Längtar efter vår!

Sitter vid fönstret och tittar på de stora snöflingorna som dansar sig ner på marken. Snö igen. Jag som trodde att våren skulle komma nu. Det har ju varit skönt med en snörik vinter, särskilt för barnens skull, men nu börjar jag tröttna. Tröttna på en isig och kall lekplats, där broddar hade varit att föredra. Även på barnen.

Får väl ta en sväng till Botaniska för att få en försmak på våren. För när våren väl kommer, då sitter jag väl inne på kontoret och längtar ut till lekplatsen.

Mammalediga på efterkälken?

Nu är det snart dags för mig att börja jobba igen. Bara en månad kvar av föräldraledigheten, sen blir det till att ge sig av till jobbet fyra dagar i veckan. Ska bli roligt, samtidigt som man oroar sig lite för hur det ska gå. Kommer jag få tillbaks mina arbetsuppgifter? Hur ska det gå att löneförhandla, efter att ha varit hemma större delen av året? Och hur ska det gå med den stora omorganisationen?

Att kvinnor som varit föräldralediga diskrimineras är ingen nyhet. Men att säga upp någon första dagen efter ledigheten är otroligt fult. Som föräldraledig förväntas man hålla kontinuerlig kontakt med sitt arbete under föräldraledigheten, för att inte riskera att "hamna efter". Det är ju egentligen ganska sjukt att det ska behöva vara så, eftersom man som föräldraledig har fullt upp med barnen. Får erkänna att jag inte kollat jobbmejlen på några månader, vilket jag säkert borde ha gjort. Men jobbet har känts ganska avlägset.

Men känner jag mig själv rätt, så kommer jag ha läst igenom alla mejl innan första jobbdagen. För man vill ju inte hamna på efterkälken.

Utelek, en utopi?

När jag hämtade dottern på förskolan i dag, var vädret strålande vackert. Solsken, någon eller några minusgrader - kan det bli bättre? Ja, tydligen. För inte hade barnen varit ute och lekt idag. Nejdå, de hade varit inne. Som vanligt.

Jag är väldigt nöjd med vår förskola och pedagogerna där, och dottern trivs verkligen jättebra. Men jag tycker att barn ska få vara ute och leka, särskilt som de har en fin utegård och en jättestor lekplats precis bredvid. Det finns säkert tusen skäl till varför barnen inte kommer ut oftare. Många småbarn. Jobbigt att klä på vintertid. Mitt i vilan. Mellanmål som ska ätas inomhus. Barn som fryser. Vikarier på avdelningen. Men jag tycker ändå att det är tråkigt att barnen inte kommer ut och får njuta av solen, en vacker vinterdag som den här.

Dottern, som enligt egen utsago "älskar snö", tog igen det på vägen hem. En och en halv timme tog det att ta sig de två kilometerna hem. Men då fick hon klättra i snövallar, åka kana på is, springa på kapp med en dagiskompis och titta på båtarna. En perfekt torsdagseftermiddag.

Föda barn eller inte?

Förlossningar är intressanta. Både som företeelser, och som diskussionsämne. Under graviditeten, i alla fall den första, ville jag helst inte höra för mycket om förlossningar. Det räckte att fylla huvudet med tankar om barnet, om det blir en tjej eller kille, om det är friskt, hur livet ska bli sen och så vidare. Att tänka på själva förlossningen - och smärtan! - kändes som överkurs. Sidorna om förlossningen hoppade jag glatt över i Vänta barn-boken, och började inte fundera över den förrän den togs upp på föräldrautbildningen.

Andra gången förberedde jag mig i princip inte alls. Jag hade ju gjort det en gång förut, så jag visste ju hur det skulle kännas. Säkert. Andra gången blev ju inte alls som första. Och jag önskade där och då att jag läst på lite bättre inför andra gången, lärt mig att andas rätt och allt det där. Det hade underlättat.

Gemensamt för de båda är att det är de absolut största händelserna i mitt liv. Och sådana vill man ju berätta om. Men för vem? För även om de var mina och makens mest minnesvärda stunder, så är det ju inte det för någon annan. Vem vill veta allt om någon annans förlossning, egentligen? Fast nu tänkte jag säga emot mig själv lite, för själv tycker jag att förlossningar är ganska intressanta. Även andras. Men det beror nog på att jag nyligen varit med om två själv, och kan relatera till det. 

