Läste igår om paret som hämtade sitt adoptivbarn på BB, och som nu, åtta månader senare, får lämna tillbaks barnet till mamman. Blotta tanken på att behöva lämna ifrån mig något av mina barn får mig att må illa. Men det väcker frågor om föräldraskap. Vem är egentligen en förälder? Den som fött ett barn, men aldrig hållit i det? Eller den som skött om och älskat ett barn i åtta månader, men som inte delar gener med barnet?
Självklart är båda föräldrar. Men den biologiska rätten till ett barn kanske är lite för stor ibland. Mina barn har som tur är ingen biologisk mamma som kan få för sig att vilja ha dem tillbaka. För hur överlever man en sådan förlust? Hur sörjer man ett barn, som varit ens eget så länge och som nu plötsligt är någon annans?
Det hela låter nästan som ploten i en tårdrypande, amerikansk film, och det är nästan så att jag förväntar mig en uppföljande artikel om mamman som sedan ändrade sig igen och lämnade tillbaka sonen till adoptivföräldrarna. Men verkligheten består ju inte av happy endings. Vi får bara hoppas att den lille pojken får det fantastiskt bra hos sin biologiska mamma, och att adoptivföräldrarna hittar ett sätt att gå vidare.
Och ena sidan kan jag ha förståelse för den biologiska mamman. Och andra sidan lider jag med adoptivföräldrarna och det smärtar att tänka på att en åtta månader gamla bebis måste lämna de enda föräldrar han känner. Men boven i dramat är egentligen inte mamman utan vårt rättsväsende. Hade de tagit upp adoptionsärendet inom rimlig tid och beslutet hunnit vinna laga kraft hade mammans "ångerrätt" varit ogilltig. Istället tog det väl i runda slängar ett halvår från det den biologiska mamman samtyckte till adoptionen till dess hon ångrade sig. Byråkratins kvarnar mal oerhört långsamt och det är tragiskt.
SvaraRadera