Hemnet-ångest

Efter en period utan husvisningar och en massa surfandes efter nya hus, testade jag nya surfplattan på vägen hem från julfirandet hos mina föräldrar. Nya hemnet-appen testades förstås också, och vad dyker upp där om inte huset som vi faktiskt köpte i höstas... Utan så mycket som en antydan om att taket var fullt med mögel, utan bara samma gamla fina bilder och felfria beskrivning. Det är nästan så att jag mår illa.

Det är nästan så att jag vill gå på visningarna och stå där och häckla mäklaren. Men det kan jag ju förstås inte. Det är ju inte säljarnas fel att deras hus visade sig vara fullt av mikrobiell påväxt. Självklart önskar jag ju dem allt gott, och vill gärna att de ska få flytta till sitt drömhus. Själva stannar vi i stan, i alla fall just nu. Och hoppas att vi vinner på lotto, så att vi kan göra en Zlatan och ringa på närmsta fina hus.

Nej, jag är inte bitter.

Blivande matematiker?

Vera har börjat prata allt mer. Tvåordsmeningar som Titta där och Dumma dej  har börjat dyka upp, liksom kommentarer om vem saker tillhör (Veras mössa, Majas byxor). Hon kan en hel hög med ord och sjunger gärna Imse vimse spindel. Men mest imponerande än så länge är hennes matematikkunskaper.

Jag sa "ett", hon sa "två", jag sa "tre", hon sa "fyra" och så vidare, ända upp till tio. Blivande matematiker, kanske? Eller bara ett kurragömma-proffs?

Pippi i repris

I går var det dags för luciafirande på barnens förskola. Vera, som legat hemma i feber sedan i fredags, fick vackert stanna hemma med sin pappa medan jag begav mig till förskolan för att se Maja sjunga julsånger och äta pepparkakor.

"Barnen får klä ut sig till vad som helst" har devisen varit på barnens förskola. Så precis som förra året, valde Maja att komma utklädd till Pippi Långstrump. Hon var en färgklick bland övriga lucior, tärnor och stjärngossar. Och som en av pedagogerna sa: "Hon vet vad hon vill, din Maja". Precis som Pippi.

Underbara barn

Den senaste tiden har varit riktigt tuff, med en supertrotsig snart 4-åring och en 1,5-åring som börjar bli självständig med egna idéer och en vilja av stål. Men som tur är varvas de jobbiga perioderna med helt underbara sådana. Och igår fick jag bekräftelse på att mina barn faktiskt är underbara...

Jag har inte fått sova ensam i min säng på säkert en månad, utan vaknat varje natt av att Maja kommit krypande någon gång mellan 01 och 03. Trött som jag varit har jag inte orkat opponera mig, utan låtit henne krypa ner bredvid mig. Med konsekvensen att jag sovit dåligt. Så i lördags bestämde vi oss för att ta fighten. När hon som vanligt kom traskande, bar jag tillbaka henne till sin säng och satt hos henne en halvtimme tills hon somnade. Jag försökte förklara för henne att jag inte kan sova i min säng när hon ligger bredvid, och att vi kan mysa på dagen istället. Hon verkade förstå, men ville ju ändå sova i min säng.

Natten till måndagen kom hon aldrig, och mannen berättade sedan att hon berättat för honom att hon vaknat på natten, men "inte ville störa mamma" så hon hade hämtat två gosedjur och lagt sig i sin säng igen. GULLUNGE!

Trots och åter trots

Igår stormade det otroligt här i Göteborg. Det knakade i huset, regnet piskade mot rutorna och skriket ekade i rummet. För det stormade ungefär lika mycket inomhus som utomhus.

Efter en helg med nästan uteslutande inomhusvistelse, vilket blev konsekvenserna när lillasyster fick feber på lördagseftermiddagen och lisebergsbesöket ställdes in, klättrade barnen på väggarna på söndagskvällen. Maja var särskilt trotsig, och mitt tålamod var inte direkt stort efter helgen. Det hela resulterade i att hon gallskrek i nästan en timme i samband med läggningen. Att resonera med henne i sådana lägen är omöjligt. Så då blir det bara att ge sig, eller slå dövörat till.

Mannen är betydligt bättre på att slå dövörat till än vad jag är. Själv ger jag mig oftare, eller försöker jämka, som jag ser det. Men det är svårt. Svårt att veta hur man ska tackla en trotsig treåring, som vägrar lyssna och som gallskriker så att halva huset hör henne. Man får vara glad att vi bor i nybyggt=välisolerat.

Ibland är hon så klok, så klok. Och ibland är hon nästan omöjlig att älska. Men det gör man ju ändå. Innerst inne. Som ikväll, när hon kröp ner i sängen och berättade hur mycket hon tyckte om sin lillasyster. Och tyckte att vi kunde skaffa en lillebror också, för "man kan ju ha tre barn". Mamma och pappa är inte lika övertygade.

En amerikansk tradition

I helgen fick jag för första gången uppleva en ny tradition. Det mest amerikanska som finns, skulle jag tro. Min brors flickvän, som blev "love refugee" förra året och flyttade hit till Sverige från Ohio, lagade till en hel Thanksgiving-middag till min familj. Kalkon med stuffing, cranberry sauce, sweet potato pie (med socker och marshmallows!), zuccini bread och massa annat gott! Väldigt sött, väldigt mäktigt, men också helt fantastiskt! Äntligen fick man smaka på allt det där som man bara sett på film. Middagen avslutades sedan med pumpkin pie och lite buckeyes - godis gjorda på jordnötssmör, florsocker, smör och doppade i choklad. MUMS!

Förstår när vår kock berättade att de i hennes familj brukar vara mätta fram till jul ungefär, och vid jultid inte alls lika sugna som oss svenskar på att svulla oss i mat. Det kanske räcker med att ha en helg om året när matintaget är så galet stort som vid jul, oavsett om man är amerikan eller svensk...

Medieträning?

Förra veckan konstaterade jag för första gången hur svårt det är. Jag har ofta stått på andra sidan. Gjort andra obekväma. Försökt få andra att säga "rätt" saker. Men när man själv hamnar där, med en mikrofon framför ansiktet och en journalist som försöker lägga citat i munnen på en, då förstår man hur svårt det är.

Det var för en vecka sedan som en journalist från Studio Ett (P1 för de - liksom jag - som inte lyssnar så frekvent på Sveriges radio) haffade mig utanför ICA, när jag som vanligt varit och handlat med barnen. Fick kommentera Uppdrag gransknings reportage tidigare i veckan om familjen som fick sina barn i fråntagna, och då särskilt prata om huruvida jag tänkt mer på hur och när jag tar bilder av mina barn. När jag sedan lyssnade på programmet på nätet, hördes alla mina "så att säga", "ganska" och andra brasklappar som jag hela tiden la in.

Trots att jag läst på journalisthögskolan (ja, jag vet att det heter JMG och är en institution inom Samhällsvetenskapliga fakulteten på GU, men jag säger journalisthögskolan ändå), jobbat som journalist ett tag och de senaste tio åren intervjuat folk regelbundet, så är jag långt ifrån medietränad. Jag har till och med varit med och medietränat chefer och andra betydelsefulla personer på mitt jobb, och ändå blev jag nervös och svamlade som en tok i radio. Nu är jag ännu mer imponerad av alla de som alltid är lysande i all etermedia, trots att det inte är deras day-job. All heder till dem! Själv ska jag hålla mig på andra sidan, tror jag. Att intervjua andra är ju lätt som en plätt i jämförelse.

Jag är less..

Jag är less på allt.
Less på att jag jobbar som en tok utan att få någon cred.
Less på att alla verkar vilja ha synpunkter på mitt jobb.
Less på att aldrig känna att jag räcker till.

Less på att vi aldrig hittar vårt hus.
Less på att inte ha tillräckligt med tid till mina barn.
Less på att inte ha min familj nära.

Men mest av allt är jag less på att jag är less. Ryck upp dig nu för f-n!
Du har en underbar familj.
Du har en fantastisk lägenhet.
Du har ett - oftast - stimulerande jobb med mycket eget ansvar, där du får vara kreativ.

Du har det faktiskt fantastiskt.

Tandläkarskräck

Treåringen har tandläkarskräck. Eller nej, kanske inte. Men någonting är det helt klart, för idag var vi för andra gången på folktandvården för att få Majas tänder räknade. Och för andra gången fick vi gå därifrån med en ny tid, utan att tandläkaren fått så mycket som en skymt av Majas vita tandrad.

"Kan inte du berätta för tandläkaren hur många tänder jag har?" sa hon igår kväll. Självklart. 20. Men det hjälper ju inte, tandläkaren måste ju få se själv.

Tandläkaren tog det med ro, och vi är välkomna dit i april igen. Själv blev jag vansinnig. Inte nog med att jag har massor att göra på jobbet, jag fick ta tre timmar flexledigt för att hinna hämta Maja på förskolan, promenera med henne till tandläkaren och sen ta sig oss hem igen. Dessutom fick förskolepersonalen se till att Maja var påklädd och fick äta mellanmålet i kapprummet i väntan på mig, för att undvika att lillasyster fick syn på oss. För hade hon fått syn på mig, så hade jag varit tvungen att ta med henne också, och då hade Maja definitivt inte visat några tänder. Väldigt mycket besvär för att hon bara skulle knipa igen och vägra visa några tänder.

Jag hade till och med förberett henne på att vi skulle gå och köpa ett nytt badlakan till henne (hon tycker att hennes är för litet, och vill ha ett större) OM hon visade några tänder. Inte ens det hjälpte. Hon är så fruktansvärt envis, och sätter sig allt oftare på tvären.

Lillasyster har redan tydliga tendenser på att vara ännu mera viljestark. Jag ser inte fram emot tonåren.

Ännu mera språk

Det började med pappa, Maja och mamma. Nu börjar allt fler ord dyka upp, och senast i morse drog hon till med en tvåordsmening: "Appi borta" (appi=napp). Men samtidigt som hon börjar göra sig mer förstådd, så blir hon också mer frustrerad när vi inte förstår vad hon menar. När hon med arg röst skriker någonting, och vi inte fattar något.

Häromdagen hade förskolan lyktfest, och det bjöds på korv med bröd. Lillan åt glatt två korvar, och drack lite vatten till. Sen tappade hon muggen, och jag tog den från henne. Därefter skrek hon konstant hela vägen hem, och slutade inte förrän jag gav henne något mer att dricka. Först då insåg jag att hon nog varit törstig, och att det var därför hon hördes över hela kvarteret.

Som förälder till en frustrerad ettåring blir man själv lätt frustrerad. Frågan är bara - vad gör man åt det? Jag försöker att vara lyhörd, men ibland är det ändå inte så lätt att förstå vad hon menar. Och inte blir det bättre av att treåringen hela tiden tolkar. "Mamma, jag tror att hon säger macka". :)

Jakten återupptagen

Nu har vi börjat om. Tagit nya tag. Tänkt att nu, minsann, ska vi hitta det där drömboendet! Nu är det vår tur. Vår tur att hitta ett hus som vi 1: trivs med, 2: har råd med, 3: inte visar sig ha varken felkonstruerade badrum eller mögelproblem på vinden.

Så nu har vi varit på visning, och sitter här i soffan som två frågetecken. Var det där drömhuset? Nej. Är det för oss? Kanske. Hur mycket ska man egentligen jaga efter drömmen, när man förmodligen inte vet hur drömmen ser ut....

Språkutveckling

Min treåring är rolig. Hon är en liten pratkvarn som gärna slänger sig med vuxna uttryck, och har börjat lära sig alla bokstäverna. Otroligt språkbegåvad, i alla fall om man frågar hennes mamma. Hon har ju något att brås på, med tanke på alla de fullklottrade skrivböcker som numera huserar i hennes mormor och morfars garderob.  Historierna skulle vara långa och fantasifyllda, men var troligtvis ganska banala. Fantasin var det inget fel på, och inte heller på skrivarlusten. Numera får man vara glad om man orkar skriva i sin blogg någon gång i veckan.

Dotterns språkövningar kan vara ganska jobbiga, men även otroligt underhållande. Ibland blir det dock lite fel. Eller kanske helt rätt. Vid middagsbordet tidigare ikväll berättade hon att hon "gådde hem samtidigt som Leah idag". Jag rättade henne (ska man göra det, egentligen? Vad säger barnpsykologerna om mammor som korrigerar sina treåringar när de inte kan böja verb ordentligt?) och sa "gick heter det". "Nä, mamma, vi gick inte, vi åkte bil" fick jag till svar. Ridå.

Sjukstuga

I helgen slog det till på allvar. Första regelrätta magsjukan någonsin uppenbarade sig, när stora tjejen kaskadkräktes i mormor och morfars säng. Aj aj aj. Sen fortsatte kräkningarna hela dagen i samband med mat/dryckintag, även om vi faktiskt lyckades åka hela vägen hem utan att bilen var tvungen att tvättas invändigt. Puh.

I dag har barnen mått toppen, men själv har man gått och känt efter lite extra. Är jag inte lite illamående? Har jag inte lite ont i magen? Än så länge har ingen annan drabbats, men jag är sådär jobbigt förkyld med ont i halsen, slemhosta och begynnande feber. Får se om det blir vab eller sjukskrivning imorgon, för vabbar man, då jobbar man hemifrån. Vilket egentligen är helt ogörligt. Tycker synd om min stackars än så länge barnlöse kollega som ringde mitt i värsta kalabaliken när minstingen, naken, höll på att riva ut sin pappas nattdukslåda. Att jobba med två, inte alltid medgörliga, barn i huset är ingen lek. Så nu hoppas jag nästan att jag ligger nedbäddad i feber imorgon, så att maken får vabba....

Huslösa igen

Så var vi huslösa igen. Inte bostadslösa i alla fall, vilket känns väldigt skönt. Det blir nog till att leta vidare, även om säljarna nu försöker lösa problemen som visade sig vid besiktningen. Vi har i alla fall dragit oss ur affären.

Fördelen med att vara öppen med att vi letar hus, är att folk nästan kastar hus på oss. Har fått erbjudande att köpa två kollegors hus, så vi får väl se hur det går. Någon gång ska väl jag få den där gräsmattan också. Fast Maja påstår att vi ju har en gräsmatta, och det är ju sant. Vi har en innergård med gräsmatta. Att vi sedan delar den lilla gräsplätten med ett gäng grannar gör ju inte så mycket när man bara vill ha gräs att springa på. Fast jag vet inte hur poppis det hade blivit om jag satt upp mitt växthus där...

Undrar om gudarna försöker säga oss något...

Vi ska visst inte ha något hus. :(

Skrik

Intalar mig själv att det är en fas. En fas som snart går över. En fas som alla barn måste ta sig igenom, och som deras föräldrar inte riktigt är lika förtjusta i. Skrikfasen.

Utveckling, brukar svärmor kalla det. Får försöka intala mig att det är utvecklande, för både barn och föräldrar. Mitt tålamod skulle behöva utvecklas i alla fall, för att klara av fler utbrott. I morse var det värre än någonsin. Hon skrek för att hon inte fick rida på min rygg kl 05 på morgonen. Hon skrek för att jag inte tog på henne kläderna. Hon skrek för att hon inte fick ha klänning till dagis (det vill säga finklänning). Hon skrek för att hon trodde att vi tagit på henne lillasysters strumpor. Puh.

Det var en ren fröjd att komma till jobbet, där ingen kastade sig på golvet och skrek för att det var fel strumpor. Där jag faktiskt fick vara alldeles för mig själv i mitt rum idag, trots att jag vanligtvis delar kontor. Där jag kunde stänga dörren om mig, utan att någon stod och ryckte i handtaget och ropade frenetiskt efter mamma.

I morgon hoppas jag att dottern inte skriker sig igenom morgonrutinerna. Om så händer får jag upprepa svärmors mantra: Utveckling, Camilla, det är utveckling.

HUS!

Nu har vi gjort det igen. Hittat ett hus vi gillar, synat det noga, varit med i budgivning, vunnit budgivning, flyttat in mentalt. Ungefär som vi gjort flera gånger förut. Skillnaden är bara att den här gången HAR VI KÖPT DET!

Äntligen! Jag är så nöjd! Stort, fint hus i bra skick men med ännu större potential. Fin uteplats. Liten trädgård, men ändå med en gräsmatta. I love it!

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Livet med småbarn är oförutsägbart. Ibland på det där härliga sättet, när något barnen säger eller gör får oanade, positiva följder. Men oftast åt andra hållet. Planer spricker, för att barnen är sjuka.

Mina barn brukar sova hela nätterna, något som jag gärna skryter om för andra. Eller nej, självklart skryter jag inte om mina barn, det vore ju fult och opassande. De enda som egentligen får skryta om barn, är far- och morföräldrar. Där finns det ofta ingen hejd på hur duktiga de små barnbarnen är.  Själv skryter jag inte om mina barn, i alla fall inte medvetet, men ibland berättar jag faktiskt för andra att livet som småbarnsförälder inte alltid innebär sömnlösa nätter. Senast berättade jag det för en av mina bästa vänner, som väntar tvillingar. Hon är självklart orolig för att inte få sova på ett år eller två, och så kan det säkert bli. Men för mig så är vaknätter ganska ovanliga, även om de händer. Som i natt.

Jag vet inte vad som var värst; att den stora dottern skrek för att hon slagit sig sen och sedan ropade på mig/kom in till min säng ungefär en gång i timmen, eller att den lilla dottern hade feber och skrek helt hysteriskt under en halvtimme eller så. Kombinationen gjorde i alla fall att jag och mannen är extremt trötta i dag.

Så nu sitter jag här med två snoriga, febriga barn framför Drömmarnas trädgård, som är ungefär lika spännande som Teletubbies, istället för att förbereda inför en kväll med vuxensällskap. Och några kräftor och vin lär det väl inte heller bli, utan säkert något barnvänligt som korv och makaroner.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

En bestämd dam

Förra veckan började inskolningen för Vera. Det har gått över förväntan att lämna henne, och i morse behövde mannen bara lämna in barnen och gå därifrån. Hon pinnar iväg och leker med de andra barnen, och är först ner i den största vattenpölen på gården. I dag var första dagen som hon faktiskt sov på förskolan, och det funkade utmärkt. Men som en av pedagogerna sa: Hon är en bestämd dam.

Hon blir väldigt arg när hon inte får som hon vill. Hon svarar tydligt ja när det är något hon vill, och nej när hon inte vill. Hon tar för sig och väntar inte på sin tur. Hon ska ha allt som storasyster har.

Hon är en typisk lillasyster.

Småprat

Min Vera har börjat prata. Ja, hon har ju förstås "pratat" ganska länge, men det är först nu som hon börjar säga riktiga saker.

Först kom Maja. Självklart måste man kunna storasysters namn först, så att man kan ropa efter henne när man vill leka. Eller ryta åt henne när man är arg. Sen dök Pappa upp. Och Pe-ter. Nu, när jag kommer hem från jobbet, hörs ett tydligt Mamma när hon kommer och möter mig i hallen.

Andra nyttiga ord som hon lärt sig:
Macka
Mera
Ja
Nej
Asli (vår ena katt, kan vara bra att ropa på om man är kelsugen)
Mjölk

I dag lärde hon sig ytterligare ett nytt, användbart ord. Apa.

En mammas värsta tid

Min lilltjej är sjuk. Med feber över 40 grader, vill hon helst bara sitta i mitt eller makens knä. När den febersättande medicinen slagit in, kan hon skratta lite åt storasysters försök att göra sin lillasyster glad, och till och med äta ett par plättar. Men min glada pratkvarn, som äter som en häst och älskar att busa, syns inga spår av.

Det här är utan tvekan en mammas värsta tid. Det finns inte så mycket att göra åt att ens barn är sjukt, förutom att avvakta och se. Imorgon hoppas jag att febern ger med sig.

Vansinne

Jag kan inte längre surfa på nyhetssajter eller titta på tv-nyheterna. Överallt finns nyheten om den knivmördade sjuåringen, vars pappa nu erkänt dådet. Fruktansvärt. Barn som far illa gör mig illamående. Barn som skadas av sina föräldrar....det är obeskrivbart.

När jag väl läst eller sett någonting om ett barn som svikits av sina närstående, kan jag inte släppa det. Kan fortfarande tänka på pappan i Australien (tror jag det var) som slängde ner sin fyraåring från en hög bro. Eller på Baby P i Storbritannien. För att inte tala om dokumentären Dear Zachary, som jag på ett sätt ångrar att jag sett. Kan inte släppa det.

Nu ska jag gå och pussa på mina sovande barn och låtsas som om det inte finns några barn i världen som far illa. 

Sommartid är efterrättstid

Av någon anledning blir det ganska mycket av det goda på sommaren. Förutom den obligatoriska vinboxen (vilken känns helt rätt i år, efter att ha varit gravid och ammat i omgångar i flera år) så blir det en hel del sötsaker. Förmodligen beror det på att semestertid är en tid att umgås, och umgås man så äter man. Inte alls bra för figuren, men väldigt bra för sinnet. Och så är det ju så kul att baka också.

I fredags lagade jag mangocheesecake ur kokboken "Under valnötsträdet". Den blev riktigt god, även om jag tror att den hade blivit ännu bättre på färsk mango istället för fryst. Inte mycket att göra när mangon i affären var riktigt dålig.

I lördags var vi hos kompisar i Fjärås och åt smarrig rabarberpaj med marängtäcke.

I dag blev det rabarberpaj igen, eftersom vi hade lunchbesök. Gjorde en snabb "bara-röra-ihop-variant" som blev god. Delar förstås med mig av receptet här:
3 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk bakpulver
1 krm salt
175 g smält smör/margarin
Blanda alla torra ingredienser. Häll i smält smör och tryck ut degen i en form. På med rabarber. Grädda i ugnen i 20 min, 225 grader.

