Fotografier - till vilket pris?

Att få sina barn förevigade på bild av en riktig fotograf är guld värt. När Maja var drygt ett halvår dök ett erbjudande från en fotograf i stan upp, som vi nappade på. Bilderna blev jättefina och vi köpte även förstoringar till våra föräldrar. Ett liknande erbjudande dök upp även när Vera var lite, och vi gick till samma fotograf. Hon var inte riktigt lika övertygad om att fotografen var en snäll kille, men bilderna blev ändå fina. Även dessa förstorades och gavs i julklapp till våra föräldrar.

Sedan dess har barnen inte varit hos fotografen, utan fått stå ut med sin mor som jourhavande fotograf. Det har funkat över förväntan, men det blir ju inte riktigt samma sak som när ett proffs tar bilderna. Så när det nu var dags för årets fotografering på förskolan, var mina förväntningar stora. När jag fick höra från Maja att pedagogerna även arrangerat syskonbilder, såg jag framför mig perfekta julklappar och nya väggbonader som skulle pryda vårt hem. Sen kom bilderna.

Vera såg helt ok ut på sin bild, men skratta gjorde hon inte. Jag hade dessutom valt att sätta upp deras hår i tofs den aktuella dagen, vilket resulterade i någon slags galen frisyr där halva håret släppt från tofsen och det inte ser ut som om vi kammat barnen det senaste året. Fiint.

Maja skrattade på ett väldigt finurligt sätt, som kanske hade kunnat varit ok. Om det inte hade varit för den halvtaskiga frisyren. På syskonbilden hade hon lyckats få till ett mycket tillgjort leende, och Vera såg gravallvarlig ut. Det där kan väl inte vara mina glada barn?!?

Sen var det då priset. Hade bilderna varit gratis, så hade jag kunnat leva med ett tillgjort leende och en konstig frisyr. Men för 468 kronor per serie plus 369 för syskonbilderna= 1305 kronor för bilder som kändes sådär. Nej tack. För de pengarna kan jag nog ta barnen till en fotograf, som faktiskt fotar tills bilderna ser bra ut. Eller göra ett försök själv.

Så nu har jag precis klistrat igen kuverten, för att skicka tillbaka alla bilderna igen. Det känns lite konstigt, men samtidigt rätt. Att betala för bilder som vi ändå inte kommer att sätta upp på väggen är ju meningslöst. För man vill ju ha bilder där man känner igen sina barn, så som de oftast ser ut. Utan tillgjorda leenden.

Och så lite språk igen då..

Jag verkar återkomma till de här inläggen om barnens språkutveckling. För det är ju så himla roligt! Att se sina barn utveckla sitt språk - något som ligger mig extra varmt om hjärtat - är spännande. Egentligen betydligt mer spännande än det första steget eller den första tanden. Det tycker i alla fall jag.

Maja har i princip lärt sig alla bokstäver, och börjar fundera på hur ord hänger ihop. Så idag köpte vi en bok med versaler som hon kan träna lite i. Men det gäller att inte pressa henne, utan bara uppmuntra när hon själv vill lära. Undrar om hon kommer att bli en sån där bokslukare som jag var som som 11-12-åring och läsa mig igenom mina föräldrars bokhylla? Det kanske gäller att redan nu fundera på utbudet i bokhyllan...(själv plöjde jag ju bland annat Jackie Collins-böcker)

Veras språk har utvecklats otroligt mycket den senaste tiden. Nu kan hon de flesta ord, och pratar flytande, om än med något omkastad ordföljd. Pronomen har hon fortfarande lite svårt för, vilket retar upp Maja varje gång som hon kallare henne för "han". Men ganska ofta så rättar hon sig själv, och säger rätt. Och så sjunger hon. Varenda liten musiksnutt som hon hör härmas, vilket får mig att minnas Maja som tidigt sjöng "118 800, superbillig nummerupplysning,..."

Pysseldag

Min äldsta dotter är en pysseltjej. Hon älskar att rita, klistra, klippa och fixa. I dag fick hon (och jag) verkligen utlopp för pysselådran när förskolan hade planeringsdag och jag helt sonika fick ta ledigt. Att det dessutom spöregnade och blåste halv stor ute, gjorde att vi höll oss inne hela dagen.

