Ännu mera språk

Det började med pappa, Maja och mamma. Nu börjar allt fler ord dyka upp, och senast i morse drog hon till med en tvåordsmening: "Appi borta" (appi=napp). Men samtidigt som hon börjar göra sig mer förstådd, så blir hon också mer frustrerad när vi inte förstår vad hon menar. När hon med arg röst skriker någonting, och vi inte fattar något.

Häromdagen hade förskolan lyktfest, och det bjöds på korv med bröd. Lillan åt glatt två korvar, och drack lite vatten till. Sen tappade hon muggen, och jag tog den från henne. Därefter skrek hon konstant hela vägen hem, och slutade inte förrän jag gav henne något mer att dricka. Först då insåg jag att hon nog varit törstig, och att det var därför hon hördes över hela kvarteret.

Som förälder till en frustrerad ettåring blir man själv lätt frustrerad. Frågan är bara - vad gör man åt det? Jag försöker att vara lyhörd, men ibland är det ändå inte så lätt att förstå vad hon menar. Och inte blir det bättre av att treåringen hela tiden tolkar. "Mamma, jag tror att hon säger macka". :)

Jakten återupptagen

Nu har vi börjat om. Tagit nya tag. Tänkt att nu, minsann, ska vi hitta det där drömboendet! Nu är det vår tur. Vår tur att hitta ett hus som vi 1: trivs med, 2: har råd med, 3: inte visar sig ha varken felkonstruerade badrum eller mögelproblem på vinden.

Så nu har vi varit på visning, och sitter här i soffan som två frågetecken. Var det där drömhuset? Nej. Är det för oss? Kanske. Hur mycket ska man egentligen jaga efter drömmen, när man förmodligen inte vet hur drömmen ser ut....

Språkutveckling

Min treåring är rolig. Hon är en liten pratkvarn som gärna slänger sig med vuxna uttryck, och har börjat lära sig alla bokstäverna. Otroligt språkbegåvad, i alla fall om man frågar hennes mamma. Hon har ju något att brås på, med tanke på alla de fullklottrade skrivböcker som numera huserar i hennes mormor och morfars garderob.  Historierna skulle vara långa och fantasifyllda, men var troligtvis ganska banala. Fantasin var det inget fel på, och inte heller på skrivarlusten. Numera får man vara glad om man orkar skriva i sin blogg någon gång i veckan.

Dotterns språkövningar kan vara ganska jobbiga, men även otroligt underhållande. Ibland blir det dock lite fel. Eller kanske helt rätt. Vid middagsbordet tidigare ikväll berättade hon att hon "gådde hem samtidigt som Leah idag". Jag rättade henne (ska man göra det, egentligen? Vad säger barnpsykologerna om mammor som korrigerar sina treåringar när de inte kan böja verb ordentligt?) och sa "gick heter det". "Nä, mamma, vi gick inte, vi åkte bil" fick jag till svar. Ridå.