Intalar mig själv att det är en fas. En fas som snart går över. En fas som alla barn måste ta sig igenom, och som deras föräldrar inte riktigt är lika förtjusta i. Skrikfasen.
Utveckling, brukar svärmor kalla det. Får försöka intala mig att det är utvecklande, för både barn och föräldrar. Mitt tålamod skulle behöva utvecklas i alla fall, för att klara av fler utbrott. I morse var det värre än någonsin. Hon skrek för att hon inte fick rida på min rygg kl 05 på morgonen. Hon skrek för att jag inte tog på henne kläderna. Hon skrek för att hon inte fick ha klänning till dagis (det vill säga finklänning). Hon skrek för att hon trodde att vi tagit på henne lillasysters strumpor. Puh.
Det var en ren fröjd att komma till jobbet, där ingen kastade sig på golvet och skrek för att det var fel strumpor. Där jag faktiskt fick vara alldeles för mig själv i mitt rum idag, trots att jag vanligtvis delar kontor. Där jag kunde stänga dörren om mig, utan att någon stod och ryckte i handtaget och ropade frenetiskt efter mamma.
I morgon hoppas jag att dottern inte skriker sig igenom morgonrutinerna. Om så händer får jag upprepa svärmors mantra: Utveckling, Camilla, det är utveckling.
Oj som jag känner igen mig! Bråkas det inte om galonisar när regnet häller ner utanför så är det fel tights, fel kjol eller gud be vare mig väl ett par byxor jag försöker få på henne. Puh! Brukar försöka planera i förväg. Kvällen innan väljer vi ut kläder och lägger dem i hennes rum och då brukar det gå lite lite bättre på morgonen. Men inte alltid. Men som din svärmor säger: Utveckling! Ibland önskar man att de kunde ta paus i utvecklandet en liten kort stund. ;)
SvaraRadera