Förmiddagen pysslades det med papper, pennor och klistermärken och på eftermiddagen klippte vi tyg för att testa lite sömnad. Kvällen avslutades sedan med ett avsnitt av Filofix, ett av Majas favoritprogram. Roligt för mig också som får lite pysselidéer. Men det är ingen inspiration som Maja egentligen behöver. Som hon själv sa när hon refererade till en påannonsering för programmet "Filofix är för de som behöver nya pysselidéer. Men det behöver ju inte jag, för jag kommer ju på massor av olika pyssel". Så sant, så sant.

Kval

Efter en sommar utan så mycket husletande (men en del husältande), så är vi tillbaks i jakten igen. Men det känns inte kul längre. När vi började kika på hus för fyra år sedan, kändes det ganska roligt. Nu har det förbytts mot någonting som bara tar en massa tid. Så, vad är lösningen? Sluta leta och bo kvar? Bita ihop och fortsätta? Köpa första bästa? Svaret är - vi vet inte.

Så vi är fortfarande hemnet-beroende lägenhetsmänniskor vars helg- (och veckokvälls-)nöje är att besöka andras hem. Andra som vi inte känner, men som vi vet vilket schampo de använder, vilka inredningsfärger de föredrar, hur stora huslån de har och att de ska skilja sig. Ibland till och med innan deras barn vet om det.

Jag hade hellre spenderat tiden med att kika i inredningsmagasin, springa i möbelaffärer, klippa gräset och skörda mina egna grönsaker. Men å andra sidan kan jag sitta i mitt vardagsrum och kika på båtarna som ligger förtöjda nere vid hamnen. Jag kan hoppa på en buss - som går var femte minut - och vara nere på stan i tio minuter. Jag behöver inte gå upp i ottan för att vara i tid till jobbet.

Dessa kval....

Språkutveckling

Det babblas en hel del här hemma. Maja har alltid varit lite av en pratkvarn (jag undrar vad hon fått det i från :) ), och nu har hennes syster börjat rabbla långa ramsor. Förutom alla sånger som just nu sjungs, så börjar hon dra repliker från diverse filmer och böcker. För ett par veckor sedan gick hon omkring och sa "Kan inte hjälpa dig, inte gjord av trä". Jag fattade ingenting, men maken kom på att det är en replik ur Nasse. Nu bubblar diverse fraser och roliga uttryck ut ur henne. "Så underbart!" är vanligt. "Rapunzel, släpp ner ditt hår!" ropade hon på lekplatsen tidigare i dag.

"Mamma, jag älskar dig" sa hon häromdagen. Tror tyvärr inte att hon riktigt vet vad det betyder, men jag blev alldeles varm inombords. Den allra vanligaste frasen just nu är annars: "Maja, vad gör du?".

Otäcka åkommor

Otäcka åkommor verkar vara sommarens devis. En kväll i juni åkte vi in till jourmottagningen med lilltjejen för ett underligt utslag, efter att ha ringt sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskorna på sjukvårdsupplysningen  är toppen att ha, men är de inte lite väl hetsiga på att man ska uppsöka doktor? I det här fallet ändrade utslaget färg och form och vi blev starkt rekommenderade att åka in. Som tur var var illtjejen pigg som en mört trots att klokan passerat 20.30, så det hela gick smidigt. Domen? Nässelutslag.

Nästa läskiga åkomma inträffade i samband med att våra vänner hade namngivning för sin lille pojk. Mot kvällningen började den stora tjejen att klaga på huvudvärk, och påstod att hon slagit ihop pannan med en annan av tjejerna på kalaset. Hon blev riktigt ledsen, och i bilen på vägen hem blev det ganska akut. Vi stannade till hos svärföräldrarna för att få i henne någon tablett (och låta svärmor - tillika nybliven pensionär från Drottning Silvias barnsjukhus - kika på henne). Hon vägrade ta någon tablett, men lugnade ner sig. Väl hemma fortsatte hon att klaga på huvudvärk, och det hela eskalerade i att hon kaskadspydde över hela badrumsgolvet. Hjärnskakning, tänkte vi, och lyssnade på svärmors råd att stanna hemma den här gången.