På olika vänta barn-forum är förlossningen en stor grej. Man kan skriva sin egen förlossningshistoria, läsa andras och diskutera händelseförlopp med likasinnade. En av diskussionerna som ofta återkommer, är huruvida man fött barn eller inte om förlossningen slutat i kejsarsnitt. Va? Vad har man annars gjort? Eller huruvida man gjort det på "riktigt" om man används smärtlindring av något slag. Va?

Varför uppkommer de här diskussionerna över huvud taget? Personligen tror jag att det bottnar i någon typ av osäkerhet hos det kvinnliga könet. Jag skulle vilja se killar föda barn utan smärtlindring, och sedan klanka ner på andra som använt det. Det skulle inte hända. Eller hävda att kejsarsnitt inte är att föda barn "på riktigt".

Vid senaste förlossningen fick jag sedan dela rum på BB med tre andra mammor. På morgontimmarna hörde jag hur den ena mamman fick ett samtal från en kompis, och berättade hur hon redan innan bestämt sig för att be om ryggbedövning. Det var hennes tredje barn, och vid de två tidigare förlossningarna hade hon inte använt något smärtstillande. "Det var det bästa jag gjort" berättade hon i telefon. Och jag kände instinktivt att den här mamman låter sig inte påverkas av någon annan, utan lyssnar helt på sig själv och sin egen kropp. Starkt. För jag tror att vi (läs: det kvinnliga släktet) allt för ofta låter oss påverkas av omgivningen, och hur man ska bete sig. Att be om smärtlindring kan vara något fult, för då är man inte en stark kvinna.

Jag själv? Jodå, jag provade lustgasen. Men så mycket mer hann jag inte med, för jag har uppenbarligen ganska snabba och "lätta" förlossningar. I alla fall enligt min barnmorska. Lätt vet jag inte om jag skulle kalla det. Snarare minnesvärt.

Flickkläder för bus?

Jaha, då har vi fått förklaringen till varför vissa barntröjor är så himla smala. De är tjejtröjor! Läste bloggaren Jennies inlägg igår, och reaktionen hon fått från Lindex på storleksskillnaden mellan tjej- och killtröjor. Jag är inte förvånad. Just Lindex är en affär som har jättefina babykläder, men så fort man kommer upp i storlek 86 blir det stor skillnad på tjej- och killkläderna. Tjejerna ska visst se ut som små prinsessor, medan killarna ska vara tuffa. Vad hände med de snygga unisexkläderna? Och kan inte barn få vara barn, istället för att se ut som små vuxna?

Många läsare verkade vara upprörda över klädstorlekarnas skillnad, men när det väl kommer till kritan så handlas det i alla fall gulliga små prinsesskläder till tjejerna och spindelmannen-tröjor till killarna. Jag är inte bättre själv. Köper ibland klänningar till dottern, mest för att jag vet att hon tar på sig dem. Nya, snygga, gråa tröjan som jag köpte häromdagen gick inte hem. Kjolen och tightsen däremot, de åkte på direkt. Även om de inte var rosa.

Kräk

Vaknade i natt av ett hulkande. Kräk igen. Nu är det andra natten på en vecka som resulterat i lakantvätt, torkning av golv och annat roligt. Nu får det vara nog.

Jag undrar varför hon kräks. Förmodligen någonting olämpligt som hon ätit.  Får försöka inventera lägenheten för att hitta källan till hennes kräkningar. För att torka kräk mitt i natten är verkligen ingen hit.

Inatt var jag så himla trött att jag bara ryckte ur henne ur sängen, för att försöka undvika att kräket hamnade på täcket. Misslyckades. Sen orkade jag inte riktigt undersöka hur hon mådde, utan somnade bara om. Kan vara för att jag hade varit uppe flera gånger i andra ärenden - kissnödig dotter, dotter med mardrömmar - och helt enkelt var skittrött.

I morse gick jag sedan obligatoriska rundan för att se om jag hittade några fler rester av nattens illamående. Och för att hitta kissen förstås, för att kolla hur hon mådde. Som vanligt mådde hon prima. Men det är nog dags för lite specialfoder till lillkissen, så att hennes magproblem försvinner. Så att jag slipper tvätta lakan.

Barnuppfostran är svårt

Barnuppfostran är svårt. Redan innan barnen föddes, ja egentligen innan tanken på att skaffa barn fanns där, visste man hur barnen skulle uppfostras. Och hur de skulle bete sig. Alltid tacka för maten, kunna säga förlåt när de gjort något dumt och alltid lyssna på sina föräldrar. Självklara saker, kan tyckas, men oerhört svåra så här i efterhand.