Har man som jag inget eget rabarberland, utan får hämta sina rabarber ur frysen, så är det att rekommendera att hälla på lite potatismjöl också.

I kväll ska jag laga vinbärskaka med dottern, som plundrade farmor och farfars vinbärsbuske igår. Mums!

Vad behöver våra barn - egentligen?

Sitter och njuter av vår balkong just nu, medan grannarna spelar kubb på gräsplanen nedanför. Har till och med utsikt över hamndockan, så jag skymtar både vatten och några segelbåtar från där jag sitter. Jag borde alltså inte klaga.

Och ändå känns livet långt ifrån perfekt. Boendesituationen då alltså. Toknöjd med både man och barn är jag, trots att treåringen åkte i säng efter att ha bitit (!) lillasyster under det gemensamma badet. Har de senaste dagarna funderat och funderat och funderat på våra framtidsplaner. Nu har vi letat hus aktivt i ungefär tre år, varit på över 50 husvisningar, vunnit tre budgivningar och ändå inte köpt något hus. Kräsna? Ja! Letar efter det omöjliga? Förmodligen. Efter en liten shopping- och badsejour till Orust häromdagen kom frågan om fritidshus upp. Vi kanske ska behålla lägenheten och köpa oss en sommarstuga? Och till på köpet kom det förstås ut ett jättefint sommarhus på marknaden just igår, som skulle passa oss perfekt.

Problemet är väl att vi har en dyr hyresrätt, som förmodligen kommer att ombildas till bostadsrätt inom en snar framtid. Och det kommer inte att bli billigt. Så våra "kompromissplaner" skulle kosta oss betydligt mer än den där villan som vi egentligen drömmer om....

Dessutom har jag fått för mig att mina barn skulle må mycket bättre i en villa i förorten. Fast egentligen, innerst inne, så vet jag att de skulle må finfint här också. Det är jag som skulle må bättre i en villa. Tror jag nu i alla fall. Risken är att vi köper ett hus, sen sitter där i bilkön till jobbet och svär över att vi inte har kvar den fina, ganska centralt belägna lägenheten varifrån man kunde ta sig med direktbuss till jobbet på 25 minuter...

Ja, som ni märker, det finns en tydlig anledning till varför vi inte köpt något hus ännu. VI KAN INTE BESTÄMMA OSS!

Just idag tänker jag i alla fall njuta av min havsutsikt, den milda brisen från vattnet och det härliga jublet från grannarna när Sverige gör mål, och inte låtsas om att det är 26,5 grader inomhus och äldsta dottern längtar efter en gräsmatta och en "baltan".

Sommarsjukan

Så var det dags för sommarsjukan i år igen. Ofelbart kommer den smygande ett par dagar efter att semestern börjat. Först bara som en liten aning. Huvudvärk. Trötthet. Sen slår den till med full kraft.

Nu är den här igen. Jäkla förkylning!

Hört från treåringen

"Men Maja, varför har du fem par trosor på dig? Då har du ju inga rena kvar tills imorgon"
"Jo, men jag sparade två i lådan"

"Mamma, varför har du fortfarande bröst? För du ammar ju inte Vera längre"

"När ska jag ha en bebis i min mage?" och "När ska jag bli mamma? För då kan mitt barn leka med Vera"

"Jag är tre år. När man är tre år så har man stort huvud" (efter att vi gjort midsommarkransar)

Semesterdröm

Sex veckors semester. En dröm!

Med nytt parasoll på balkongen, nya planteringar och snart nytt balkongbord och två fällbara stolar, känns sommaren räddad. När vi nu dessutom bokat in katterna på pensionat en vecka, och oss själva i stuga på Öland, då känns det som om semestern kommer att bli fantastisk!

Förälder eller inte?

Läste igår om paret som hämtade sitt adoptivbarn på BB, och som nu, åtta månader senare, får lämna tillbaks barnet till mamman. Blotta tanken på att behöva lämna ifrån mig något av mina barn får mig att må illa. Men det väcker frågor om föräldraskap. Vem är egentligen en förälder? Den som fött ett barn, men aldrig hållit i det? Eller den som skött om och älskat ett barn i åtta månader, men som inte delar gener med barnet?

Självklart är båda föräldrar. Men den biologiska rätten till ett barn kanske är lite för stor ibland. Mina barn har som tur är ingen biologisk mamma som kan få för sig att vilja ha dem tillbaka. För hur överlever man en sådan förlust? Hur sörjer man ett barn, som varit ens eget så länge och som nu plötsligt är någon annans?

Det hela låter nästan som ploten i en tårdrypande, amerikansk film, och det är nästan så att jag förväntar mig en uppföljande artikel om mamman som sedan ändrade sig igen och lämnade tillbaka sonen till adoptivföräldrarna. Men verkligheten består ju inte av happy endings. Vi får bara hoppas att den lille pojken får det fantastiskt bra hos sin biologiska mamma, och att adoptivföräldrarna hittar ett sätt att gå vidare.

F5

Hur många gånger kan man, utan att anses vara tokig, trycka på F5 under en dag?

Den desperata jakten efter ett hus fortsätter.

Bullerbyn

Gjorde en vända till Bullerbyn, men kom snabbt tillbaka. Ville stanna kvar. Ville desperat stanna kvar i Bullerbyn, med sina mysiga gator, underbara trädgårdar och gemytliga stämning. Var en timme ifrån att få stanna kvar. För alltid. Men slank tillbaks igen. Vågade helt enkelt inte ta risken.

Från solsidan till baksidan

En vän påstod att vi bor på Solsidan. Kan väl inte riktigt hålla med, men inte heller riktigt påstå något annat.

I helgen var vi och kollade på ett hus på baksidan. Ett hus modell äldre, men inte tillräckligt gammalt för att kunna kallas charmigt. Ett hus med stora, uppväxta barrväxter i trädgården, som vittnar om en en gång så planerad trädgård som sedan fått växa lite för vilt på sina ställen. Ett hus med badrum i original a la -77, kök i korridorvariant och strukturtapeter, för att påminna om en svunnen tid. Ett hus med en misstänkt grundkonstruktion och en värmekälla som inte är optimal.

Men också en underbar gräsmatta där dottern genast hittade knallblå förgätmigej. En övervåning med stora ytor och fantastiska möjligheter för mycket lek. Och massor av barnfamiljer på gatan.

Kommer vi att köpa huset? Troligtvis inte. Kommer vi att bo kvar i vår lägenhet för alltid? Troligtvis inte. Kommer vi att hitta vårt drömhus så småningom? Jag vet inte.

Konferensstassen packad

Efter en helg med kalas för ettåringen är det åter igen dags för jobb. Den här gången bär det av till sydligare breddgrader för konferens i dagarna två. Ska bli roligt att få lite jobbinspiration -  det kan verkligen behövas efter några veckor med slitgöra. Men jag känner mig inte alls förberedd. Tågbiljetterna är inte uthämtade. Namnet på hotellet är inte nedskrivet. Kartan är inte utskriven. Väskan är knappt packad. För att inte tala om allt som återstår att göra på jobbet innan jag kan åka.

Äh, det löser sig.

Jobb, jobb, jobb, jobb och jobb...

Mycket jobb nu. Önskar att jag kunde spendera mina dagar med barnen istället. Det märks på dem att de saknar mig, när jag kommer hem strax innan de ska gå och lägga sig. Och jag saknar dem. Massor.

På söndag fyller lillis ett år. Kan inte riktigt fatta att det var ett helt år sedan jag och maken satt och käkade ceasarsallad på italienska krogen i närområdet medan jag hade värkar. Stora tjejen! Hon kryper riktigt bra nu, och det dröjer nog inte länge innan hon ställer sig upp. Var tog min bebis vägen?

Nu är det dags att gå och lägga sig, och förbereda sig inför ännu en lång dag på jobbet. Men imorgon SKA jag komma hem i tid. Jag lovar. Nästan.

Längtan efter en trädgård

Jag saknar den. Fast jag aldrig har haft någon så saknar jag den. Min trädgård.

Gårdagens trädgårdsdagar på Liseberg och dagens besök på en handelsträdgård utanför Kungsbacka gjorde ju inte suget mindre. Jag vill ha min trädgård NU! Det är liksom inte samma sak att rensa rabatter hos svärföräldrarna eller hänga på lekplatsen med barnen. Jag vill ha den där egna plätten att planera, rensa, plantera vad jag vill och bara njuta.

Fick i alla fall köpt en klätterros till balkongen, som ska komplettera min klematis, mitt dvärgsyrenträd och mina krukor med sommarblommor. Får hoppas att den blir lika fin som den på bilden bredvid, och att den trivs trots att den växer i en kruka på en balkong. En fantastiskt fin balkong. Men  - en balkong.

132

132. Antalet lediga jobb i Hudiksvall just nu. Antalet passagerare på Amerikalinjens första resa från New York till Göteborg. Eller Veras köplats till Majas dagis.

Vi kommer med andra ord att få en tuff höst, för oavsett om kösamordnaren säger att det låter värre än vad det är, så tror jag inte en sekund på att vi får båda barnen på samma förskola. Däremot såg det ganska hoppfullt ut att kunna få en plats överhuvudtaget till hösten. Men då flera kilometer - åt fel håll - från Majas dagis. Jippie. Det innebär att jag - vid hämtning eller lämning - behöver traska ungefär 4 kilometer. Eller skaffa en bil till. Jippie.

Är det någon som vet var man ska bo för att få in barnen på samma förskola? För i så fall flyttar vi dit, jag lovar!

Utan kontanter - inget fika

Idag var det äntligen dags för Pippi - ett äventyr på is. Biljetterna köptes innan jul någon gång, och gavs sedan bort i treårspresent i februari. Så efter en lång väntan var det äntligen dags. Jag och Maja. Ensamma. Utan pappa och lillasyster då alltså, för ensamma på Skandinavium var vi knappast. Tror aldrig att jag sett så många barn på en gång förut.

Vi hade laddat med pannkakor till lunch, och var därför inte särskilt sugna på de prefabricerade pannkakor som serverades i paus. Men däremot var Maja väldigt sugen på allt annat, från Festis till popcorn.Tyvärr hade hennes mamma lyckats missa att ta ut pengar, och inne på Skandinavium är det kontanter som gäller. Överallt. Mina stackars 4 kronor i plånboken räckte inte till mycket, så hon fick hålla till godo med ett litet russinpaket.

Det gick väl ingen nöd på henne, tänker ni väl nu. Nej, det gjorde det inte. Hon klarade sig utmärkt utan allt godis som fanns att köpa på arenan, men det hade varit trevligt om det funnits en valmöjlighet. Nu fick jag istället lova henne en glass efteråt, vilket gjorde att glassen hägrade redan halvvägs inne i akt 2. Hon satt ju där och såg alla andra barn äta massa godsaker, eller medhavda bananer/mackor. Själv tittade hon ner i sitt lilla russinpaket, och såg besviken ut.

Kontentan blev: Åk aldrig hemifrån utan kontanter! Åtminstone en tjuga. Så kan du i alla fall köpa något att dricka.

