Sjukstuga

I helgen slog det till på allvar. Första regelrätta magsjukan någonsin uppenbarade sig, när stora tjejen kaskadkräktes i mormor och morfars säng. Aj aj aj. Sen fortsatte kräkningarna hela dagen i samband med mat/dryckintag, även om vi faktiskt lyckades åka hela vägen hem utan att bilen var tvungen att tvättas invändigt. Puh.

I dag har barnen mått toppen, men själv har man gått och känt efter lite extra. Är jag inte lite illamående? Har jag inte lite ont i magen? Än så länge har ingen annan drabbats, men jag är sådär jobbigt förkyld med ont i halsen, slemhosta och begynnande feber. Får se om det blir vab eller sjukskrivning imorgon, för vabbar man, då jobbar man hemifrån. Vilket egentligen är helt ogörligt. Tycker synd om min stackars än så länge barnlöse kollega som ringde mitt i värsta kalabaliken när minstingen, naken, höll på att riva ut sin pappas nattdukslåda. Att jobba med två, inte alltid medgörliga, barn i huset är ingen lek. Så nu hoppas jag nästan att jag ligger nedbäddad i feber imorgon, så att maken får vabba....

Huslösa igen

Så var vi huslösa igen. Inte bostadslösa i alla fall, vilket känns väldigt skönt. Det blir nog till att leta vidare, även om säljarna nu försöker lösa problemen som visade sig vid besiktningen. Vi har i alla fall dragit oss ur affären.

Fördelen med att vara öppen med att vi letar hus, är att folk nästan kastar hus på oss. Har fått erbjudande att köpa två kollegors hus, så vi får väl se hur det går. Någon gång ska väl jag få den där gräsmattan också. Fast Maja påstår att vi ju har en gräsmatta, och det är ju sant. Vi har en innergård med gräsmatta. Att vi sedan delar den lilla gräsplätten med ett gäng grannar gör ju inte så mycket när man bara vill ha gräs att springa på. Fast jag vet inte hur poppis det hade blivit om jag satt upp mitt växthus där...

Undrar om gudarna försöker säga oss något...

Vi ska visst inte ha något hus. :(

Skrik

Intalar mig själv att det är en fas. En fas som snart går över. En fas som alla barn måste ta sig igenom, och som deras föräldrar inte riktigt är lika förtjusta i. Skrikfasen.

Utveckling, brukar svärmor kalla det. Får försöka intala mig att det är utvecklande, för både barn och föräldrar. Mitt tålamod skulle behöva utvecklas i alla fall, för att klara av fler utbrott. I morse var det värre än någonsin. Hon skrek för att hon inte fick rida på min rygg kl 05 på morgonen. Hon skrek för att jag inte tog på henne kläderna. Hon skrek för att hon inte fick ha klänning till dagis (det vill säga finklänning). Hon skrek för att hon trodde att vi tagit på henne lillasysters strumpor. Puh.

Det var en ren fröjd att komma till jobbet, där ingen kastade sig på golvet och skrek för att det var fel strumpor. Där jag faktiskt fick vara alldeles för mig själv i mitt rum idag, trots att jag vanligtvis delar kontor. Där jag kunde stänga dörren om mig, utan att någon stod och ryckte i handtaget och ropade frenetiskt efter mamma.

I morgon hoppas jag att dottern inte skriker sig igenom morgonrutinerna. Om så händer får jag upprepa svärmors mantra: Utveckling, Camilla, det är utveckling.

HUS!

Nu har vi gjort det igen. Hittat ett hus vi gillar, synat det noga, varit med i budgivning, vunnit budgivning, flyttat in mentalt. Ungefär som vi gjort flera gånger förut. Skillnaden är bara att den här gången HAR VI KÖPT DET!

Äntligen! Jag är så nöjd! Stort, fint hus i bra skick men med ännu större potential. Fin uteplats. Liten trädgård, men ändå med en gräsmatta. I love it!