Innan jag blev mamma hände det att jag irriterade mig på föräldrar vars barn sprang runt och tjoade i den tysta vagnen på tåget. Eller de som pratade bebisbajs vid bordet bredvid när man själv försökte sig på en romantisk middag med pojkvännen. I dag hade jag snarare varit imponerad över att man orkar åka tåg med sina barn, och att snacka skit har fått en helt ny innebörd, som min man brukar säga.

Att få barn förändrar en på många sätt. De flesta sätt till det bättre, men på vissa sätt till det sämre. I dag har jag känt mig som en riktig tjatkärring, när treåringen inte lyssnar på någonting som man säger. Fast jag tycker samtidigt synd om henne, eftersom vi knappt varit ute på hela helgen. Med en sjuk bebis håller man sig hemma, vilket ger en rastlös storasyster. Så nu ska jag ta och läsa minst tre böcker för henne, och ge henne en extra kram. För hon förtjänar inte en tjatig mamma.

Barn och datorspel

De säger ju att saker som funnits i barns liv sedan de föddes, blir en naturlig del av dem. Datorer är ett sådant exempel. Själv satt man ju där på gymnasiet och gjorde specialarbete på den enda datorn som skolan hade med internetuppkoppling - jättelångsamt modem - och blev sur när det alltid kopplade ner. Egen dator skaffade jag inte förrän jag pluggade på JMG, och då var det mammas gamla med 2MB hårddisk...

Dagens barn får ju ett helt annat förhållningssätt till datorer och dataspel. Mannen spelar en del, och jag tror att mina döttrar kommer att börja spela snart också. Den stora har redan börjat lite med bolibompawebben. Enligt Computer Sweden är det fler av landets 2-5åringar som kan spela dataspel än knyta skorna (hur många har skosnören på sina skor, undrar jag då?). Jag är inte förvånad. Barn gör ju som vi gör, och här sitter vi, vid våra datorer. Så länge det handlar om att baka kakor på Hemliga klubben, är det helt ok. Men det räcker med en familjemedlem i wow-träsket.

Barnens namn säger allt?

Så har namnstatistiken kommit från SCB. Och föga förvånande är det Maja som är populärast. När vi döpte vår äldsta tjej till Maja, efter min farmor, trodde vi inte att det skulle bli 2008 års mest populära namn. Men det blev det ju förstås. Vad vi döpte henne till i andranamn? Alice. Listans näst mest populära.

När nästa dotter föddes, valde vi ett lite mer ovanligt namn. Nr 39 på listan, med andranamnet som nummer 15. Inte för att det spelade någon som helst roll, ska tilläggas. Tydligen blir det allt vanligare att välja konstiga namn och stavningar till sina barn. Jag vet inte varför man skulle vilja kalla sina barn för något unikt bara för sakens skull. Ett namn som ingen annan kan stava till eller uttala. Varje barn är ju trots allt unikt, vare sig det heter som alla andra eller inte.

Det här med att man kan lista ut vilka föräldrarna är genom att tyda namnet, stämmer nog till viss del. Och varifrån de kommer - alla heter Glenn i Göteborg och allt det där. Men jag tror ändå att det handlar om så mycket mer, och som nybliven förälder ska man strunta i vad omgivningen tycker om ens barns namn. Huvudsaken är att man själv är nöjd, vare sig det finns 19 071 (inklusive 2 killar!) till som heter det eller ingen alls.

(och som en parentes finns det 34 618 till som heter Camilla. Känns tryggt att veta att jag inte är ensam)

Fallande bostadspriser - jaså?

Priserna på bostadsrätter och villor föll tydligen under december i hela landet. Ja, förutom i Göteborg då, där de stiger stadigt. Efter en liten koll på booli.se häromdagen, insåg jag att det kommer att bli stört omöjligt att köpa ett hus och känna sig nöjd. Vad får folk sina pengar ifrån? Och hur kan man tycka att ett radhus är värt 5 miljoner?

Det verkar dessutom finnas alldeles för många i samma situation som oss själva - par med ett eller flera barn som köpte bostadsrätt i början av 2000-talet och som nu har en del att sätta in i en villa. Priserna på bostadsrätter har tydligen stigit med 153 procent på tio år, och desto mer i storstäderna.