Pippi-showen var däremot en höjdare, om än lite lång för en treåring. För att inte tala om isglassen på Korsvägen efteråt...

Treåringen

Min treåring är jobbig.
Hon kräver stort tålamod. Tålamod som jag inte alltid har.
Hon kräver uppmärksamhet. Uppmärksamhet som jag behöver dela med hennes syster.
Hon kräver att få som hon vill. Men en vilja stark som stål.
Min treåring är jobbig.

Min treåring är fantastisk.
Hon älskar att hjälpa mig med det mesta, från att städa till att hämta saker när jag själv inte kan nå.
Hon älskar att sjunga, dansa och läsa sagor. Hennes ordförråd är nästan större än mitt - och sångrösten bättre.
Hon älskar att få sin lillasyster att skratta.
Min treåring är fantastisk.

Kommunala tomter - en utopi?

2500. Så många står i tomtkö i Göteborg. 9. Så många tomter släpps via den kommunala kön i år, då inräknat tomter för över tre miljoner (!) Totalt meningslös kö, med andra ord. (se dagens GP)

Själva gav vi upp Göteborgs kommunala tomtkö för några år sedan, när de ändå inte släpptes några tomter till rimliga priser via kön. Nu har vi ställt oss i kön i Stenungsund, men segheten i den kommunen slår ju allt. Om ett par, tre år kanske det släpps mer än uddatomter, vilket de sagt i ett par år nu. I översiktsplanen från 2006 (ÖP06) står det tydligt att kommunen vill bygga på fler ställen, för att på så sätt locka göteborgare till kommunen. Men det händer inte mycket.

Stiltjen på byggmarknaden har trissat upp huspriserna rejält, och ingenting verkar stoppa dem. Hot om högre räntor hjälper inte när konjunkturen är stark. Så det blir nog till att vänta några år med husplanerna, även om längtan efter en gräsmatta är stor.

Klipp klipp...

I dag var det då åter dags för lediga fredagen, vilket känns otroligt skönt. Lika kul  är det inte att Vera är sjuk, snuvig som sjutton och har feber, vilket resulterade att jag fick gå omkring och bära på henne. Mindre tid att ha koll på vad storasyster gjorde, helt enkelt.

Och vad tror ni att hon gjorde? Klippte av sig håret förstås! Jag vet inte om det var avsiktligt, eller om hon egentligen inte tänkte sig för, men när jag såg henne sitta där med saxen i håret och stora tussar av hår på köksbordet kunde jag bara inte hålla mig för skratt. Det var både komiskt och irriterande, särskilt med tanke på att jag faktiskt hade tänkt klippa henne idag. Nu blev det bara lite svårare att få snyggt.

Så ser ni något barn med en otroligt kort lugg, plus ett fint hack i den, och korta längder på framför allt en sida, så kanske det är mitt barn. Eller så är det någon annan som också lekt frisör...

Att ramla ur en säng

I helgen var vi och hälsade på kompisar i Stockholm och deras tjejer.  En hellyckad helg med mycket lek för stora tjejen och lite "klappa-på-kinden-dra-i-håret" för lilla tjejen. Allt funkade utmärkt. Förutom då möjligtvis natten mellan lördag och söndag. Då gick det sådär.

Våra tjejer är ju vana att sova i sina egna sängar, och vårt värdpar hade lyckats låna en resesäng till lillan och bäddad en madrass till storasyster. Perfekt. Tanken var att storasyster skulle sova inne hos kompisarnas stora tjej, men det funkade inte riktigt så vi plockade sonika in madrassen i "vårt" rum istället. Barnen somnade, och vi vuxna pratade. När vi gick och la oss kändes det som om allt hade funkat utmärkt. En knapp timme senare vaknade lillan, och var otröstlig. Bara att lägga henne mellan oss i sängen. Två timmar därefter vaknar storasyster av att "något flyger och jagar mig i luften". Mardröm. Hon vägrar lägga sig på madrassen, utan kryper upp i sängen. Fyra i sängen funkar inte, så jag och lilltjejen lägger oss på madrassen på golvet. Somnar om. Skittrött. Vaknar av att storasyster ramlar ur sängen, rakt ner i ansiktet på mig och lillasyster. Storasyster gråter, lillasyster gråter. Jag lägger mig i sängen med storasyster, maken lägger sig på madrassen på golvet med lillasyster. Somnar om.

Vaknar ett par timmar senare. Värdfamiljen är vaken.

Natten mellan söndag och måndag sov båda barnen som stockar i sina respektive sängar. Sen tog vi tåget hem igen.

Skrapsår

Skrapsår. En ilande känsla går igenom kroppen när man säger ordet högt. Ont. Tårar. Bara ben. Sommar. Barndom.

Än så länge har jag inte behövt trösta någon som ramlat. Eller tvätta något sår som måste bli rent. Inte behövt försäkra att allt blir bra igen. Inte behövt muta med glass.

Men när den tiden nu snart kommer så är jag förberedd. Sårtvätten står sedan igår i badrumsskåpet. Bedövningssalvan har rotats fram ur gömmorna. Och jag vet precis hur ont det faktiskt gör. Sen igår. När ett spårvagnsspår stod i vägen för min framfart, och jag handlöst föll i gruset.

Då önskade jag nästan att jag var liten igen. Att jag kunde bli tvättad, tröstad och mutad med glass. Istället fick jag vackert göra det själv. Men glädjen när dottern kom hem från dagis med en teckning till sin mamma "så att hon blir glad igen" slår barndomens tröst. Nu är det barnen som tröstar mig istället. Underbara barn!

Stressade föräldrar vid dagishämtning

Dagens GP tar upp ett allt vanligare problem, nämligen stressen för småbarnsföräldrar att hinna hämta på dagis. Jag måste säga att jag känner igen mig, fast kanske inte i den hänsyn att jag vill hämta tidigt för att "alla andra gör det". Mig kvittar det om barnen är kvar sist på förskolan, så länge som jag själv får den tid jag vill med mina barn. Men det får jag ju inte om jag hämtar sist, om inte alla andra föräldrarna hämtat vid lunch.

Jag jobbar 80 procent just nu, mest för att maken jobbar 20 procent. Men i höst, när lilltjejen ska skolas in på dagis, kommer jag att fortsätta att jobba 80 procent. Det lutar också åt att maken går ner i tid, för att vi ska få så mycket tid som möjligt med barnen. Men stanna hemma med dem lite längre då, kanske någon tycker. Jovisst, det hade vi kunnat göra. Men vi vill inte. Vi tror nämligen att förskolan är bra för våra barn, och bra för oss. Men i måttliga mängder.

Jag tror att fler hade kunnat gå ner i tid, för att på så sätt kunna hämta sina barn tidigare. Inte för att det finns något egenvärde i att hämta tidigt, utan för att få någon eller några timmar extra med sina barn på kvällen. Det framgår av artikeln att det är akademiker som jobbar heltid. Akademiker som säkert har råd att gå ner i tid, om de bara prioriterar lite annorlunda.

Att sen Annica Dahlström debatterar om skillnad mellan könen och att mammorna borde vara hemma längre med sina barn, känns lite ålderdomligt. Visst, alla barn behöver sin mamma. Och sin pappa! Men ibland mår mamman/pappan bättre av att arbeta, och istället få kvalitetstid med sina barn. Att vara hemma med barnen tills de är 3 år hade inte fungerat i vår värld, varken ekonomiskt eller yrkesmässigt.

Dagishämtning och lämning är den fråga som diskuteras mest hemma hos oss, förutom möjligtvis husköp. De två är nämligen sammankopplade. Ska vi bo utanför Göteborg för att få ett fint hus, bra skolor och bra uppväxtmiljö för våra barn, om det innebär att barnen får vara en timme (eller mer) längre på förskolan per dag? För det tar ju trots allt tid att pendla. En fråga som vi fortfarande inte vet svaret på.

Att natta en apa

Innan äldsta dottern somnar för natten brukar det vara dags för lite olika ritualer. Borta tänderna. Kissa. Ta på pyjamas. Och så natta gosedjuren. Ibland läggs alla djuren på en lång rad -  med filtar eller täcken på - och ibland nattar hon bara favoriterna; Pippi och Herr Nilsson. Självklart måste dessa båda få på sig sina pyjamasar först, för att sedan nattas i docksängen.

Visst är väl Herr Nilsson för söt i sin rosa dockpyjamas, med luva och allt?!?

Saknar mina barn

Fjärde jobbveckan är slut. Äntligen dags för helg! Som jag har längtat.

Jag gillar mitt jobb, tro ingenting annat. Jag har fullt upp, det är roligt att känna sig behövd och ha kollegor. Men jag saknar mina barn! De där små futtiga timmarna som man får på kvällen, känns alldeles för korta. Jag vill ha mer! 30-timmarsdygn kanske?

Imorgon ska vi umgås hela dagen, barnen och jag. Äntligen!

Husfantasier...

I dag var det återigen dags för husdreggel av stora mått. Myresjöhus visade nämligen vårt favorithus, Skagerrak, i Stenungsund. Så vi passade på att lämna av barnen hos svärföräldrarna och sedan uppleva drömhuset på riktigt. Ja, nästan på riktigt, för det var ju förstås en annan familj som bodde där. Men om jag bortsåg från bilder på söta pojkbarn på väggarna, kunde jag nästan se mig själv bo där.

Så nu börjar det igen, den eviga diskussionen om hus. Har vi råd med nytt? Eller ska vi förlika oss med tanken på att det egentligen bara är en dröm? För egentligen har vi hittat ett mer realistiskt alternativ, som vi ska kolla på nästa helg. Billigare och närmare stan. Men inte det hus vi har i våra drömmar. Även om jag faktiskt spanat på det ganska länge, innan det nu kom ut till försäljning. Så egentligen kanske det är vårt drömhus. Vi vet det bara inte än.

Sladdjagaren

Vera har blivit en sladdjagare. I går fattade hon hur hon skulle göra för att ta sig framåt, och kör nu någon form av blandning mellan att krypa och åla sig fram. Nästan som en mask. Så nu är det slut på lugnet. Slut på att kunna sätta henne framför leklådan och hitta henne där fem minuter senare. Nu är hon sladdjagare/lamppillare/högtalarmarodör/stoppa-allt-i-munnen-tjej.

Än så länge hinner hon inte ikapp katterna, men den tiden lär väl komma också. Vilket är tur just nu, eftersom ena katten har spräckt en klo och får glida runt i tratt här hemma. Inte populärt. Får väl se hur länge vi står ut med en golvkrypande, idogt jamande katt. 

Första gadden är här!

Igår hände det. Och jag fick inte vara med. Istället fick jag ett mejl från mannen med ett enda ord. Tand! Vår lillis har fått sin första tand! Nu känns hon plötsligt inte så liten längre. Nu dröjer det väl inte länge förrän hon får sin första pojkvän, eller flyttar hemifrån.

