Kalas i dagarna två

Så var det över. Kalas i dagarna två för treåringen; först våra kompisar med barn och sen hela tjocka släkten. Lycklig blev hon, och väldigt glad över alla sina fina presenter. Att hon  - när de sista gästerna gått -  fastnade på golvet lekandes med lillasysters enda present var annars lite typiskt. Men jag tror att böcker, spel, pussel, pärlor och doktorsväska kommer att utforskas imorgon. För att inte tala om den rosa dockvagnen från Brio. Hon fick också ett gäng jättefina kläder, en supersöt Kånken Mini som blir perfekt vid våra framtida utflykter och en fin prinsessväska. Det var en nöjd, glad och mycket trött dotter som somnade i sin säng utan protester.

Några andra som pustar ut är våra två håriga familjemedlemmar. Inte helt bekväma med mycket folk, särskilt inte barn som gärna vill klappa och dra i svansen, så de gömde sig helt enkelt i vår säng och visade sig inte förrän gästerna gått hem. Den ena katten nöjde sig med att sova ovanpå överkastet, medan den andra la sig mellan våra kuddar, under täcket. Perfekt gömställe för en liten vit katt.

Tre år

Idag för tre år sedan låg jag och mannen på BB. Ja, och så Maja då förstås. Nykläckt, liten och söt. Ibland känns det som om det var igår jag ringde mina föräldrar och överraskade dem när de var på väg till släktingarna i Helsingborg, en hel månad för tidigt. Packade just ner alla pyttesmå kläder, bland annat den lilla rosa och vita stickade tröjan från Benetton som nyblivna morföräldrarna inhandlade där i Helsingborg, eller om det var i Helsingör. Lite vemodigt, men samtidigt roligt att få se sin lilla bebis bli en riktigt stor tjej.

I morse hade vi lite uppvaktning för treåringen. Biljetter till Pippi på is, en ny klänning (vad annars?) och en Pippi-pärlplatta. Pippi är lite av en favorit just nu, så presenterna gick hem. Maja hade tydligen sagt till mannen att det var jag som skulle följa med henne på Pippi på is. Ibland är det bra att mamma är bäst. Får se hur länge det håller, nu när det är dags för skiftbyte i föräldraledighetsfabriken.

Ärliga barn

Kom hem från frisören med ny frisyr. Superkort. Maja stirrade och utbrast: Mamma, vad har du gjort? På frågan om hon tyckte att det var fint, svarade hon: Näe. Av barn får du veta sanningen, sa min man.

Att hon dessutom sprang gråtandes och gömde sig i hörnet för att mitt hår inte fanns där längre, gjorde ont i mammahjärtat. Får hoppas att Vera inte reagerar på samma sätt när hon ser mig för första gången.

Att inreda ett barnrum

Fint tyg från Spira kallat Elefantdjungel

En utmaning. Det är vad inreda ett barnrum är. Särskilt som rummen oftast är 1) ganska små  2) innehåller ett stort antal leksaker i olika färger och former 3) kräver bra förvaring. Samtidigt ska rummet vara mysigt och - förstås - barnsäkert. Det sistnämnda märkte vi igår att stora tjejens rum inte var, när hon lyckats välta sin fönsterlampa så att glödlampan brände mot skärmen. Så nu tror jag att det blir fönsterlampa som hänger istället.

Tyget Leon från Sandbergs

Eftersom vi bor i en hyresrätt, var omtapetsering inget alternativ när vi flyttade in. Så jag satsade istället på gardiner och tavlor, som sedan går att ta med sig till vår villa (om det nu blir något villaköp). I helgen blev tavlorna klara, och tidigare i veckan lyckades jag sy färdigt lilltjejens gardiner. Jag är mycket nöjd. Gardinerna, där jag till och med sydde band att knyta upp dem med, blev jättefina. Särskilt nöjd är jag över att överhuvudtaget lyckats sy något, eftersom sömnad inte är en av mina starka sidor.

Tyget Saga från Sandbergs

Tavlorna blev också fina. Tyget var förvisso inte gratis, men frigolitbitarna kostade hela 13.50 på Hornbach, så det blev ändå inte särskilt dyrt. Fick även lite tyg över som jag nog syr några kuddar av.

Nu väntar bara inköp av matta till lilltjejens rum, men där har jag inte lyckats hitta någon fin. För våra barnrum är faktiskt ganska stora, vilket ju kräver en matta modell större. Särskilt som hon inte har några möbler, förutom spjälsängen då, ännu.

En treårings tankar

Treåringar är roliga. I alla fall min. Hon har så mycket tankar och funderingar just nu, samtidigt som fantasin flödar. Häromdagen pratade vi om att vi skulle åka till farmor och farfar, och då utbrister hon: "Varför har farmor och farfar inga barn?" Försökte förklara att det har dom visst, pappa är ju deras barn. Hon tittar fundersamt på mig och säger "nä, pappa är ju en kille".

Hon fantiserar massor också. I dag hade vi med oss Tristan, en av älvorna från filmen Tingeling, till förskolan. Fast halvvägs dit kom hon på att vi glömt honom hemma. Fördelen med fantasifigurer är att man kan hitta på lite själv också, så det vara bara att säga att han visst var med, han satt ju där bredvid henne i vagnen. Det gick hon med på. Väl framme var vi tvungna att klä av Tristan innan hon kunde ta av sig ytterkläderna. Lite halvknepigt med någonting man inte ser. Undrar just vad fröknarna trodde vi höll på med.

Häromdagen berättade hon för maken att hon ville bli stor som mamma och köra bil. Inte som pappa, för pappa har ju inget hår. Det är en härlig ålder!

Nu ska lockpriserna bort

Nu ska lockpriserna bort, enligt mäklarbranschen. Jämförelsepriser ska införas, för att på så sätt motverka att det sätts lockpriser. Bra! Men sen är ju frågan vad det får för effekt. Visst, det finns uppenbarligen mäklare som sätter lockpriser. Vilket i sin tur får följder som att säljaren inte vill sälja till utgångspriset, eftersom det egentligen var för lågt. Otyg! Men vi vana husletare genomskådar ju ett lockpris ganska snart. För är man något rutinerad i sitt husletande - vilket man blir efter två års jakt - så vet man ju var priserna brukar landa. Stort hus i bra skick på bra läge - då blir det ju alltid dyrt.

Ibland går priset upp orimligt mycket från utgångsbudet. Handlar det då om ett lockpris, eller galna budgivare? Svårt att säga ibland. Följer man, som jag, onlinebudgivningar på nätet, så får man ganska god kännedom om hur prisbilden ser ut. Senast häromveckan följde jag ett hus med utgångsbudet 4,6 mkr. Redan då för dyrt för oss, men ändå lite intressant eftersom det hade a-läge. Vi konstaterade  att huset nog skulle gå för 5,1-5,2 någonting, bara genom att se på bilderna. Visningen var ju liksom ingen idé att gå på. Säljaren blev nog nöjd, för enligt budgivningen på nätet så såldes huset för 5,8 mkr. Var det då ett lockpris? Kanske. 4,995 hade varit ett rimligt utgångsbud, tycker jag. Sen att huset gick upp till närmare 6 miljoner, kunde kanske inte ens mäklaren tro.

Så frågan är vad jämförelsepriser ger för mervärde, egentligen. Kanske bra för de som nyligen börjat kolla på hus/lägenhet, och som inte riktigt har koll på prisbilden i området. Men för oss andra har det nog inte så stor betydelse.

Barnmat engagerar

Läste häromdagen ett intressant inlägg om barnmat i en av de matbloggar jag följer, Anne´s mat. Hon skriver bland annat att hon inte gett sin son barnmat på burk, utan att han fått äta samma mat som hon själv ätit. Att den "vanliga" maten är bättre för barnen, än att vänja dem med den fabricerade barnmaten och vällingen. Jag håller med. Men allt är inte svart eller vitt.

Barnmat är ett ämne som intresserar och engagerar många. Och visst, det är ju viktigt vad de små liven får i sig. Men ibland kan det bli lite överdrivet. Såg tv- reportaget från tävligen Årets Kock, och reflekterade över att den ena finalisten lagade all mat till sin ettåring från scratch. "Han ska inte få i sig en massa tillsatser"! Nä, det är ju suveränt. Och är man kock så förstår jag att det kanske inte är läge att plocka fram en burk från Sempter, Nestlé eller Hipp när den lille ska äta middag. Men för oss vanliga dödliga, som inte direkt gillar att laga mat och som gärna syndar med hämtmat på helgen, är ju burken en livräddare. (Och nu undrar ni förstås varför jag läser matbloggar när jag inte gillar att laga mat. För att jag älskar att baka och laga efterrätter, givetvis).

