Sjuk inledning på 2013

2013 har inte börjat i friskhetens tecken. Vi avslutade 2012 med vattkoppor, och inledde 2013 med vattkoppor. Fyra veckor med prickar, klåda och gnälliga barn kändes som en evighet. Men så kom då äntligen kvällen när vi skulle göra i ordning dagispåsarna. Äntligen dags!

Vid middagen sitter Maja och kliar sig intensivt i hårbotten. Vi har ett par dagar tidigare avfärdat hennes klåda som vattkoppor, eftersom hon hade hela hårbotten full av dem. Men den här gången kollar jag lite extra noga i hennes hårbotten. Och visst kryper det någonting där....

Tre lus-schamponeringar senare är klockan 22 och barnen är trötta. Lusfria, men trötta. Dagen därpå investerar jag i en luskam de lux, och vi inför daglig kamning. En dryg vecka och otaliga kamningar senare är vi garanterat lusfria. För den här gången.

Men det slutar såklart inte där. Sedan dess har Vera lyckats få en lätt öroninflammation, och i dag var det återigen dags för vab på grund av förkylning med feber. Januari var en skitmånad, som jag hoppas följs av lite bättre tider. Jag har dock fått några lärdomar:

• Se till att barnen alltid har mössa på sig när de använder lånad/hyrd hjälm, för vem vet vad som lurar i den...
• Kolla barnens hår varje vecka, särskilt om de kliar sig i håret
• Se till att alltid ha lusschampo hemma, så att man slipper besöka jourapoteket på Östra
• Vab är snarare regel än undantag. Förutse ALDRIG att du kan jobba dan efter!

Fotografier - till vilket pris?

Att få sina barn förevigade på bild av en riktig fotograf är guld värt. När Maja var drygt ett halvår dök ett erbjudande från en fotograf i stan upp, som vi nappade på. Bilderna blev jättefina och vi köpte även förstoringar till våra föräldrar. Ett liknande erbjudande dök upp även när Vera var lite, och vi gick till samma fotograf. Hon var inte riktigt lika övertygad om att fotografen var en snäll kille, men bilderna blev ändå fina. Även dessa förstorades och gavs i julklapp till våra föräldrar.

Sedan dess har barnen inte varit hos fotografen, utan fått stå ut med sin mor som jourhavande fotograf. Det har funkat över förväntan, men det blir ju inte riktigt samma sak som när ett proffs tar bilderna. Så när det nu var dags för årets fotografering på förskolan, var mina förväntningar stora. När jag fick höra från Maja att pedagogerna även arrangerat syskonbilder, såg jag framför mig perfekta julklappar och nya väggbonader som skulle pryda vårt hem. Sen kom bilderna.

Vera såg helt ok ut på sin bild, men skratta gjorde hon inte. Jag hade dessutom valt att sätta upp deras hår i tofs den aktuella dagen, vilket resulterade i någon slags galen frisyr där halva håret släppt från tofsen och det inte ser ut som om vi kammat barnen det senaste året. Fiint.

Maja skrattade på ett väldigt finurligt sätt, som kanske hade kunnat varit ok. Om det inte hade varit för den halvtaskiga frisyren. På syskonbilden hade hon lyckats få till ett mycket tillgjort leende, och Vera såg gravallvarlig ut. Det där kan väl inte vara mina glada barn?!?

Sen var det då priset. Hade bilderna varit gratis, så hade jag kunnat leva med ett tillgjort leende och en konstig frisyr. Men för 468 kronor per serie plus 369 för syskonbilderna= 1305 kronor för bilder som kändes sådär. Nej tack. För de pengarna kan jag nog ta barnen till en fotograf, som faktiskt fotar tills bilderna ser bra ut. Eller göra ett försök själv.

Så nu har jag precis klistrat igen kuverten, för att skicka tillbaka alla bilderna igen. Det känns lite konstigt, men samtidigt rätt. Att betala för bilder som vi ändå inte kommer att sätta upp på väggen är ju meningslöst. För man vill ju ha bilder där man känner igen sina barn, så som de oftast ser ut. Utan tillgjorda leenden.

Och så lite språk igen då..

Jag verkar återkomma till de här inläggen om barnens språkutveckling. För det är ju så himla roligt! Att se sina barn utveckla sitt språk - något som ligger mig extra varmt om hjärtat - är spännande. Egentligen betydligt mer spännande än det första steget eller den första tanden. Det tycker i alla fall jag.

Maja har i princip lärt sig alla bokstäver, och börjar fundera på hur ord hänger ihop. Så idag köpte vi en bok med versaler som hon kan träna lite i. Men det gäller att inte pressa henne, utan bara uppmuntra när hon själv vill lära. Undrar om hon kommer att bli en sån där bokslukare som jag var som som 11-12-åring och läsa mig igenom mina föräldrars bokhylla? Det kanske gäller att redan nu fundera på utbudet i bokhyllan...(själv plöjde jag ju bland annat Jackie Collins-böcker)

Veras språk har utvecklats otroligt mycket den senaste tiden. Nu kan hon de flesta ord, och pratar flytande, om än med något omkastad ordföljd. Pronomen har hon fortfarande lite svårt för, vilket retar upp Maja varje gång som hon kallare henne för "han". Men ganska ofta så rättar hon sig själv, och säger rätt. Och så sjunger hon. Varenda liten musiksnutt som hon hör härmas, vilket får mig att minnas Maja som tidigt sjöng "118 800, superbillig nummerupplysning,..."