Jobb=noll blogg

Ambitionsnivån på bloggen har rasat. Kan ha att göra med att jag numera är en arbetande kvinna på bortaplan, till skillnad från en arbetande kvinna på hemmaplan. Och när jag väl kommit hem har kvällarna ägnats åt att umgås med barn, natta barn och sedan sätta mig vid datorn och fixa lite åt bror. Får skylla mig själv eftersom det var jag själv som föreslog att jag skulle hjälpa till. Några kvällar till så är jag nog i hamn med lilla projektet. Då kanske jag upptar mitt bloggande på riktigt.

Stämplat in

Så var den då över, första arbetsdagen på 10 månader. 2250 olästa mejl. Åtta platsmappar med olika uppgifter att hugga tag i. Ny kaffemaskin (gott!). Möbler i annorlunda möblering på rummet. Kaktus på återhämtning i fönstret. Men samma gamla kansli som alltid. Känns som om jag aldrig varit borta.

Kalas i dagarna två

Så var det över. Kalas i dagarna två för treåringen; först våra kompisar med barn och sen hela tjocka släkten. Lycklig blev hon, och väldigt glad över alla sina fina presenter. Att hon  - när de sista gästerna gått -  fastnade på golvet lekandes med lillasysters enda present var annars lite typiskt. Men jag tror att böcker, spel, pussel, pärlor och doktorsväska kommer att utforskas imorgon. För att inte tala om den rosa dockvagnen från Brio. Hon fick också ett gäng jättefina kläder, en supersöt Kånken Mini som blir perfekt vid våra framtida utflykter och en fin prinsessväska. Det var en nöjd, glad och mycket trött dotter som somnade i sin säng utan protester.

Några andra som pustar ut är våra två håriga familjemedlemmar. Inte helt bekväma med mycket folk, särskilt inte barn som gärna vill klappa och dra i svansen, så de gömde sig helt enkelt i vår säng och visade sig inte förrän gästerna gått hem. Den ena katten nöjde sig med att sova ovanpå överkastet, medan den andra la sig mellan våra kuddar, under täcket. Perfekt gömställe för en liten vit katt.

Tre år

Idag för tre år sedan låg jag och mannen på BB. Ja, och så Maja då förstås. Nykläckt, liten och söt. Ibland känns det som om det var igår jag ringde mina föräldrar och överraskade dem när de var på väg till släktingarna i Helsingborg, en hel månad för tidigt. Packade just ner alla pyttesmå kläder, bland annat den lilla rosa och vita stickade tröjan från Benetton som nyblivna morföräldrarna inhandlade där i Helsingborg, eller om det var i Helsingör. Lite vemodigt, men samtidigt roligt att få se sin lilla bebis bli en riktigt stor tjej.

I morse hade vi lite uppvaktning för treåringen. Biljetter till Pippi på is, en ny klänning (vad annars?) och en Pippi-pärlplatta. Pippi är lite av en favorit just nu, så presenterna gick hem. Maja hade tydligen sagt till mannen att det var jag som skulle följa med henne på Pippi på is. Ibland är det bra att mamma är bäst. Får se hur länge det håller, nu när det är dags för skiftbyte i föräldraledighetsfabriken.

Ärliga barn

Kom hem från frisören med ny frisyr. Superkort. Maja stirrade och utbrast: Mamma, vad har du gjort? På frågan om hon tyckte att det var fint, svarade hon: Näe. Av barn får du veta sanningen, sa min man.

Att hon dessutom sprang gråtandes och gömde sig i hörnet för att mitt hår inte fanns där längre, gjorde ont i mammahjärtat. Får hoppas att Vera inte reagerar på samma sätt när hon ser mig för första gången.

Att inreda ett barnrum

Fint tyg från Spira kallat Elefantdjungel

En utmaning. Det är vad inreda ett barnrum är. Särskilt som rummen oftast är 1) ganska små  2) innehåller ett stort antal leksaker i olika färger och former 3) kräver bra förvaring. Samtidigt ska rummet vara mysigt och - förstås - barnsäkert. Det sistnämnda märkte vi igår att stora tjejens rum inte var, när hon lyckats välta sin fönsterlampa så att glödlampan brände mot skärmen. Så nu tror jag att det blir fönsterlampa som hänger istället.

Tyget Leon från Sandbergs

Eftersom vi bor i en hyresrätt, var omtapetsering inget alternativ när vi flyttade in. Så jag satsade istället på gardiner och tavlor, som sedan går att ta med sig till vår villa (om det nu blir något villaköp). I helgen blev tavlorna klara, och tidigare i veckan lyckades jag sy färdigt lilltjejens gardiner. Jag är mycket nöjd. Gardinerna, där jag till och med sydde band att knyta upp dem med, blev jättefina. Särskilt nöjd är jag över att överhuvudtaget lyckats sy något, eftersom sömnad inte är en av mina starka sidor.

Tyget Saga från Sandbergs

Tavlorna blev också fina. Tyget var förvisso inte gratis, men frigolitbitarna kostade hela 13.50 på Hornbach, så det blev ändå inte särskilt dyrt. Fick även lite tyg över som jag nog syr några kuddar av.

Nu väntar bara inköp av matta till lilltjejens rum, men där har jag inte lyckats hitta någon fin. För våra barnrum är faktiskt ganska stora, vilket ju kräver en matta modell större. Särskilt som hon inte har några möbler, förutom spjälsängen då, ännu.

En treårings tankar

Treåringar är roliga. I alla fall min. Hon har så mycket tankar och funderingar just nu, samtidigt som fantasin flödar. Häromdagen pratade vi om att vi skulle åka till farmor och farfar, och då utbrister hon: "Varför har farmor och farfar inga barn?" Försökte förklara att det har dom visst, pappa är ju deras barn. Hon tittar fundersamt på mig och säger "nä, pappa är ju en kille".

Hon fantiserar massor också. I dag hade vi med oss Tristan, en av älvorna från filmen Tingeling, till förskolan. Fast halvvägs dit kom hon på att vi glömt honom hemma. Fördelen med fantasifigurer är att man kan hitta på lite själv också, så det vara bara att säga att han visst var med, han satt ju där bredvid henne i vagnen. Det gick hon med på. Väl framme var vi tvungna att klä av Tristan innan hon kunde ta av sig ytterkläderna. Lite halvknepigt med någonting man inte ser. Undrar just vad fröknarna trodde vi höll på med.

Häromdagen berättade hon för maken att hon ville bli stor som mamma och köra bil. Inte som pappa, för pappa har ju inget hår. Det är en härlig ålder!

Nu ska lockpriserna bort

Nu ska lockpriserna bort, enligt mäklarbranschen. Jämförelsepriser ska införas, för att på så sätt motverka att det sätts lockpriser. Bra! Men sen är ju frågan vad det får för effekt. Visst, det finns uppenbarligen mäklare som sätter lockpriser. Vilket i sin tur får följder som att säljaren inte vill sälja till utgångspriset, eftersom det egentligen var för lågt. Otyg! Men vi vana husletare genomskådar ju ett lockpris ganska snart. För är man något rutinerad i sitt husletande - vilket man blir efter två års jakt - så vet man ju var priserna brukar landa. Stort hus i bra skick på bra läge - då blir det ju alltid dyrt.

Ibland går priset upp orimligt mycket från utgångsbudet. Handlar det då om ett lockpris, eller galna budgivare? Svårt att säga ibland. Följer man, som jag, onlinebudgivningar på nätet, så får man ganska god kännedom om hur prisbilden ser ut. Senast häromveckan följde jag ett hus med utgångsbudet 4,6 mkr. Redan då för dyrt för oss, men ändå lite intressant eftersom det hade a-läge. Vi konstaterade  att huset nog skulle gå för 5,1-5,2 någonting, bara genom att se på bilderna. Visningen var ju liksom ingen idé att gå på. Säljaren blev nog nöjd, för enligt budgivningen på nätet så såldes huset för 5,8 mkr. Var det då ett lockpris? Kanske. 4,995 hade varit ett rimligt utgångsbud, tycker jag. Sen att huset gick upp till närmare 6 miljoner, kunde kanske inte ens mäklaren tro.

Så frågan är vad jämförelsepriser ger för mervärde, egentligen. Kanske bra för de som nyligen börjat kolla på hus/lägenhet, och som inte riktigt har koll på prisbilden i området. Men för oss andra har det nog inte så stor betydelse.

Barnmat engagerar

Läste häromdagen ett intressant inlägg om barnmat i en av de matbloggar jag följer, Anne´s mat. Hon skriver bland annat att hon inte gett sin son barnmat på burk, utan att han fått äta samma mat som hon själv ätit. Att den "vanliga" maten är bättre för barnen, än att vänja dem med den fabricerade barnmaten och vällingen. Jag håller med. Men allt är inte svart eller vitt.

Barnmat är ett ämne som intresserar och engagerar många. Och visst, det är ju viktigt vad de små liven får i sig. Men ibland kan det bli lite överdrivet. Såg tv- reportaget från tävligen Årets Kock, och reflekterade över att den ena finalisten lagade all mat till sin ettåring från scratch. "Han ska inte få i sig en massa tillsatser"! Nä, det är ju suveränt. Och är man kock så förstår jag att det kanske inte är läge att plocka fram en burk från Sempter, Nestlé eller Hipp när den lille ska äta middag. Men för oss vanliga dödliga, som inte direkt gillar att laga mat och som gärna syndar med hämtmat på helgen, är ju burken en livräddare. (Och nu undrar ni förstås varför jag läser matbloggar när jag inte gillar att laga mat. För att jag älskar att baka och laga efterrätter, givetvis).

Välling är ju ett kapitel för sig själv. Jag tycker väl egentligen inte att barn behöver välling, och har lite svårt för att se stora barn dricka välling i nappflaska. Ungefär på samma sätt som jag tycker att det ser lite konstigt ut när mammor ammar sina 2-3-åringar. Äldsta dottern drack välling tills dess att hon åt tillräckligt mycket mat på kvällen, utan att behöva vällingen. Tror hon var 1,5. Yngsta dottern äter jättebra redan nu, men hon får välling ändå. För jag tycker att det är bra att ta till vid dagar som i dag. När hon kräks upp all mat eftersom hon är alldeles slemmig i halsen, och inte får i sig någon vätska. Då är det bra att hon älskar sin välling.

I övrigt tycker jag inte att det finns några rätt eller fel vad gäller barnmat. En del barn älskar burkmat, andra äter bara hemlagat. En del barn vägrar länge allt vad mat heter, andra föredrar fast föda framför bröstmjölk/ersättning direkt. En del ska bara äta puréad, såsig mat, andra älskar att plocka i sig bitar. Så lyssna på din bebis! Och gör det som är lättast för dig själv! Det tycker jag blir bäst.

Själv gav jag min bebis söt saft i dag, för första gången. På svärmors ordination.

Vi stressade 70-talister

Generation duktig. Ja, så kallas vi 70-talister. Vi som ville göra karriär och därför skaffade barn sent, vilket i sin tur innebär att vi har småbarn när vi egentligen borde jobba som mest. Vi som vill vara jämställda och dela på hushållssysslorna. Vi som drömmer om att sylta, safta och baka bröd till våra barn, men absolut inte vill vara hemmafruar. Vi som vill hinna träna, umgås med våra vänner, vara tillräckligt uppkopplade och samtidigt vara hemma så mycket som möjligt med våra barn. Vi som vill ha fast tjänst, och som tycker det vore skrämmande med projektanställningar och allt vad det heter.

