Trots och åter trots

Igår stormade det otroligt här i Göteborg. Det knakade i huset, regnet piskade mot rutorna och skriket ekade i rummet. För det stormade ungefär lika mycket inomhus som utomhus.

Efter en helg med nästan uteslutande inomhusvistelse, vilket blev konsekvenserna när lillasyster fick feber på lördagseftermiddagen och lisebergsbesöket ställdes in, klättrade barnen på väggarna på söndagskvällen. Maja var särskilt trotsig, och mitt tålamod var inte direkt stort efter helgen. Det hela resulterade i att hon gallskrek i nästan en timme i samband med läggningen. Att resonera med henne i sådana lägen är omöjligt. Så då blir det bara att ge sig, eller slå dövörat till.

Mannen är betydligt bättre på att slå dövörat till än vad jag är. Själv ger jag mig oftare, eller försöker jämka, som jag ser det. Men det är svårt. Svårt att veta hur man ska tackla en trotsig treåring, som vägrar lyssna och som gallskriker så att halva huset hör henne. Man får vara glad att vi bor i nybyggt=välisolerat.

Ibland är hon så klok, så klok. Och ibland är hon nästan omöjlig att älska. Men det gör man ju ändå. Innerst inne. Som ikväll, när hon kröp ner i sängen och berättade hur mycket hon tyckte om sin lillasyster. Och tyckte att vi kunde skaffa en lillebror också, för "man kan ju ha tre barn". Mamma och pappa är inte lika övertygade.

En amerikansk tradition

I helgen fick jag för första gången uppleva en ny tradition. Det mest amerikanska som finns, skulle jag tro. Min brors flickvän, som blev "love refugee" förra året och flyttade hit till Sverige från Ohio, lagade till en hel Thanksgiving-middag till min familj. Kalkon med stuffing, cranberry sauce, sweet potato pie (med socker och marshmallows!), zuccini bread och massa annat gott! Väldigt sött, väldigt mäktigt, men också helt fantastiskt! Äntligen fick man smaka på allt det där som man bara sett på film. Middagen avslutades sedan med pumpkin pie och lite buckeyes - godis gjorda på jordnötssmör, florsocker, smör och doppade i choklad. MUMS!

Förstår när vår kock berättade att de i hennes familj brukar vara mätta fram till jul ungefär, och vid jultid inte alls lika sugna som oss svenskar på att svulla oss i mat. Det kanske räcker med att ha en helg om året när matintaget är så galet stort som vid jul, oavsett om man är amerikan eller svensk...

Medieträning?

Förra veckan konstaterade jag för första gången hur svårt det är. Jag har ofta stått på andra sidan. Gjort andra obekväma. Försökt få andra att säga "rätt" saker. Men när man själv hamnar där, med en mikrofon framför ansiktet och en journalist som försöker lägga citat i munnen på en, då förstår man hur svårt det är.

Det var för en vecka sedan som en journalist från Studio Ett (P1 för de - liksom jag - som inte lyssnar så frekvent på Sveriges radio) haffade mig utanför ICA, när jag som vanligt varit och handlat med barnen. Fick kommentera Uppdrag gransknings reportage tidigare i veckan om familjen som fick sina barn i fråntagna, och då särskilt prata om huruvida jag tänkt mer på hur och när jag tar bilder av mina barn. När jag sedan lyssnade på programmet på nätet, hördes alla mina "så att säga", "ganska" och andra brasklappar som jag hela tiden la in.

Trots att jag läst på journalisthögskolan (ja, jag vet att det heter JMG och är en institution inom Samhällsvetenskapliga fakulteten på GU, men jag säger journalisthögskolan ändå), jobbat som journalist ett tag och de senaste tio åren intervjuat folk regelbundet, så är jag långt ifrån medietränad. Jag har till och med varit med och medietränat chefer och andra betydelsefulla personer på mitt jobb, och ändå blev jag nervös och svamlade som en tok i radio. Nu är jag ännu mer imponerad av alla de som alltid är lysande i all etermedia, trots att det inte är deras day-job. All heder till dem! Själv ska jag hålla mig på andra sidan, tror jag. Att intervjua andra är ju lätt som en plätt i jämförelse.

Jag är less..

Jag är less på allt.
Less på att jag jobbar som en tok utan att få någon cred.
Less på att alla verkar vilja ha synpunkter på mitt jobb.
Less på att aldrig känna att jag räcker till.

Less på att vi aldrig hittar vårt hus.
Less på att inte ha tillräckligt med tid till mina barn.
Less på att inte ha min familj nära.

Men mest av allt är jag less på att jag är less. Ryck upp dig nu för f-n!
Du har en underbar familj.
Du har en fantastisk lägenhet.
Du har ett - oftast - stimulerande jobb med mycket eget ansvar, där du får vara kreativ.

Du har det faktiskt fantastiskt.

Tandläkarskräck

Treåringen har tandläkarskräck. Eller nej, kanske inte. Men någonting är det helt klart, för idag var vi för andra gången på folktandvården för att få Majas tänder räknade. Och för andra gången fick vi gå därifrån med en ny tid, utan att tandläkaren fått så mycket som en skymt av Majas vita tandrad.

"Kan inte du berätta för tandläkaren hur många tänder jag har?" sa hon igår kväll. Självklart. 20. Men det hjälper ju inte, tandläkaren måste ju få se själv.

Tandläkaren tog det med ro, och vi är välkomna dit i april igen. Själv blev jag vansinnig. Inte nog med att jag har massor att göra på jobbet, jag fick ta tre timmar flexledigt för att hinna hämta Maja på förskolan, promenera med henne till tandläkaren och sen ta sig oss hem igen. Dessutom fick förskolepersonalen se till att Maja var påklädd och fick äta mellanmålet i kapprummet i väntan på mig, för att undvika att lillasyster fick syn på oss. För hade hon fått syn på mig, så hade jag varit tvungen att ta med henne också, och då hade Maja definitivt inte visat några tänder. Väldigt mycket besvär för att hon bara skulle knipa igen och vägra visa några tänder.

Jag hade till och med förberett henne på att vi skulle gå och köpa ett nytt badlakan till henne (hon tycker att hennes är för litet, och vill ha ett större) OM hon visade några tänder. Inte ens det hjälpte. Hon är så fruktansvärt envis, och sätter sig allt oftare på tvären.

Lillasyster har redan tydliga tendenser på att vara ännu mera viljestark. Jag ser inte fram emot tonåren.