Välling är ju ett kapitel för sig själv. Jag tycker väl egentligen inte att barn behöver välling, och har lite svårt för att se stora barn dricka välling i nappflaska. Ungefär på samma sätt som jag tycker att det ser lite konstigt ut när mammor ammar sina 2-3-åringar. Äldsta dottern drack välling tills dess att hon åt tillräckligt mycket mat på kvällen, utan att behöva vällingen. Tror hon var 1,5. Yngsta dottern äter jättebra redan nu, men hon får välling ändå. För jag tycker att det är bra att ta till vid dagar som i dag. När hon kräks upp all mat eftersom hon är alldeles slemmig i halsen, och inte får i sig någon vätska. Då är det bra att hon älskar sin välling.

I övrigt tycker jag inte att det finns några rätt eller fel vad gäller barnmat. En del barn älskar burkmat, andra äter bara hemlagat. En del barn vägrar länge allt vad mat heter, andra föredrar fast föda framför bröstmjölk/ersättning direkt. En del ska bara äta puréad, såsig mat, andra älskar att plocka i sig bitar. Så lyssna på din bebis! Och gör det som är lättast för dig själv! Det tycker jag blir bäst.

Själv gav jag min bebis söt saft i dag, för första gången. På svärmors ordination.

Vi stressade 70-talister

Generation duktig. Ja, så kallas vi 70-talister. Vi som ville göra karriär och därför skaffade barn sent, vilket i sin tur innebär att vi har småbarn när vi egentligen borde jobba som mest. Vi som vill vara jämställda och dela på hushållssysslorna. Vi som drömmer om att sylta, safta och baka bröd till våra barn, men absolut inte vill vara hemmafruar. Vi som vill hinna träna, umgås med våra vänner, vara tillräckligt uppkopplade och samtidigt vara hemma så mycket som möjligt med våra barn. Vi som vill ha fast tjänst, och som tycker det vore skrämmande med projektanställningar och allt vad det heter.

"De borde ha ett dygn med 48-timmar", säger forskaren Thomas Furth i dagens GP.
Det hade underlättat. Då hade vi hunnit med allt det där som vi vill göra, utan att känna oss som sämre människor.

Ibland önskar jag att jag vore mer som 80-talisterna. De som tar dagen som den kommer, som vägrar "bli fast" på ett jobb utan söker hela tiden nya utmaningar, som inte planerar så mycket hela tiden utan låter saker bli som det blir. Som skaffar barn när de är 20-någonting, och därför hinner skaffa några fler. Som inte är några excel-människor, där kalkylbladen styr livet.

Under isen

Nu har det hänt. Jag har fått årets första förkylning. Och det rejält. Det är nästan så att jag misstänker influensa, om det inte vore för avsaknad av feber. Så det är nog bara en vanlig, sketen förkylning. Och vi som skulle ha middagsgäster ikväll, för första gången på länge. Jag längtar efter vuxensällskap. Nåja, det kommer väl fler tillfällen.

Barnen har för övrigt också drabbats, men av någon anledning verkar de inte riktigt lika tagna av förkylningen som jag. Barn verkar ju klara det mesta bättre än vi vuxna. Den som ändå vore barn igen...

Dagisvägran

I morse hände det som aldrig tidigare hänt. Dottern vägrade gå till dagis. Och då menar jag verkligen VÄGRADE. Så hon fick helt sonika vara hemma hos mig idag. Så länge vi fortfarande är föräldralediga med lillasyster är det ju inga problem, hade ändå tänkt vara hemma idag och kurera min förkylning. Men jag vill inte att det ska bli till en vana.

Försökte luska ut orsaken till att hon ville vara hemma i dag. Först mumlade hon något om att "det är ju så mycket barn där". Och det kan jag ju hålla med om, 31 barn på hennes avdelning närmare bestämt. Inte optimalt, men lokalerna är ändamålsenliga och personalen är duktig. Själv hade jag tyckt att det vore trevligt med en liten förskola, men vi bor ju trots allt i en storstad. Vi ska helt enkelt vara glada att vi har fått en plats överhuvudtaget. Andra argumentet, som hon även drog för sin pappa, var att ett av de andra barnen bråkar. Så kan ju vara. Just det här barnet har jag också upplevt som lite "bråkigt", men jag tror att det beror på att barnet inte pratar så bra ännu och därför inte kan göra sig förstådd.

Vi ska förstås ta upp det med personalen, för att försäkra oss om att ingenting hände igår som utlöste denna dagisvägran. Jag tror att hon helt enkelt hade en dålig morgon, och behövde lite mamma-gos. Imorgon gör vi ett nytt försök.