"De borde ha ett dygn med 48-timmar", säger forskaren Thomas Furth i dagens GP.
Det hade underlättat. Då hade vi hunnit med allt det där som vi vill göra, utan att känna oss som sämre människor.

Ibland önskar jag att jag vore mer som 80-talisterna. De som tar dagen som den kommer, som vägrar "bli fast" på ett jobb utan söker hela tiden nya utmaningar, som inte planerar så mycket hela tiden utan låter saker bli som det blir. Som skaffar barn när de är 20-någonting, och därför hinner skaffa några fler. Som inte är några excel-människor, där kalkylbladen styr livet.

Under isen

Nu har det hänt. Jag har fått årets första förkylning. Och det rejält. Det är nästan så att jag misstänker influensa, om det inte vore för avsaknad av feber. Så det är nog bara en vanlig, sketen förkylning. Och vi som skulle ha middagsgäster ikväll, för första gången på länge. Jag längtar efter vuxensällskap. Nåja, det kommer väl fler tillfällen.

Barnen har för övrigt också drabbats, men av någon anledning verkar de inte riktigt lika tagna av förkylningen som jag. Barn verkar ju klara det mesta bättre än vi vuxna. Den som ändå vore barn igen...

Dagisvägran

I morse hände det som aldrig tidigare hänt. Dottern vägrade gå till dagis. Och då menar jag verkligen VÄGRADE. Så hon fick helt sonika vara hemma hos mig idag. Så länge vi fortfarande är föräldralediga med lillasyster är det ju inga problem, hade ändå tänkt vara hemma idag och kurera min förkylning. Men jag vill inte att det ska bli till en vana.

Försökte luska ut orsaken till att hon ville vara hemma i dag. Först mumlade hon något om att "det är ju så mycket barn där". Och det kan jag ju hålla med om, 31 barn på hennes avdelning närmare bestämt. Inte optimalt, men lokalerna är ändamålsenliga och personalen är duktig. Själv hade jag tyckt att det vore trevligt med en liten förskola, men vi bor ju trots allt i en storstad. Vi ska helt enkelt vara glada att vi har fått en plats överhuvudtaget. Andra argumentet, som hon även drog för sin pappa, var att ett av de andra barnen bråkar. Så kan ju vara. Just det här barnet har jag också upplevt som lite "bråkigt", men jag tror att det beror på att barnet inte pratar så bra ännu och därför inte kan göra sig förstådd.

Vi ska förstås ta upp det med personalen, för att försäkra oss om att ingenting hände igår som utlöste denna dagisvägran. Jag tror att hon helt enkelt hade en dålig morgon, och behövde lite mamma-gos. Imorgon gör vi ett nytt försök.

Längtar efter vår!

Sitter vid fönstret och tittar på de stora snöflingorna som dansar sig ner på marken. Snö igen. Jag som trodde att våren skulle komma nu. Det har ju varit skönt med en snörik vinter, särskilt för barnens skull, men nu börjar jag tröttna. Tröttna på en isig och kall lekplats, där broddar hade varit att föredra. Även på barnen.

Får väl ta en sväng till Botaniska för att få en försmak på våren. För när våren väl kommer, då sitter jag väl inne på kontoret och längtar ut till lekplatsen.

Mammalediga på efterkälken?

Nu är det snart dags för mig att börja jobba igen. Bara en månad kvar av föräldraledigheten, sen blir det till att ge sig av till jobbet fyra dagar i veckan. Ska bli roligt, samtidigt som man oroar sig lite för hur det ska gå. Kommer jag få tillbaks mina arbetsuppgifter? Hur ska det gå att löneförhandla, efter att ha varit hemma större delen av året? Och hur ska det gå med den stora omorganisationen?

Att kvinnor som varit föräldralediga diskrimineras är ingen nyhet. Men att säga upp någon första dagen efter ledigheten är otroligt fult. Som föräldraledig förväntas man hålla kontinuerlig kontakt med sitt arbete under föräldraledigheten, för att inte riskera att "hamna efter". Det är ju egentligen ganska sjukt att det ska behöva vara så, eftersom man som föräldraledig har fullt upp med barnen. Får erkänna att jag inte kollat jobbmejlen på några månader, vilket jag säkert borde ha gjort. Men jobbet har känts ganska avlägset.

Men känner jag mig själv rätt, så kommer jag ha läst igenom alla mejl innan första jobbdagen. För man vill ju inte hamna på efterkälken.

Utelek, en utopi?

När jag hämtade dottern på förskolan i dag, var vädret strålande vackert. Solsken, någon eller några minusgrader - kan det bli bättre? Ja, tydligen. För inte hade barnen varit ute och lekt idag. Nejdå, de hade varit inne. Som vanligt.

Jag är väldigt nöjd med vår förskola och pedagogerna där, och dottern trivs verkligen jättebra. Men jag tycker att barn ska få vara ute och leka, särskilt som de har en fin utegård och en jättestor lekplats precis bredvid. Det finns säkert tusen skäl till varför barnen inte kommer ut oftare. Många småbarn. Jobbigt att klä på vintertid. Mitt i vilan. Mellanmål som ska ätas inomhus. Barn som fryser. Vikarier på avdelningen. Men jag tycker ändå att det är tråkigt att barnen inte kommer ut och får njuta av solen, en vacker vinterdag som den här.

Dottern, som enligt egen utsago "älskar snö", tog igen det på vägen hem. En och en halv timme tog det att ta sig de två kilometerna hem. Men då fick hon klättra i snövallar, åka kana på is, springa på kapp med en dagiskompis och titta på båtarna. En perfekt torsdagseftermiddag.

Föda barn eller inte?

Förlossningar är intressanta. Både som företeelser, och som diskussionsämne. Under graviditeten, i alla fall den första, ville jag helst inte höra för mycket om förlossningar. Det räckte att fylla huvudet med tankar om barnet, om det blir en tjej eller kille, om det är friskt, hur livet ska bli sen och så vidare. Att tänka på själva förlossningen - och smärtan! - kändes som överkurs. Sidorna om förlossningen hoppade jag glatt över i Vänta barn-boken, och började inte fundera över den förrän den togs upp på föräldrautbildningen.

Andra gången förberedde jag mig i princip inte alls. Jag hade ju gjort det en gång förut, så jag visste ju hur det skulle kännas. Säkert. Andra gången blev ju inte alls som första. Och jag önskade där och då att jag läst på lite bättre inför andra gången, lärt mig att andas rätt och allt det där. Det hade underlättat.

Gemensamt för de båda är att det är de absolut största händelserna i mitt liv. Och sådana vill man ju berätta om. Men för vem? För även om de var mina och makens mest minnesvärda stunder, så är det ju inte det för någon annan. Vem vill veta allt om någon annans förlossning, egentligen? Fast nu tänkte jag säga emot mig själv lite, för själv tycker jag att förlossningar är ganska intressanta. Även andras. Men det beror nog på att jag nyligen varit med om två själv, och kan relatera till det. 

På olika vänta barn-forum är förlossningen en stor grej. Man kan skriva sin egen förlossningshistoria, läsa andras och diskutera händelseförlopp med likasinnade. En av diskussionerna som ofta återkommer, är huruvida man fött barn eller inte om förlossningen slutat i kejsarsnitt. Va? Vad har man annars gjort? Eller huruvida man gjort det på "riktigt" om man används smärtlindring av något slag. Va?

Varför uppkommer de här diskussionerna över huvud taget? Personligen tror jag att det bottnar i någon typ av osäkerhet hos det kvinnliga könet. Jag skulle vilja se killar föda barn utan smärtlindring, och sedan klanka ner på andra som använt det. Det skulle inte hända. Eller hävda att kejsarsnitt inte är att föda barn "på riktigt".

Vid senaste förlossningen fick jag sedan dela rum på BB med tre andra mammor. På morgontimmarna hörde jag hur den ena mamman fick ett samtal från en kompis, och berättade hur hon redan innan bestämt sig för att be om ryggbedövning. Det var hennes tredje barn, och vid de två tidigare förlossningarna hade hon inte använt något smärtstillande. "Det var det bästa jag gjort" berättade hon i telefon. Och jag kände instinktivt att den här mamman låter sig inte påverkas av någon annan, utan lyssnar helt på sig själv och sin egen kropp. Starkt. För jag tror att vi (läs: det kvinnliga släktet) allt för ofta låter oss påverkas av omgivningen, och hur man ska bete sig. Att be om smärtlindring kan vara något fult, för då är man inte en stark kvinna.

Jag själv? Jodå, jag provade lustgasen. Men så mycket mer hann jag inte med, för jag har uppenbarligen ganska snabba och "lätta" förlossningar. I alla fall enligt min barnmorska. Lätt vet jag inte om jag skulle kalla det. Snarare minnesvärt.

Flickkläder för bus?

Jaha, då har vi fått förklaringen till varför vissa barntröjor är så himla smala. De är tjejtröjor! Läste bloggaren Jennies inlägg igår, och reaktionen hon fått från Lindex på storleksskillnaden mellan tjej- och killtröjor. Jag är inte förvånad. Just Lindex är en affär som har jättefina babykläder, men så fort man kommer upp i storlek 86 blir det stor skillnad på tjej- och killkläderna. Tjejerna ska visst se ut som små prinsessor, medan killarna ska vara tuffa. Vad hände med de snygga unisexkläderna? Och kan inte barn få vara barn, istället för att se ut som små vuxna?

Många läsare verkade vara upprörda över klädstorlekarnas skillnad, men när det väl kommer till kritan så handlas det i alla fall gulliga små prinsesskläder till tjejerna och spindelmannen-tröjor till killarna. Jag är inte bättre själv. Köper ibland klänningar till dottern, mest för att jag vet att hon tar på sig dem. Nya, snygga, gråa tröjan som jag köpte häromdagen gick inte hem. Kjolen och tightsen däremot, de åkte på direkt. Även om de inte var rosa.

Kräk

Vaknade i natt av ett hulkande. Kräk igen. Nu är det andra natten på en vecka som resulterat i lakantvätt, torkning av golv och annat roligt. Nu får det vara nog.

Jag undrar varför hon kräks. Förmodligen någonting olämpligt som hon ätit.  Får försöka inventera lägenheten för att hitta källan till hennes kräkningar. För att torka kräk mitt i natten är verkligen ingen hit.

Inatt var jag så himla trött att jag bara ryckte ur henne ur sängen, för att försöka undvika att kräket hamnade på täcket. Misslyckades. Sen orkade jag inte riktigt undersöka hur hon mådde, utan somnade bara om. Kan vara för att jag hade varit uppe flera gånger i andra ärenden - kissnödig dotter, dotter med mardrömmar - och helt enkelt var skittrött.