Vi skulle förstås ha köpt ett hus hösten 2008, när folk fick gå från Volvo och villapriserna sjönk som en sten. Lätt att säga så här i efterhand. Någon bostadsbubbla tror jag inte att det är, med tanke på bristen på nyproduktion och det stora intresset på husvisningar. Det blir väl till att bita i det sura äpplet och köpa ett radhus. Men inte för 5 mille. Eller, som jag skrev i ett tidigare inlägg, bo kvar i lägenheten.

Men hur sjutton gör de som i dag sitter i en hyresrätt, utan en massa pengar på banken? Är det föräldrarna som tar lån på sina hus så att barnen kan köpa, eller väntar man tills man sparat ihop till de där 15 procenten i kontantinsats? Eller flyttar de inåt landet, där man faktiskt kan få en fräsch villa för 1,5 miljoner?  Skövde - here we come!

Varförsjukan

Min dotter har drabbats av varförsjukan. En svårbotad sjukdom som de flesta treåringar har, och som inte går att bota. Den kommer förhoppningsvis att mattas av med tiden, men nyfikenheten kommer nog att bestå. Hur man tacklar den? Ja, det undrar jag också. Till slut tar tålamodet slut, och jag svarar dumma saker som "därför att du ska ha något att fråga om" eller helt enkelt "nej", utan att lyssna på frågan.

Men det är inte alltid så enkelt att svara.
"Mamma, vad är klockan?"
"Halv tre".
"Varför?"
Ja, vad svarar man på det?

Läste i en bok om barnens utvecklingsfaser att svaret egentligen inte är det viktiga, utan att barnet bara vill ha uppmärksamhet. Därav detta evinnerliga varför. Men samtidigt är det ju så mycket som de små liven ska lära sig om livet, så man vill ju försöka förklara så mycket som möjligt. Till en viss gräns. "Mamma, varför kramas dom så på teve?" Vissa frågor tar vi senare.

Mathysteri

Fascineras av folks engagemang på sajter som familjeliv, där jag tror hälften är påhittat. Eller hoppas i alla fall. Fastnade ikväll i en tråd där en upprörd mamma sagt upp bekantskapen med sin svärmor, efter att svärmodern gett sina barnbarn godsaker och mat full av farliga saker - kolhydrater - istället för de matlådor som mamman skickat med. Familjen åt strikt lchf, liksom barnen.

Visst, det är ju tråkigt att farmodern inte gjorde som föräldrarna önskade, men jag tror att det är oundvikligt. Kan bli sur på mina föräldrar ibland när de ger dottern för mycket socker, särskilt om det händer innan maten. Men skulle knappast säga upp bekantskapen med dem. Det här med mat till barnen är svårt, tycker jag. Har under föräldraledigheten försökt mig på ett antal nya recept, för att variera vår mat lite mer. De flesta har blivit lyckade, bland annat flera köttgrytor, något vegetariskt recept och  - hör och häpna - en soppa! Både mannen och dottern har gillat rätterna, så nu försöker vi göra veckomatsedel och laga nyttig, varierad mat. Att dottern älskar grönsaker och frukt gör ju det hela lite lättare.

När det gäller barnens mat, så handlar det nog om få dem att ha ett sunt förhållande till mat. Att förbjuda sina barn att äta sådant som de flesta andra äter, som potatis, pasta och pizza, är nog ingen bra idé. Har själv ett minne från barndomen om att grannarnas barn inte fick äta godis (själva fick vi fredagsgodis), vilket gjorde att de verkligen frossade i det när de ändå fick tag på det.

Själv skulle jag behöva utesluta allt socker ur kosten, men det är lättare sagt än gjort. Ska i alla fall hålla mig till en dag i veckan, för att kunna lämna "mamma-kroppen" bakom mig.

Syskonkärlek

Innan tvåan kom var vi lite oroliga för hur ettan skulle reagera. Skulle det bli mycket svartsjuka? Skulle lillasyster få sig några tjuvnyp? Eller skulle det vara syskonkärlek direkt?

All of the above, skulle jag säga. Ja, storasyster kan bli svartsjuk. Särskilt om morfar får för sig att hålla i lillasyster. Ja, lillasyster har blivit biten vid något tillfälle, men inget allvarligt. Tror det snarare har varit kärleksfullt än elakt. Och ja, det var syskonkärlek direkt.

Jag brukar känna mig utanför när vi sitter och äter, och storasyster skojar med lillasyster. Båda kiknar av skratt, och bryr sig inte ett dugg om sin mamma. Eller när storasyster dansar för lillasyster, som storögt tittar på.

Jag vet att storasyster älskar sin lillasyster, för det har hon sagt. Självklart förväntar jag mig bråk i framtiden - de är ju trots allt syskon - men jag är glad att de gillar varandra nu. Mina söta döttrar.

Hus - en fantasi eller the real thing?

Sedan vår dotter föddes, det vill säga i snart tre år, har vi aktivt letat efter hus. Gått på husvisningar, flyttat in mentalt, vunnit budgivningar men fortfarande inte köpt något hus. Otur, skulle vissa kalla det. Visst, vi har haft otur. Men vi har också valt att inte köpa något av de 50-tal hus som vi faktiskt tagit oss tid att titta på.

Sett på hemnet, bokat in visning, drömt om och sedan spenderat en kväll eller en helgeftermiddag i. Har det sedan varit fint, vilket många av huset varit, gått hem till vårt excelark för att räkna lite på vad det skulle kosta oss. Sen blivit besvikna när det visat sig att vi inte direkt varit ensamma om att gilla huset, och 14 andra hellre ville ha det.

I höstas tröttnade vi. Så vi sålde vår bostadsrätt och flyttade ett kvarter till en hyresrätt. Nu har vi fått mer plats, men suget efter Huset finns fortfarande där. Mer hos mig än hos min man, tror jag, som nog skulle kunna tänka sig att bo kvar här för alltid. Om det inte vore för den höga hyran. Jag försöker fråga mig själv varför jag inte känner mig nöjd med lägenhetslivet i stan, men det kanske bottnar i att jag kommer från landet. Inte för att jag vill bo på landet igen, men suktar efter en egen gräsmatta där barnen kan leka. En uteplats stor nog att inhysa en grill, och ett garage intill huset så att man slipper släpa matkassar och barn som somnat.

Problemet är bara att vi inte vet var vi vill bo. Vi vet hur vi vill bo - 1,5 plansvilla från 2000-talet, ca150-200kvm, 4 sovrum (drömhuset heter Skagerrak från Myresjöhus), ca 1000kvm tomt - men inte var. Vilket i sin tur beror på att vi i dag bor ganska centralt (om än på andra sidan älven), har nära till våra jobb och trivs bra med stora tjejens förskola. Vi bor bra, med andra ord. Och man vill ju inte byta ner sig.

Så risken är väl att vi sitter här om fem år, i vår hyresrätt, och fortfarande letar efter drömhuset. Var det nu finns någonstans.

Vårdnadsbidrag - för vem?

Vårdnadsbidraget är ett fiasko, skriver dn.se i dag. Enligt en rapport från SCB är bara 2 procent som utnyttjat bidraget, av de som faktiskt haft möjlighet. Inte särskilt förvånande.

För vilka är egentligen bidraget till för? 3000 kr i månaden är inte särskilt mycket, utan kräver ju att den andra föräldern kan stå för större delen av försörjningen. Så jag har svårt att tro att bidraget fått fler föräldrar att vara hemma med sina barn, utan snarare gett mer pengar till de som ändå kalkylerat med en lång ledighet för den ena föräldern (mamman i 90 procent, tydligen). Kanske för att slippa gå tillbaka till jobbet innan det är dags för barn nr 2 (eller 3, eller 4....). Jag tror att bidraget hade behövt vara minst dubbelt så stort för att få effekter, men för att få papporna att stanna hemma med sina barn krävs helt andra åtgärder.

Själv hade jag nog inte kommit på tanken att söka vårdnadsbidrag. Visst är det trevligt att vara hemma med barnen, men nu längtar jag faktiskt till jobbet. Så jag ska passa på att njuta av de här två sista månaderna hemma, för i mars är det mannens tur att vara hemma.

Vi hade för övrigt behövt flytta till någon av kranskommunerna i så fall, för så vitt jag vet har Göteborgs kommun inte inför vårdnadsbidraget.  Å andra sidan, om föräldrar i Göteborg kunde välja vårdnadsbidraget framför förskolan, så kanske man hade sluppit de extremt långa köerna. Fast vem i storstan har råd?

Hemlagat - nej tack!