Men efter att ha pratat med mina föräldrar så började vi att tveka. Var det verkligen hjärnskakning? För det har ju hänt förut - att hon klagat på huvudvärk och sedan spytt. Närmare bestämt när vi hälsade på mina föräldrar i vintras och hon sov i deras säng. "Hon kanske har migrän", sa min pappa. Ja, huvudvärk ligger verkligen i släkten, jag har släktingar som haft riktig ordentlig migrän som barn och själv växte jag upp med huvudvärk nästan dagligen under skolåldern. Det har på senare år blivit mycket bättre, men är inget jag önskar mina barn.

Så nu får tiden utvisa om hon får några fler "anfall" eller om det kanske var en hjärnskakning trots allt. Eller som hon själv tror - alla vinbären som hon plockade på bärbuskarna hos värdparet :)

Semester från semestern?

Det blev lite mycket på jobbet i april, och bloggandet har tyvärr legat nere. Men nu är jag inne på semestervecka nummer 4 (vad hände?) och det börjar åter klia lite i skrivarfingrarna.

Semestern har än så länge bestått av besök hos föräldrarna (lagom avkopplande), tripp till Astrid Lindgrens värld (fantastiskt), umgänge med vänner (härligt!), en namngivningsceremoni (fint!) och ett otaligt antal timmar på olika lekplatser. Semestern har också bestått av ett antal tecknade filmer medan vinden och regnet härjat utanför fönstret. Ett dopp i havet har det ändå blivit, men jag hoppas att det blir fler under vår kommande vecka till Gotland. Save the best for last, heter det ju.

Vädret har ju som sagt inneburit en hel del inomhusvistelse. Som ni bloggläsare vet så har vi ju ännu inte köpt något hus. Alltså ingen trädgård, alltså lite mer komplicerat att bara gå ut och springa av sig. Det i sin tur har inneburit en hel del bråk mellan syskonen. Antagligen inte värre än mellan andra syskon i samma ålder som mina, men nu börjar det gå mig på nerverna. Kan man få semester från semestern?

Utvecklingssamtal

I går var det dags för utvecklingssamtal nummer 2 på förskolan. Den här gången var vi lite mer nervösa för vad förskolepedagogerna skulle säga, och mannens råd till mig var "säg förlåt och att vi jobbar på det". Men vi behövde inte vara nervösa. Lilltjejen sköter sig på förskolan, även om hon har "temperament och vet vad hon vill". Jo tack, vi vet.

Jag fick också veta att hon har en beundrare från grannavdelningen (misstankarna fanns där sedan innan) och att hon gillar att räkna. Jo tack, vi vet.

Vår sjuka tid är nu...

När "vabruari" övergick i en mars med total sjukstuga så intalade vi oss att våren skulle bringa bättre tider. April, då är barnen friska. Inte. April började med tre dagars feber på den äldsta dottern, som sedan följdes av en frisk dag för båda (långfredagen) och sedan tre dagars feber för lilltjejen. I onsdags kunde både jag och mannen gå till jobbet igen, men lilltjejens hosta är fortfarande jobbig som sjutton. I dag börjar dessutom mannen klaga på ont i halsen, och jag känner mig ganska trött.

Men maj, då blir allt bättre! Då är det varmare, och barnen kan vara ute mer på förskolan. Då kommer de att hålla sig friska. Då ska vi se till att hälsa på alla kompisar med nya bebisar, som man verkligen inte vill smitta med sina dagissjukdomar.

Om inte vattkopporna slagit till då, förstås.

Kan man vobbstrejka?

Förra veckan hade Maja feber, samtidigt som både jag och maken var ganska förkylda. Men jag hade en tidning som skulle till tryck, och en tjänsteresa som stundade. Alltså blev det vobbande i flera dagar. Att vabba och jobba samtidigt är en konst, särskilt när man har små barn som inte gärna vill att mamma sitter framför en dator eller pratar i telefon med tryckerier istället för att läsa en bok eller lägga ett pussel. Men det går - med lite vilja.