I morse gick jag sedan obligatoriska rundan för att se om jag hittade några fler rester av nattens illamående. Och för att hitta kissen förstås, för att kolla hur hon mådde. Som vanligt mådde hon prima. Men det är nog dags för lite specialfoder till lillkissen, så att hennes magproblem försvinner. Så att jag slipper tvätta lakan.

Barnuppfostran är svårt

Barnuppfostran är svårt. Redan innan barnen föddes, ja egentligen innan tanken på att skaffa barn fanns där, visste man hur barnen skulle uppfostras. Och hur de skulle bete sig. Alltid tacka för maten, kunna säga förlåt när de gjort något dumt och alltid lyssna på sina föräldrar. Självklara saker, kan tyckas, men oerhört svåra så här i efterhand.

Innan jag blev mamma hände det att jag irriterade mig på föräldrar vars barn sprang runt och tjoade i den tysta vagnen på tåget. Eller de som pratade bebisbajs vid bordet bredvid när man själv försökte sig på en romantisk middag med pojkvännen. I dag hade jag snarare varit imponerad över att man orkar åka tåg med sina barn, och att snacka skit har fått en helt ny innebörd, som min man brukar säga.

Att få barn förändrar en på många sätt. De flesta sätt till det bättre, men på vissa sätt till det sämre. I dag har jag känt mig som en riktig tjatkärring, när treåringen inte lyssnar på någonting som man säger. Fast jag tycker samtidigt synd om henne, eftersom vi knappt varit ute på hela helgen. Med en sjuk bebis håller man sig hemma, vilket ger en rastlös storasyster. Så nu ska jag ta och läsa minst tre böcker för henne, och ge henne en extra kram. För hon förtjänar inte en tjatig mamma.

Barn och datorspel

De säger ju att saker som funnits i barns liv sedan de föddes, blir en naturlig del av dem. Datorer är ett sådant exempel. Själv satt man ju där på gymnasiet och gjorde specialarbete på den enda datorn som skolan hade med internetuppkoppling - jättelångsamt modem - och blev sur när det alltid kopplade ner. Egen dator skaffade jag inte förrän jag pluggade på JMG, och då var det mammas gamla med 2MB hårddisk...

Dagens barn får ju ett helt annat förhållningssätt till datorer och dataspel. Mannen spelar en del, och jag tror att mina döttrar kommer att börja spela snart också. Den stora har redan börjat lite med bolibompawebben. Enligt Computer Sweden är det fler av landets 2-5åringar som kan spela dataspel än knyta skorna (hur många har skosnören på sina skor, undrar jag då?). Jag är inte förvånad. Barn gör ju som vi gör, och här sitter vi, vid våra datorer. Så länge det handlar om att baka kakor på Hemliga klubben, är det helt ok. Men det räcker med en familjemedlem i wow-träsket.

Barnens namn säger allt?

Så har namnstatistiken kommit från SCB. Och föga förvånande är det Maja som är populärast. När vi döpte vår äldsta tjej till Maja, efter min farmor, trodde vi inte att det skulle bli 2008 års mest populära namn. Men det blev det ju förstås. Vad vi döpte henne till i andranamn? Alice. Listans näst mest populära.

När nästa dotter föddes, valde vi ett lite mer ovanligt namn. Nr 39 på listan, med andranamnet som nummer 15. Inte för att det spelade någon som helst roll, ska tilläggas. Tydligen blir det allt vanligare att välja konstiga namn och stavningar till sina barn. Jag vet inte varför man skulle vilja kalla sina barn för något unikt bara för sakens skull. Ett namn som ingen annan kan stava till eller uttala. Varje barn är ju trots allt unikt, vare sig det heter som alla andra eller inte.

Det här med att man kan lista ut vilka föräldrarna är genom att tyda namnet, stämmer nog till viss del. Och varifrån de kommer - alla heter Glenn i Göteborg och allt det där. Men jag tror ändå att det handlar om så mycket mer, och som nybliven förälder ska man strunta i vad omgivningen tycker om ens barns namn. Huvudsaken är att man själv är nöjd, vare sig det finns 19 071 (inklusive 2 killar!) till som heter det eller ingen alls.

(och som en parentes finns det 34 618 till som heter Camilla. Känns tryggt att veta att jag inte är ensam)

Fallande bostadspriser - jaså?

Priserna på bostadsrätter och villor föll tydligen under december i hela landet. Ja, förutom i Göteborg då, där de stiger stadigt. Efter en liten koll på booli.se häromdagen, insåg jag att det kommer att bli stört omöjligt att köpa ett hus och känna sig nöjd. Vad får folk sina pengar ifrån? Och hur kan man tycka att ett radhus är värt 5 miljoner?

Det verkar dessutom finnas alldeles för många i samma situation som oss själva - par med ett eller flera barn som köpte bostadsrätt i början av 2000-talet och som nu har en del att sätta in i en villa. Priserna på bostadsrätter har tydligen stigit med 153 procent på tio år, och desto mer i storstäderna.

Vi skulle förstås ha köpt ett hus hösten 2008, när folk fick gå från Volvo och villapriserna sjönk som en sten. Lätt att säga så här i efterhand. Någon bostadsbubbla tror jag inte att det är, med tanke på bristen på nyproduktion och det stora intresset på husvisningar. Det blir väl till att bita i det sura äpplet och köpa ett radhus. Men inte för 5 mille. Eller, som jag skrev i ett tidigare inlägg, bo kvar i lägenheten.

Men hur sjutton gör de som i dag sitter i en hyresrätt, utan en massa pengar på banken? Är det föräldrarna som tar lån på sina hus så att barnen kan köpa, eller väntar man tills man sparat ihop till de där 15 procenten i kontantinsats? Eller flyttar de inåt landet, där man faktiskt kan få en fräsch villa för 1,5 miljoner?  Skövde - here we come!

Varförsjukan

Min dotter har drabbats av varförsjukan. En svårbotad sjukdom som de flesta treåringar har, och som inte går att bota. Den kommer förhoppningsvis att mattas av med tiden, men nyfikenheten kommer nog att bestå. Hur man tacklar den? Ja, det undrar jag också. Till slut tar tålamodet slut, och jag svarar dumma saker som "därför att du ska ha något att fråga om" eller helt enkelt "nej", utan att lyssna på frågan.

Men det är inte alltid så enkelt att svara.
"Mamma, vad är klockan?"
"Halv tre".
"Varför?"
Ja, vad svarar man på det?

Läste i en bok om barnens utvecklingsfaser att svaret egentligen inte är det viktiga, utan att barnet bara vill ha uppmärksamhet. Därav detta evinnerliga varför. Men samtidigt är det ju så mycket som de små liven ska lära sig om livet, så man vill ju försöka förklara så mycket som möjligt. Till en viss gräns. "Mamma, varför kramas dom så på teve?" Vissa frågor tar vi senare.

Mathysteri

Fascineras av folks engagemang på sajter som familjeliv, där jag tror hälften är påhittat. Eller hoppas i alla fall. Fastnade ikväll i en tråd där en upprörd mamma sagt upp bekantskapen med sin svärmor, efter att svärmodern gett sina barnbarn godsaker och mat full av farliga saker - kolhydrater - istället för de matlådor som mamman skickat med. Familjen åt strikt lchf, liksom barnen.

Visst, det är ju tråkigt att farmodern inte gjorde som föräldrarna önskade, men jag tror att det är oundvikligt. Kan bli sur på mina föräldrar ibland när de ger dottern för mycket socker, särskilt om det händer innan maten. Men skulle knappast säga upp bekantskapen med dem. Det här med mat till barnen är svårt, tycker jag. Har under föräldraledigheten försökt mig på ett antal nya recept, för att variera vår mat lite mer. De flesta har blivit lyckade, bland annat flera köttgrytor, något vegetariskt recept och  - hör och häpna - en soppa! Både mannen och dottern har gillat rätterna, så nu försöker vi göra veckomatsedel och laga nyttig, varierad mat. Att dottern älskar grönsaker och frukt gör ju det hela lite lättare.

När det gäller barnens mat, så handlar det nog om få dem att ha ett sunt förhållande till mat. Att förbjuda sina barn att äta sådant som de flesta andra äter, som potatis, pasta och pizza, är nog ingen bra idé. Har själv ett minne från barndomen om att grannarnas barn inte fick äta godis (själva fick vi fredagsgodis), vilket gjorde att de verkligen frossade i det när de ändå fick tag på det.

Själv skulle jag behöva utesluta allt socker ur kosten, men det är lättare sagt än gjort. Ska i alla fall hålla mig till en dag i veckan, för att kunna lämna "mamma-kroppen" bakom mig.

Syskonkärlek

Innan tvåan kom var vi lite oroliga för hur ettan skulle reagera. Skulle det bli mycket svartsjuka? Skulle lillasyster få sig några tjuvnyp? Eller skulle det vara syskonkärlek direkt?

All of the above, skulle jag säga. Ja, storasyster kan bli svartsjuk. Särskilt om morfar får för sig att hålla i lillasyster. Ja, lillasyster har blivit biten vid något tillfälle, men inget allvarligt. Tror det snarare har varit kärleksfullt än elakt. Och ja, det var syskonkärlek direkt.

Jag brukar känna mig utanför när vi sitter och äter, och storasyster skojar med lillasyster. Båda kiknar av skratt, och bryr sig inte ett dugg om sin mamma. Eller när storasyster dansar för lillasyster, som storögt tittar på.

Jag vet att storasyster älskar sin lillasyster, för det har hon sagt. Självklart förväntar jag mig bråk i framtiden - de är ju trots allt syskon - men jag är glad att de gillar varandra nu. Mina söta döttrar.

Hus - en fantasi eller the real thing?

Sedan vår dotter föddes, det vill säga i snart tre år, har vi aktivt letat efter hus. Gått på husvisningar, flyttat in mentalt, vunnit budgivningar men fortfarande inte köpt något hus. Otur, skulle vissa kalla det. Visst, vi har haft otur. Men vi har också valt att inte köpa något av de 50-tal hus som vi faktiskt tagit oss tid att titta på.

Sett på hemnet, bokat in visning, drömt om och sedan spenderat en kväll eller en helgeftermiddag i. Har det sedan varit fint, vilket många av huset varit, gått hem till vårt excelark för att räkna lite på vad det skulle kosta oss. Sen blivit besvikna när det visat sig att vi inte direkt varit ensamma om att gilla huset, och 14 andra hellre ville ha det.

I höstas tröttnade vi. Så vi sålde vår bostadsrätt och flyttade ett kvarter till en hyresrätt. Nu har vi fått mer plats, men suget efter Huset finns fortfarande där. Mer hos mig än hos min man, tror jag, som nog skulle kunna tänka sig att bo kvar här för alltid. Om det inte vore för den höga hyran. Jag försöker fråga mig själv varför jag inte känner mig nöjd med lägenhetslivet i stan, men det kanske bottnar i att jag kommer från landet. Inte för att jag vill bo på landet igen, men suktar efter en egen gräsmatta där barnen kan leka. En uteplats stor nog att inhysa en grill, och ett garage intill huset så att man slipper släpa matkassar och barn som somnat.