Min yngsta dotter äter som en häst. Hon är åtta månader, gillar mat skarpt och skriker i frustration när hon ser en barnmatsburk öppnas. Burk alltså. Hon skriker inte över en portion god hemlagad mat, som hennes mamma stått i köket och lagat i timmar (ok, det var en liten överdrift, men ändå ansträngt sig för att laga). Hon spottar istället ut den hemlagade maten, och den som ändå slinker ner spyr hon upp. Kul.

Så nu står jag där i affären och väljer mellan godbitar som rödspätta och potatismos, couscous med kyckling och tomatsalsa och västkustgryta. Men favoriten är ändå lasagne, som alltid slinker ner snabbt. Fördelarna med barnmat på burk är ju de uppenbara: lätt att ta med sig och snabbt att bara värma. Men med dottern som käkar två burkar om dagen, blir det ganska många burkar att bära hem. För att inte tala om alla tomma glasburkar som sedan ska till återvinningen. Dyrt blir det också i längden.

Så nästa vecka ska laga mitt triumfkort för att se om jag kan få dottern att komma över till den rätta sidan. Äldsta dottern älskade rätten, och gör det fortfarande. Dags att ta fram blodpuddingen!

Bebislycka och namnfunderingar

Mannen kom och ryckte upp toalettdörren när jag stod i duschen i morse med orden: "Vet du vad som hänt? Danska kungaparet har åkt till sjukhuset för att få tvillingar!" Nu är det inte så att min man är rojalist, utan tvärtom skojade han med kvällstidningarnas upphaussade nätrubriker. Men att få tvillingar som barn nummer 3 och 4 verkar lite tufft, får hoppas att kungaparet har bra barnvakter...

Kungliga barnafödslar är måttligt intressant, får jag säga. Däremot blev jag väldigt glad av sms:et som meddelade att en av vännerna fått en liten tjej igår. Hon har såvitt jag förstår inte fått något namn ännu, men jag väntar med spänning. Får erkänna att jag är lite nyfiken på Mary och Frederiks namnval också, men det blir väl något traditionellt och smakfullt. Fast det hade varit lite kul om de valde något helt annorlunda, kanske egenpåhittade namn eller namn som på vissa håll anklagas vara lite tacky. Som Enzo&Ninja? Eller Rocco&Mercedes?

Vad vännen beträffar, så tror jag att de hittar ett jättefint namn till henne. Men det blir nog varken tacky eller påhittat, om jag känner dem rätt.

Med pottan under armen

Igår nådde vi en milstolpe i vårt liv som föräldrar, mannen och jag. Vi fick första gången höra "mamma/pappa, jag måste kissa. NU!" Och det förstås inte när vi var i närheten av en toalett. Nej, vi var på motorvägen, på väg hem från svärföräldrarna. Ett par mil hemifrån kom orden som man bara inte vill höra. I alla fall inte när klockan är nästan 22, det är minusgrader ute och vi sitter i bilen.

Som tur är finns ju alltid en snabbmatsrestaurang i närheten, så jag tog dottern på armen och rusade in (jo, hon kan gå själv med vid det här laget var hon dessutom ganska trött). Kissade hon? Naturligtvis inte. Det funkar ju inte att kissa på en toalett som inte har en extra ring. Och bäst är fortfarande pottan. Så nu står vi inför valet att få en dotter som vägrar kissa när vi inte är hemma, eller att släpa med oss vår potta eller extraring vart vi än ska. Har alla föräldrar samma problem, eller är det bara vi?

Jag tycker för övrigt att föräldrar verkar hetsa lite väl mycket över potträning. Läste ett inlägg på familjeliv om en mamma som låtit sin dotter gå utan blöja "några timmar varje dag" sen hon var 1,5år, med kommentaren "det hände olyckor ett par gånger i veckan i ett halvår, men sen var hon blöjfri". Ett halvår! Jag tycker att det är bättre att vänta tills barnet är redo, även om det råkar ta lite längre tid. Med dottern tog det inte många dagar innan blöjorna var historia. Nu får vi bara se hur länge vi måste gå runt med en potta under armen...

Ska flickor få ha rosa?

Till kille eller tjej?

Blått till killar och rosa till flickor. En ganska omodern syn, men fortfarande gällande i många klädaffärer. Att hitta en snygg tröja till en tjej utan en massa rosetter, hjärtan eller andra gulliga attribut brukar vara omöjligt i de större klädkedjorna. Själv handlar jag helst på affärer som gör snygga kläder i glada färger, utan att vara så könsinriktade. Som till exempel Villervalla. Eller rättare sagt, handlade.