Egentligen är det ett otyg att behöva jobba när man egentligen bara vill ta hand om sina sjuklingar. Och betalt för det får man inte. Med tanke på dagens besked på jobbet, där det visade sig att ett hedersuppdrag som jag sett fram emot att få inte blir av, funderar jag på att vobbstrejka. Varför ska jag offra allt för jobbet när jag ändå inte får något tillbaka? Tyvärr är det mina kollegor som får ta konsekvenserna, om jag beslutar mig för att sluta vobba. För någon måste ju göra jobbet, trots allt.

Men nästa gång jag vabbar ska jag allvarligt överväga att strunta i att ta med mig telefonen och datorn hem. Det är faktiskt mycket mysigare att bara ägna sig åt sjuka barn än att försöka parera jobbet samtidigt från distans.

Syskonkärlek

Nu börjar barnen bli så stora att de faktiskt leker med varandra. Maja brukar styra upp leken och visa Vera hur man ska göra, och Vera brukar lyssna men sällan lyda. I dag satt Maja och försökte lära Vera räkna på engelska.
- Så här: One too free, sa Maja.
- Ett, tå, treeeeee! ropade Vera glatt.
Så började de gapskratta.

Vi pratade om syskonkärlek på jobbet, och konstaterade att det är härligt med syskon men att det är bråken och avundsjukan från barndomen som man minns allra bäst. Som när jag och min bror varit på cirkus och fått varsin gasballong. Mamma skulle sätta fast min i mitt bälte, men tappade den givetvis och vi såg den sväva upp i himlen. Enligt utsago tvingade jag då min bror att punktera sin ballong, eftersom jag inte hade min kvar. Själv minns jag det som att det var han som gjorde det på eget bevåg, för att vara snäll.

I vår familj är det lillasyster som är den tuffa. Som slåss, drar storasyster i håret och har ett gräsligt temperament. Storasyster är den duktiga, som springer till mamma och berättar om allt bus som lillasyster gör. Hm, tycker jag känner igen det där från när jag var liten. Storasyster som man är.

Klart godkänt för Linas matkasse

I måndags kom ju då påsen, och den här veckan har vi provat fem nya rätter, med en mängd tidigare okända råvaror och kombinationer.

Godast var nog hjortfärsbiffarna med de ugnsbakade rotfrukterna och jordärtskockspurén. Fast mannen påstod att det senare smakade som barnmat, och lite rätt har han ju. För det var ju inte så länge sedan som vi kokade rotfrukter, mixade till mos och frös in i små iskubslådor. Dagens kyckling med kamutvete och sallad på spenat, äpple, tranbärs- och nötmix, sugar snaps och getost gick inte heller av för hackor. Eller det vegetariska receptet med potatisfrittata, med de goda rotfruktschipsen. Eller spättafilén. Och med korv går det ju inte att hamna fel. Helt enkelt en härligt god matvecka!

Barnen då? Jo, de åt med god aptit, både det ena och det andra. Allt har inte gått hem, men det mesta. Så vi kommer nog att fortsätta med påsen. I alla fall en vecka till. 

Mat i kasse

Så var det äntligen dags att prova julklappen från mina föräldrar, nämligen en veckas mat från Linas matkasse. Maken är måttligt road, men jag tror att det kommer att bli toppen. Maten levererades 17.05 utanför dörren, och råvarorna såg spännande ut. Hjortfärs är inget jag hade valt i affären, inte heller rotfruktschipsen, så det ska bli en riktigt spännande vecka. Imorgon är det dags för första maträtten, och recensionen efteråt dyker upp här på bloggen.

Otillräcklig

Att bli förälder var något av det mest omvälvande i livet. Helt enkelt fantastiskt, och en känsla som jag tror kan vara svår att förstå om man själv inte är förälder. Men med föräldraskapet kommer också känslan av att inte räcka till.

