Förra veckan hade Maja feber, samtidigt som både jag och maken var ganska förkylda. Men jag hade en tidning som skulle till tryck, och en tjänsteresa som stundade. Alltså blev det vobbande i flera dagar. Att vabba och jobba samtidigt är en konst, särskilt när man har små barn som inte gärna vill att mamma sitter framför en dator eller pratar i telefon med tryckerier istället för att läsa en bok eller lägga ett pussel. Men det går - med lite vilja.
Egentligen är det ett otyg att behöva jobba när man egentligen bara vill ta hand om sina sjuklingar. Och betalt för det får man inte. Med tanke på dagens besked på jobbet, där det visade sig att ett hedersuppdrag som jag sett fram emot att få inte blir av, funderar jag på att vobbstrejka. Varför ska jag offra allt för jobbet när jag ändå inte får något tillbaka? Tyvärr är det mina kollegor som får ta konsekvenserna, om jag beslutar mig för att sluta vobba. För någon måste ju göra jobbet, trots allt.
Men nästa gång jag vabbar ska jag allvarligt överväga att strunta i att ta med mig telefonen och datorn hem. Det är faktiskt mycket mysigare att bara ägna sig åt sjuka barn än att försöka parera jobbet samtidigt från distans.
onsdag 21 mars 2012
måndag 5 mars 2012
Syskonkärlek
Nu börjar barnen bli så stora att de faktiskt leker med varandra. Maja brukar styra upp leken och visa Vera hur man ska göra, och Vera brukar lyssna men sällan lyda. I dag satt Maja och försökte lära Vera räkna på engelska.
- Så här: One too free, sa Maja.
- Ett, tå, treeeeee! ropade Vera glatt.
Så började de gapskratta.
Vi pratade om syskonkärlek på jobbet, och konstaterade att det är härligt med syskon men att det är bråken och avundsjukan från barndomen som man minns allra bäst. Som när jag och min bror varit på cirkus och fått varsin gasballong. Mamma skulle sätta fast min i mitt bälte, men tappade den givetvis och vi såg den sväva upp i himlen. Enligt utsago tvingade jag då min bror att punktera sin ballong, eftersom jag inte hade min kvar. Själv minns jag det som att det var han som gjorde det på eget bevåg, för att vara snäll.
I vår familj är det lillasyster som är den tuffa. Som slåss, drar storasyster i håret och har ett gräsligt temperament. Storasyster är den duktiga, som springer till mamma och berättar om allt bus som lillasyster gör. Hm, tycker jag känner igen det där från när jag var liten. Storasyster som man är.
- Så här: One too free, sa Maja.
- Ett, tå, treeeeee! ropade Vera glatt.
Så började de gapskratta.
Vi pratade om syskonkärlek på jobbet, och konstaterade att det är härligt med syskon men att det är bråken och avundsjukan från barndomen som man minns allra bäst. Som när jag och min bror varit på cirkus och fått varsin gasballong. Mamma skulle sätta fast min i mitt bälte, men tappade den givetvis och vi såg den sväva upp i himlen. Enligt utsago tvingade jag då min bror att punktera sin ballong, eftersom jag inte hade min kvar. Själv minns jag det som att det var han som gjorde det på eget bevåg, för att vara snäll.
I vår familj är det lillasyster som är den tuffa. Som slåss, drar storasyster i håret och har ett gräsligt temperament. Storasyster är den duktiga, som springer till mamma och berättar om allt bus som lillasyster gör. Hm, tycker jag känner igen det där från när jag var liten. Storasyster som man är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)