Fotografier - till vilket pris?

Att få sina barn förevigade på bild av en riktig fotograf är guld värt. När Maja var drygt ett halvår dök ett erbjudande från en fotograf i stan upp, som vi nappade på. Bilderna blev jättefina och vi köpte även förstoringar till våra föräldrar. Ett liknande erbjudande dök upp även när Vera var lite, och vi gick till samma fotograf. Hon var inte riktigt lika övertygad om att fotografen var en snäll kille, men bilderna blev ändå fina. Även dessa förstorades och gavs i julklapp till våra föräldrar.

Sedan dess har barnen inte varit hos fotografen, utan fått stå ut med sin mor som jourhavande fotograf. Det har funkat över förväntan, men det blir ju inte riktigt samma sak som när ett proffs tar bilderna. Så när det nu var dags för årets fotografering på förskolan, var mina förväntningar stora. När jag fick höra från Maja att pedagogerna även arrangerat syskonbilder, såg jag framför mig perfekta julklappar och nya väggbonader som skulle pryda vårt hem. Sen kom bilderna.

Vera såg helt ok ut på sin bild, men skratta gjorde hon inte. Jag hade dessutom valt att sätta upp deras hår i tofs den aktuella dagen, vilket resulterade i någon slags galen frisyr där halva håret släppt från tofsen och det inte ser ut som om vi kammat barnen det senaste året. Fiint.

Maja skrattade på ett väldigt finurligt sätt, som kanske hade kunnat varit ok. Om det inte hade varit för den halvtaskiga frisyren. På syskonbilden hade hon lyckats få till ett mycket tillgjort leende, och Vera såg gravallvarlig ut. Det där kan väl inte vara mina glada barn?!?

Sen var det då priset. Hade bilderna varit gratis, så hade jag kunnat leva med ett tillgjort leende och en konstig frisyr. Men för 468 kronor per serie plus 369 för syskonbilderna= 1305 kronor för bilder som kändes sådär. Nej tack. För de pengarna kan jag nog ta barnen till en fotograf, som faktiskt fotar tills bilderna ser bra ut. Eller göra ett försök själv.

Så nu har jag precis klistrat igen kuverten, för att skicka tillbaka alla bilderna igen. Det känns lite konstigt, men samtidigt rätt. Att betala för bilder som vi ändå inte kommer att sätta upp på väggen är ju meningslöst. För man vill ju ha bilder där man känner igen sina barn, så som de oftast ser ut. Utan tillgjorda leenden.

Och så lite språk igen då..

Jag verkar återkomma till de här inläggen om barnens språkutveckling. För det är ju så himla roligt! Att se sina barn utveckla sitt språk - något som ligger mig extra varmt om hjärtat - är spännande. Egentligen betydligt mer spännande än det första steget eller den första tanden. Det tycker i alla fall jag.

Maja har i princip lärt sig alla bokstäver, och börjar fundera på hur ord hänger ihop. Så idag köpte vi en bok med versaler som hon kan träna lite i. Men det gäller att inte pressa henne, utan bara uppmuntra när hon själv vill lära. Undrar om hon kommer att bli en sån där bokslukare som jag var som som 11-12-åring och läsa mig igenom mina föräldrars bokhylla? Det kanske gäller att redan nu fundera på utbudet i bokhyllan...(själv plöjde jag ju bland annat Jackie Collins-böcker)

Veras språk har utvecklats otroligt mycket den senaste tiden. Nu kan hon de flesta ord, och pratar flytande, om än med något omkastad ordföljd. Pronomen har hon fortfarande lite svårt för, vilket retar upp Maja varje gång som hon kallare henne för "han". Men ganska ofta så rättar hon sig själv, och säger rätt. Och så sjunger hon. Varenda liten musiksnutt som hon hör härmas, vilket får mig att minnas Maja som tidigt sjöng "118 800, superbillig nummerupplysning,..."