Pressen på dagens föräldrar är egentligen ofantlig, inte minst från oss själva. Vi ska slita som djur på jobbet, göra karriär och samtidigt komma hem i tid för att hinna laga hemlagad mat från grunden, baka surdegsbröd och odla våra egna, ekologiska grönsaker. Det händer att jag idealiserar livet på landet, och tror att det skulle vara så mycket lättare att bo någonstans där man inte behöver stressa till jobbet eller känna pressen att hänga med i de senaste trenderna. Ibland önskar jag att jag vore hemmafru på 50-talet med enda jobb att ta hand om barn och hem, för då kanske jag hade kunnat klara det jobbet riktigt bra. Nu känner jag mig bara otillräcklig.

Men så läser jag artiklar som denna i dagens GP, och inser att det finns barn som har det betydligt värre än mina barn. Vars föräldrar kanske också reflekterar över huruvida deras barn får den bästa uppväxten möjligt, men där mina problem med för lite "riktig" hemlagad mat, för mycket tv-tittande och för lite gräsmatta att leka på är ett hånskratt i jämförelse.

Jag hoppas föräldrarna nyktrade till och insåg att föräldraskapet kräver mycket mer av oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss innan vi skaffade barn. Jag har själv fått förlika mig med tanken på att alltid känna mig otillräcklig, men försöker i alla fall göra det bästa av situationen. Lite mamma scans köttbullar har väl aldrig skadat någon, eller?

2012

Nytt år, nya tankar.

2011 var ett mellanår. Efter fyra år med omvälvande händelser - 2007: förlovning i Brasilien, 2008: Maja föddes, 2009: bröllopet, 2010: Vera föddes - var det svårt att tro att 2011 skulle kunna slå något av de fyra föregående. Så sant, 2011 blev ett riktigt mellanmjölksår.

Men i äkta blogganda ska jag försöka summera året som gått, och blicka framåt. Själv tycker jag att det är tråkigt att läsa andras summerade år, men what the hell, det här är ju min egen egotripp.

2011 var året som inleddes med föräldraledighet, en bloggambition som hette duga (sen dess har det bara gått utför) och en längtan att börja jobba igen. Året slutade med en vilja att vara ledig och aldrig mer gå tillbaka till jobbet igen, efter en otroligt hektisk höst med ungefär 150 procents uppgifter till mina 80 procent, samtidigt som en omorganisation stod inför dörren. Konflikterna på jobbet ökade som aldrig förr, och i min lilla grupp föll den ena efter den andra ifrån (slutade självmant). Så 2012 lovar jag mig själv att förbättra min jobbsituation på ett eller annat sätt, och sluta älta jobbproblem med maken när jag kommer hem.

2011 var också året där vi sprang på husvisningar som aldrig förr och "förlorade" två hus. 2012 kommer att bli året när vi bestämmer var och hur vi vill bo i framtiden, utan att för den delen spendera allt för mycket tid i andra personers hem. *hoppfull*

Förra året var också ett osocialt år. Vera började på förskolan, vilket resulterat i förkylning på förkylning, ofta med hög feber. Det har inneburit inställda sociala aktiviteter och att vi spenderat ganska mycket tid hemma med familjen. Mysigt förstås, men ibland kan man önska sig lite vuxensällskap också. Jag har också saknat mina vänner som bor långt bort. 2012 lovar jag att höra av mig oftare till mina tjejkompisar, och kanske till och med hinna med att träffa dem under året - med eller utan alla bebisarna.

2011 var också konflikternas år. Men en treåring som gärna vill vara tvärtemot och en ettåring med en vilja av stål har det blivit mycket gap och skrik under året. Gav maken Trotsboken i julklapp, och hoppas att vi ska kunna tackla våra två tjejer lite mer pedagogiskt under 2012. Som Jesper Parnevik sa till Carina Berg - man blir aldrig en sådan förälder som man tänkt sig innan.

Men 2011 var ju också året som vi hade en underbar semester på Öland. Året när Maja gick från blöjbarn till en stor tjej som gärna följer med mig och handlar, hjälper till att laga mat och började på barndans. Året när Vera gick från bebis till liten tjej som älskar Molly Mus och att sjunga. Året när jag hade underbara lediga fredagar med barnen när vi bara busat och umgåtts. Året när barnen börjat leka med varandra och saknar varandra när de är på var sitt håll.

Ett härligt år, men en förhoppning om ett ännu bättre 2012.

GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!