Pysseldag

Min äldsta dotter är en pysseltjej. Hon älskar att rita, klistra, klippa och fixa. I dag fick hon (och jag) verkligen utlopp för pysselådran när förskolan hade planeringsdag och jag helt sonika fick ta ledigt. Att det dessutom spöregnade och blåste halv stor ute, gjorde att vi höll oss inne hela dagen.

Förmiddagen pysslades det med papper, pennor och klistermärken och på eftermiddagen klippte vi tyg för att testa lite sömnad. Kvällen avslutades sedan med ett avsnitt av Filofix, ett av Majas favoritprogram. Roligt för mig också som får lite pysselidéer. Men det är ingen inspiration som Maja egentligen behöver. Som hon själv sa när hon refererade till en påannonsering för programmet "Filofix är för de som behöver nya pysselidéer. Men det behöver ju inte jag, för jag kommer ju på massor av olika pyssel". Så sant, så sant.

Kval

Efter en sommar utan så mycket husletande (men en del husältande), så är vi tillbaks i jakten igen. Men det känns inte kul längre. När vi började kika på hus för fyra år sedan, kändes det ganska roligt. Nu har det förbytts mot någonting som bara tar en massa tid. Så, vad är lösningen? Sluta leta och bo kvar? Bita ihop och fortsätta? Köpa första bästa? Svaret är - vi vet inte.

Så vi är fortfarande hemnet-beroende lägenhetsmänniskor vars helg- (och veckokvälls-)nöje är att besöka andras hem. Andra som vi inte känner, men som vi vet vilket schampo de använder, vilka inredningsfärger de föredrar, hur stora huslån de har och att de ska skilja sig. Ibland till och med innan deras barn vet om det.

Jag hade hellre spenderat tiden med att kika i inredningsmagasin, springa i möbelaffärer, klippa gräset och skörda mina egna grönsaker. Men å andra sidan kan jag sitta i mitt vardagsrum och kika på båtarna som ligger förtöjda nere vid hamnen. Jag kan hoppa på en buss - som går var femte minut - och vara nere på stan i tio minuter. Jag behöver inte gå upp i ottan för att vara i tid till jobbet.

Dessa kval....

Språkutveckling

Det babblas en hel del här hemma. Maja har alltid varit lite av en pratkvarn (jag undrar vad hon fått det i från :) ), och nu har hennes syster börjat rabbla långa ramsor. Förutom alla sånger som just nu sjungs, så börjar hon dra repliker från diverse filmer och böcker. För ett par veckor sedan gick hon omkring och sa "Kan inte hjälpa dig, inte gjord av trä". Jag fattade ingenting, men maken kom på att det är en replik ur Nasse. Nu bubblar diverse fraser och roliga uttryck ut ur henne. "Så underbart!" är vanligt. "Rapunzel, släpp ner ditt hår!" ropade hon på lekplatsen tidigare i dag.

"Mamma, jag älskar dig" sa hon häromdagen. Tror tyvärr inte att hon riktigt vet vad det betyder, men jag blev alldeles varm inombords. Den allra vanligaste frasen just nu är annars: "Maja, vad gör du?".

Otäcka åkommor

Otäcka åkommor verkar vara sommarens devis. En kväll i juni åkte vi in till jourmottagningen med lilltjejen för ett underligt utslag, efter att ha ringt sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskorna på sjukvårdsupplysningen  är toppen att ha, men är de inte lite väl hetsiga på att man ska uppsöka doktor? I det här fallet ändrade utslaget färg och form och vi blev starkt rekommenderade att åka in. Som tur var var illtjejen pigg som en mört trots att klokan passerat 20.30, så det hela gick smidigt. Domen? Nässelutslag.

Nästa läskiga åkomma inträffade i samband med att våra vänner hade namngivning för sin lille pojk. Mot kvällningen började den stora tjejen att klaga på huvudvärk, och påstod att hon slagit ihop pannan med en annan av tjejerna på kalaset. Hon blev riktigt ledsen, och i bilen på vägen hem blev det ganska akut. Vi stannade till hos svärföräldrarna för att få i henne någon tablett (och låta svärmor - tillika nybliven pensionär från Drottning Silvias barnsjukhus - kika på henne). Hon vägrade ta någon tablett, men lugnade ner sig. Väl hemma fortsatte hon att klaga på huvudvärk, och det hela eskalerade i att hon kaskadspydde över hela badrumsgolvet. Hjärnskakning, tänkte vi, och lyssnade på svärmors råd att stanna hemma den här gången.

Men efter att ha pratat med mina föräldrar så började vi att tveka. Var det verkligen hjärnskakning? För det har ju hänt förut - att hon klagat på huvudvärk och sedan spytt. Närmare bestämt när vi hälsade på mina föräldrar i vintras och hon sov i deras säng. "Hon kanske har migrän", sa min pappa. Ja, huvudvärk ligger verkligen i släkten, jag har släktingar som haft riktig ordentlig migrän som barn och själv växte jag upp med huvudvärk nästan dagligen under skolåldern. Det har på senare år blivit mycket bättre, men är inget jag önskar mina barn.

Så nu får tiden utvisa om hon får några fler "anfall" eller om det kanske var en hjärnskakning trots allt. Eller som hon själv tror - alla vinbären som hon plockade på bärbuskarna hos värdparet :)