Äldsta dottern vill nämligen själv bestämma vilka kläder hon ska ha på sig. Och gissa vad hon väljer? Klänning eller kjol, tajts och någon söt tröja. Gärna rosa. Då är frågan, hur styrande ska man som förälder vara? Ska det vara ok att hon totalvägrar att ta på sig tröjan på bilden, en jättesnygg MeToo-tröja som jag köpte på rean förra året? Igår satte jag på henne tröjan, trots vilda protester, men hon slet av sig den lika fort igen. Gick hellre naken än hade en BLÅ tröja på sig.

Och vad är det egentligen för något som utlöst detta? Är det något som vi föräldrar gjort och sagt? Har hon fått influenser från sin förskola? Eller är tjejer helt enkelt födda att gilla rosa?

Tänkte gå ut och handla lite på rean imorgon, men jag fokuserar nog på kläder till minstingen. Hon kan i alla fall inte protestera ännu, så till henne kan jag handla vilken färg jag vill.

Fika med barnvagn - omöjligt?

Som föräldraledig tvåbarnsmor blir det inte riktigt lika mycket "fika-på-stan"-tillfällen som vid första ledigheten, men när det ändå händer så väljer man sitt fik med omsorg. I somras försökte jag gå till Pour Bon, som brukade vara väldigt barnvänligt och har mycket plats för barnvagnen, men det gick inte alls. De vill nämligen inte längre ha dit föräldralediga lattemammor. Synd för dem.

Allt fler fik har börjat vara restriktiva med att släppa in barnvagnar (GP) , vilket är synd. Jo, det kan bli trångt med många barnvagnar, men 99 av 100 mammor och pappor har själva koll på när barnvagnen står i vägen eller när det inte är läge att gå in för att det är för trångt. Jag skulle inte komma på idén att försöka klämma in en barnvagn på ett trångt fik, men att få en "barnvagnar förbjuden-skylt" upptryckt i näsan på ett fik med massor av plats är tråkigt. 

Men de barnvänliga fiken finns ju förstås. De med många barnstolar, stora toaletter med skötbord och som gladeligen värmer en burk barnmat. Dit återkommer jag, även utan barn.

Att tackla ett istroll

Mina barn brukar vanligtvis vara väldigt skötsamma. Särskilt på nätterna. Det vill säga, de sover hela nätterna i sina egna sängar, vilket är vad jag lägger i begreppet skötsam. Något som vi uppmuntrat sen de var nyfödda, i princip. Samsovning funkar inte i vår familj, och jag förstår mig ärligt inte riktigt på de som gillar att ha sina barn sovandes i sina sängar. Men de kanske har snällare barn, som inte sparkas nätterna igenom, eller lägger sig två millimeter från ens ansikte.

Nåväl, inlägget skulle ju inte handla om samsovningens för- och nackdelar, utan om istroll. Natten till igår vaknade jag nämligen av äldsta dottern - hon fyller snart tre -som ropade på mamma. Trött som ett spett masade jag mig iväg till hennes rum, för att försöka få henne att sova igen. Det visade sig att hon var orolig över att det fanns troll i hennes rum, vilket jag bedyrade att det inte fanns. Efter lite övertalning somnade hon i alla fall, och jag trodde att allt var frid och fröjd. Men icke.

Inatt hände samma sak igen, fast den här gången kom hon skrikandes in i vårt sovrum, och jag fick försöka lugna henne så att hon inte skulle väcka sin lillasyster. Också nu var det rädslan för trollen, som fått henne att vakna. Hon fick sova i vår säng, vilket medförde att ingen av oss sov särskilt mycket.

Vad kommer då trollen ifrån? Jo, hennes Bamsetidning. Hon är väl kanske för liten för serietidningar, men ville så gärna ha en tidning när vi gick till affären häromdagen. Bamse var den som jag gillade bäst (själv ville hon nog helst ha en Barbie-tidning, men där gick gränsen), så det blev en sådan. Och i senaste numret träffar Bamse ett istroll, som inte ens är ett elakt troll. Men hon kan tydligen inte släppa det. Nu åker Bamsetidningen in i skåpet ett tag, så får vi se när den kommer fram igen. Och jag hoppas att hon sover skönt inatt, utan att drömma om istroll.