En mammas värsta tid

Min lilltjej är sjuk. Med feber över 40 grader, vill hon helst bara sitta i mitt eller makens knä. När den febersättande medicinen slagit in, kan hon skratta lite åt storasysters försök att göra sin lillasyster glad, och till och med äta ett par plättar. Men min glada pratkvarn, som äter som en häst och älskar att busa, syns inga spår av.

Det här är utan tvekan en mammas värsta tid. Det finns inte så mycket att göra åt att ens barn är sjukt, förutom att avvakta och se. Imorgon hoppas jag att febern ger med sig.

Vansinne

Jag kan inte längre surfa på nyhetssajter eller titta på tv-nyheterna. Överallt finns nyheten om den knivmördade sjuåringen, vars pappa nu erkänt dådet. Fruktansvärt. Barn som far illa gör mig illamående. Barn som skadas av sina föräldrar....det är obeskrivbart.

När jag väl läst eller sett någonting om ett barn som svikits av sina närstående, kan jag inte släppa det. Kan fortfarande tänka på pappan i Australien (tror jag det var) som slängde ner sin fyraåring från en hög bro. Eller på Baby P i Storbritannien. För att inte tala om dokumentären Dear Zachary, som jag på ett sätt ångrar att jag sett. Kan inte släppa det.

Nu ska jag gå och pussa på mina sovande barn och låtsas som om det inte finns några barn i världen som far illa. 

Sommartid är efterrättstid

Av någon anledning blir det ganska mycket av det goda på sommaren. Förutom den obligatoriska vinboxen (vilken känns helt rätt i år, efter att ha varit gravid och ammat i omgångar i flera år) så blir det en hel del sötsaker. Förmodligen beror det på att semestertid är en tid att umgås, och umgås man så äter man. Inte alls bra för figuren, men väldigt bra för sinnet. Och så är det ju så kul att baka också.

I fredags lagade jag mangocheesecake ur kokboken "Under valnötsträdet". Den blev riktigt god, även om jag tror att den hade blivit ännu bättre på färsk mango istället för fryst. Inte mycket att göra när mangon i affären var riktigt dålig.

I lördags var vi hos kompisar i Fjärås och åt smarrig rabarberpaj med marängtäcke.

I dag blev det rabarberpaj igen, eftersom vi hade lunchbesök. Gjorde en snabb "bara-röra-ihop-variant" som blev god. Delar förstås med mig av receptet här:
3 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk bakpulver
1 krm salt
175 g smält smör/margarin
Blanda alla torra ingredienser. Häll i smält smör och tryck ut degen i en form. På med rabarber. Grädda i ugnen i 20 min, 225 grader.

Har man som jag inget eget rabarberland, utan får hämta sina rabarber ur frysen, så är det att rekommendera att hälla på lite potatismjöl också.

I kväll ska jag laga vinbärskaka med dottern, som plundrade farmor och farfars vinbärsbuske igår. Mums!

Vad behöver våra barn - egentligen?

Sitter och njuter av vår balkong just nu, medan grannarna spelar kubb på gräsplanen nedanför. Har till och med utsikt över hamndockan, så jag skymtar både vatten och några segelbåtar från där jag sitter. Jag borde alltså inte klaga.

Och ändå känns livet långt ifrån perfekt. Boendesituationen då alltså. Toknöjd med både man och barn är jag, trots att treåringen åkte i säng efter att ha bitit (!) lillasyster under det gemensamma badet. Har de senaste dagarna funderat och funderat och funderat på våra framtidsplaner. Nu har vi letat hus aktivt i ungefär tre år, varit på över 50 husvisningar, vunnit tre budgivningar och ändå inte köpt något hus. Kräsna? Ja! Letar efter det omöjliga? Förmodligen. Efter en liten shopping- och badsejour till Orust häromdagen kom frågan om fritidshus upp. Vi kanske ska behålla lägenheten och köpa oss en sommarstuga? Och till på köpet kom det förstås ut ett jättefint sommarhus på marknaden just igår, som skulle passa oss perfekt.

Problemet är väl att vi har en dyr hyresrätt, som förmodligen kommer att ombildas till bostadsrätt inom en snar framtid. Och det kommer inte att bli billigt. Så våra "kompromissplaner" skulle kosta oss betydligt mer än den där villan som vi egentligen drömmer om....

Dessutom har jag fått för mig att mina barn skulle må mycket bättre i en villa i förorten. Fast egentligen, innerst inne, så vet jag att de skulle må finfint här också. Det är jag som skulle må bättre i en villa. Tror jag nu i alla fall. Risken är att vi köper ett hus, sen sitter där i bilkön till jobbet och svär över att vi inte har kvar den fina, ganska centralt belägna lägenheten varifrån man kunde ta sig med direktbuss till jobbet på 25 minuter...

Ja, som ni märker, det finns en tydlig anledning till varför vi inte köpt något hus ännu. VI KAN INTE BESTÄMMA OSS!

Just idag tänker jag i alla fall njuta av min havsutsikt, den milda brisen från vattnet och det härliga jublet från grannarna när Sverige gör mål, och inte låtsas om att det är 26,5 grader inomhus och äldsta dottern längtar efter en gräsmatta och en "baltan".