Hemnet-ångest

Efter en period utan husvisningar och en massa surfandes efter nya hus, testade jag nya surfplattan på vägen hem från julfirandet hos mina föräldrar. Nya hemnet-appen testades förstås också, och vad dyker upp där om inte huset som vi faktiskt köpte i höstas... Utan så mycket som en antydan om att taket var fullt med mögel, utan bara samma gamla fina bilder och felfria beskrivning. Det är nästan så att jag mår illa.

Det är nästan så att jag vill gå på visningarna och stå där och häckla mäklaren. Men det kan jag ju förstås inte. Det är ju inte säljarnas fel att deras hus visade sig vara fullt av mikrobiell påväxt. Självklart önskar jag ju dem allt gott, och vill gärna att de ska få flytta till sitt drömhus. Själva stannar vi i stan, i alla fall just nu. Och hoppas att vi vinner på lotto, så att vi kan göra en Zlatan och ringa på närmsta fina hus.

Nej, jag är inte bitter.

Blivande matematiker?

Vera har börjat prata allt mer. Tvåordsmeningar som Titta där och Dumma dej  har börjat dyka upp, liksom kommentarer om vem saker tillhör (Veras mössa, Majas byxor). Hon kan en hel hög med ord och sjunger gärna Imse vimse spindel. Men mest imponerande än så länge är hennes matematikkunskaper.

Jag sa "ett", hon sa "två", jag sa "tre", hon sa "fyra" och så vidare, ända upp till tio. Blivande matematiker, kanske? Eller bara ett kurragömma-proffs?

Pippi i repris

I går var det dags för luciafirande på barnens förskola. Vera, som legat hemma i feber sedan i fredags, fick vackert stanna hemma med sin pappa medan jag begav mig till förskolan för att se Maja sjunga julsånger och äta pepparkakor.

"Barnen får klä ut sig till vad som helst" har devisen varit på barnens förskola. Så precis som förra året, valde Maja att komma utklädd till Pippi Långstrump. Hon var en färgklick bland övriga lucior, tärnor och stjärngossar. Och som en av pedagogerna sa: "Hon vet vad hon vill, din Maja". Precis som Pippi.

Underbara barn

Den senaste tiden har varit riktigt tuff, med en supertrotsig snart 4-åring och en 1,5-åring som börjar bli självständig med egna idéer och en vilja av stål. Men som tur är varvas de jobbiga perioderna med helt underbara sådana. Och igår fick jag bekräftelse på att mina barn faktiskt är underbara...

Jag har inte fått sova ensam i min säng på säkert en månad, utan vaknat varje natt av att Maja kommit krypande någon gång mellan 01 och 03. Trött som jag varit har jag inte orkat opponera mig, utan låtit henne krypa ner bredvid mig. Med konsekvensen att jag sovit dåligt. Så i lördags bestämde vi oss för att ta fighten. När hon som vanligt kom traskande, bar jag tillbaka henne till sin säng och satt hos henne en halvtimme tills hon somnade. Jag försökte förklara för henne att jag inte kan sova i min säng när hon ligger bredvid, och att vi kan mysa på dagen istället. Hon verkade förstå, men ville ju ändå sova i min säng.

Natten till måndagen kom hon aldrig, och mannen berättade sedan att hon berättat för honom att hon vaknat på natten, men "inte ville störa mamma" så hon hade hämtat två gosedjur och lagt sig i sin säng igen. GULLUNGE!