Problemet är bara att vi inte vet var vi vill bo. Vi vet hur vi vill bo - 1,5 plansvilla från 2000-talet, ca150-200kvm, 4 sovrum (drömhuset heter Skagerrak från Myresjöhus), ca 1000kvm tomt - men inte var. Vilket i sin tur beror på att vi i dag bor ganska centralt (om än på andra sidan älven), har nära till våra jobb och trivs bra med stora tjejens förskola. Vi bor bra, med andra ord. Och man vill ju inte byta ner sig.

Så risken är väl att vi sitter här om fem år, i vår hyresrätt, och fortfarande letar efter drömhuset. Var det nu finns någonstans.

Vårdnadsbidrag - för vem?

Vårdnadsbidraget är ett fiasko, skriver dn.se i dag. Enligt en rapport från SCB är bara 2 procent som utnyttjat bidraget, av de som faktiskt haft möjlighet. Inte särskilt förvånande.

För vilka är egentligen bidraget till för? 3000 kr i månaden är inte särskilt mycket, utan kräver ju att den andra föräldern kan stå för större delen av försörjningen. Så jag har svårt att tro att bidraget fått fler föräldrar att vara hemma med sina barn, utan snarare gett mer pengar till de som ändå kalkylerat med en lång ledighet för den ena föräldern (mamman i 90 procent, tydligen). Kanske för att slippa gå tillbaka till jobbet innan det är dags för barn nr 2 (eller 3, eller 4....). Jag tror att bidraget hade behövt vara minst dubbelt så stort för att få effekter, men för att få papporna att stanna hemma med sina barn krävs helt andra åtgärder.

Själv hade jag nog inte kommit på tanken att söka vårdnadsbidrag. Visst är det trevligt att vara hemma med barnen, men nu längtar jag faktiskt till jobbet. Så jag ska passa på att njuta av de här två sista månaderna hemma, för i mars är det mannens tur att vara hemma.

Vi hade för övrigt behövt flytta till någon av kranskommunerna i så fall, för så vitt jag vet har Göteborgs kommun inte inför vårdnadsbidraget.  Å andra sidan, om föräldrar i Göteborg kunde välja vårdnadsbidraget framför förskolan, så kanske man hade sluppit de extremt långa köerna. Fast vem i storstan har råd?

Hemlagat - nej tack!

Min yngsta dotter äter som en häst. Hon är åtta månader, gillar mat skarpt och skriker i frustration när hon ser en barnmatsburk öppnas. Burk alltså. Hon skriker inte över en portion god hemlagad mat, som hennes mamma stått i köket och lagat i timmar (ok, det var en liten överdrift, men ändå ansträngt sig för att laga). Hon spottar istället ut den hemlagade maten, och den som ändå slinker ner spyr hon upp. Kul.

Så nu står jag där i affären och väljer mellan godbitar som rödspätta och potatismos, couscous med kyckling och tomatsalsa och västkustgryta. Men favoriten är ändå lasagne, som alltid slinker ner snabbt. Fördelarna med barnmat på burk är ju de uppenbara: lätt att ta med sig och snabbt att bara värma. Men med dottern som käkar två burkar om dagen, blir det ganska många burkar att bära hem. För att inte tala om alla tomma glasburkar som sedan ska till återvinningen. Dyrt blir det också i längden.

Så nästa vecka ska laga mitt triumfkort för att se om jag kan få dottern att komma över till den rätta sidan. Äldsta dottern älskade rätten, och gör det fortfarande. Dags att ta fram blodpuddingen!

Bebislycka och namnfunderingar

Mannen kom och ryckte upp toalettdörren när jag stod i duschen i morse med orden: "Vet du vad som hänt? Danska kungaparet har åkt till sjukhuset för att få tvillingar!" Nu är det inte så att min man är rojalist, utan tvärtom skojade han med kvällstidningarnas upphaussade nätrubriker. Men att få tvillingar som barn nummer 3 och 4 verkar lite tufft, får hoppas att kungaparet har bra barnvakter...

Kungliga barnafödslar är måttligt intressant, får jag säga. Däremot blev jag väldigt glad av sms:et som meddelade att en av vännerna fått en liten tjej igår. Hon har såvitt jag förstår inte fått något namn ännu, men jag väntar med spänning. Får erkänna att jag är lite nyfiken på Mary och Frederiks namnval också, men det blir väl något traditionellt och smakfullt. Fast det hade varit lite kul om de valde något helt annorlunda, kanske egenpåhittade namn eller namn som på vissa håll anklagas vara lite tacky. Som Enzo&Ninja? Eller Rocco&Mercedes?

Vad vännen beträffar, så tror jag att de hittar ett jättefint namn till henne. Men det blir nog varken tacky eller påhittat, om jag känner dem rätt.

Med pottan under armen

Igår nådde vi en milstolpe i vårt liv som föräldrar, mannen och jag. Vi fick första gången höra "mamma/pappa, jag måste kissa. NU!" Och det förstås inte när vi var i närheten av en toalett. Nej, vi var på motorvägen, på väg hem från svärföräldrarna. Ett par mil hemifrån kom orden som man bara inte vill höra. I alla fall inte när klockan är nästan 22, det är minusgrader ute och vi sitter i bilen.

Som tur är finns ju alltid en snabbmatsrestaurang i närheten, så jag tog dottern på armen och rusade in (jo, hon kan gå själv med vid det här laget var hon dessutom ganska trött). Kissade hon? Naturligtvis inte. Det funkar ju inte att kissa på en toalett som inte har en extra ring. Och bäst är fortfarande pottan. Så nu står vi inför valet att få en dotter som vägrar kissa när vi inte är hemma, eller att släpa med oss vår potta eller extraring vart vi än ska. Har alla föräldrar samma problem, eller är det bara vi?

Jag tycker för övrigt att föräldrar verkar hetsa lite väl mycket över potträning. Läste ett inlägg på familjeliv om en mamma som låtit sin dotter gå utan blöja "några timmar varje dag" sen hon var 1,5år, med kommentaren "det hände olyckor ett par gånger i veckan i ett halvår, men sen var hon blöjfri". Ett halvår! Jag tycker att det är bättre att vänta tills barnet är redo, även om det råkar ta lite längre tid. Med dottern tog det inte många dagar innan blöjorna var historia. Nu får vi bara se hur länge vi måste gå runt med en potta under armen...

Ska flickor få ha rosa?

Till kille eller tjej?

Blått till killar och rosa till flickor. En ganska omodern syn, men fortfarande gällande i många klädaffärer. Att hitta en snygg tröja till en tjej utan en massa rosetter, hjärtan eller andra gulliga attribut brukar vara omöjligt i de större klädkedjorna. Själv handlar jag helst på affärer som gör snygga kläder i glada färger, utan att vara så könsinriktade. Som till exempel Villervalla. Eller rättare sagt, handlade.

Äldsta dottern vill nämligen själv bestämma vilka kläder hon ska ha på sig. Och gissa vad hon väljer? Klänning eller kjol, tajts och någon söt tröja. Gärna rosa. Då är frågan, hur styrande ska man som förälder vara? Ska det vara ok att hon totalvägrar att ta på sig tröjan på bilden, en jättesnygg MeToo-tröja som jag köpte på rean förra året? Igår satte jag på henne tröjan, trots vilda protester, men hon slet av sig den lika fort igen. Gick hellre naken än hade en BLÅ tröja på sig.

Och vad är det egentligen för något som utlöst detta? Är det något som vi föräldrar gjort och sagt? Har hon fått influenser från sin förskola? Eller är tjejer helt enkelt födda att gilla rosa?

Tänkte gå ut och handla lite på rean imorgon, men jag fokuserar nog på kläder till minstingen. Hon kan i alla fall inte protestera ännu, så till henne kan jag handla vilken färg jag vill.

Fika med barnvagn - omöjligt?

Som föräldraledig tvåbarnsmor blir det inte riktigt lika mycket "fika-på-stan"-tillfällen som vid första ledigheten, men när det ändå händer så väljer man sitt fik med omsorg. I somras försökte jag gå till Pour Bon, som brukade vara väldigt barnvänligt och har mycket plats för barnvagnen, men det gick inte alls. De vill nämligen inte längre ha dit föräldralediga lattemammor. Synd för dem.

Allt fler fik har börjat vara restriktiva med att släppa in barnvagnar (GP) , vilket är synd. Jo, det kan bli trångt med många barnvagnar, men 99 av 100 mammor och pappor har själva koll på när barnvagnen står i vägen eller när det inte är läge att gå in för att det är för trångt. Jag skulle inte komma på idén att försöka klämma in en barnvagn på ett trångt fik, men att få en "barnvagnar förbjuden-skylt" upptryckt i näsan på ett fik med massor av plats är tråkigt. 

Men de barnvänliga fiken finns ju förstås. De med många barnstolar, stora toaletter med skötbord och som gladeligen värmer en burk barnmat. Dit återkommer jag, även utan barn.

Att tackla ett istroll

Mina barn brukar vanligtvis vara väldigt skötsamma. Särskilt på nätterna. Det vill säga, de sover hela nätterna i sina egna sängar, vilket är vad jag lägger i begreppet skötsam. Något som vi uppmuntrat sen de var nyfödda, i princip. Samsovning funkar inte i vår familj, och jag förstår mig ärligt inte riktigt på de som gillar att ha sina barn sovandes i sina sängar. Men de kanske har snällare barn, som inte sparkas nätterna igenom, eller lägger sig två millimeter från ens ansikte.

Nåväl, inlägget skulle ju inte handla om samsovningens för- och nackdelar, utan om istroll. Natten till igår vaknade jag nämligen av äldsta dottern - hon fyller snart tre -som ropade på mamma. Trött som ett spett masade jag mig iväg till hennes rum, för att försöka få henne att sova igen. Det visade sig att hon var orolig över att det fanns troll i hennes rum, vilket jag bedyrade att det inte fanns. Efter lite övertalning somnade hon i alla fall, och jag trodde att allt var frid och fröjd. Men icke.

Inatt hände samma sak igen, fast den här gången kom hon skrikandes in i vårt sovrum, och jag fick försöka lugna henne så att hon inte skulle väcka sin lillasyster. Också nu var det rädslan för trollen, som fått henne att vakna. Hon fick sova i vår säng, vilket medförde att ingen av oss sov särskilt mycket.

Vad kommer då trollen ifrån? Jo, hennes Bamsetidning. Hon är väl kanske för liten för serietidningar, men ville så gärna ha en tidning när vi gick till affären häromdagen. Bamse var den som jag gillade bäst (själv ville hon nog helst ha en Barbie-tidning, men där gick gränsen), så det blev en sådan. Och i senaste numret träffar Bamse ett istroll, som inte ens är ett elakt troll. Men hon kan tydligen inte släppa det. Nu åker Bamsetidningen in i skåpet ett tag, så får vi se när den kommer fram igen. Och jag hoppas att hon sover skönt inatt, utan att drömma om istroll.