska rätten till ett barn kanske är lite för stor ibland. Mina barn har som tur är ingen biologisk mamma som kan få för sig att vilja ha dem tillbaka. För hur överlever man en sådan förlust? Hur sörjer man ett barn, som varit ens eget så länge och som nu plötsligt är någon annans?

Det hela låter nästan som ploten i en tårdrypande, amerikansk film, och det är nästan så att jag förväntar mig en uppföljande artikel om mamman som sedan ändrade sig igen och lämnade tillbaka sonen till adoptivföräldrarna. Men verkligheten består ju inte av happy endings. Vi får bara hoppas att den lille pojken får det fantastiskt bra hos sin biologiska mamma, och att adoptivföräldrarna hittar ett sätt att gå vidare.

F5

Hur många gånger kan man, utan att anses vara tokig, trycka på F5 under en dag?

Den desperata jakten efter ett hus fortsätter.

Bullerbyn

Gjorde en vända till Bullerbyn, men kom snabbt tillbaka. Ville stanna kvar. Ville desperat stanna kvar i Bullerbyn, med sina mysiga gator, underbara trädgårdar och gemytliga stämning. Var en timme ifrån att få stanna kvar. För alltid. Men slank tillbaks igen. Vågade helt enkelt inte ta risken.