Livet med småbarn är oförutsägbart. Ibland på det där härliga sättet, när något barnen säger eller gör får oanade, positiva följder. Men oftast åt andra hållet. Planer spricker, för att barnen är sjuka.
Mina barn brukar sova hela nätterna, något som jag gärna skryter om för andra. Eller nej, självklart skryter jag inte om mina barn, det vore ju fult och opassande. De enda som egentligen får skryta om barn, är far- och morföräldrar. Där finns det ofta ingen hejd på hur duktiga de små barnbarnen är. Själv skryter jag inte om mina barn, i alla fall inte medvetet, men ibland berättar jag faktiskt för andra att livet som småbarnsförälder inte alltid innebär sömnlösa nätter. Senast berättade jag det för en av mina bästa vänner, som väntar tvillingar. Hon är självklart orolig för att inte få sova på ett år eller två, och så kan det säkert bli. Men för mig så är vaknätter ganska ovanliga, även om de händer. Som i natt.
Jag vet inte vad som var värst; att den stora dottern skrek för att hon slagit sig sen och sedan ropade på mig/kom in till min säng ungefär en gång i timmen, eller att den lilla dottern hade feber och skrek helt hysteriskt under en halvtimme eller så. Kombinationen gjorde i alla fall att jag och mannen är extremt trötta i dag.
Så nu sitter jag här med två snoriga, febriga barn framför Drömmarnas trädgård, som är ungefär lika spännande som Teletubbies, istället för att förbereda inför en kväll med vuxensällskap. Och några kräftor och vin lär det väl inte heller bli, utan säkert något barnvänligt som korv och makaroner.
Det blir inte alltid som man tänkt sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar