Att bli förälder var något av det mest omvälvande i livet. Helt enkelt fantastiskt, och en känsla som jag tror kan vara svår att förstå om man själv inte är förälder. Men med föräldraskapet kommer också känslan av att inte räcka till.
Pressen på dagens föräldrar är egentligen ofantlig, inte minst från oss själva. Vi ska slita som djur på jobbet, göra karriär och samtidigt komma hem i tid för att hinna laga hemlagad mat från grunden, baka surdegsbröd och odla våra egna, ekologiska grönsaker. Det händer att jag idealiserar livet på landet, och tror att det skulle vara så mycket lättare att bo någonstans där man inte behöver stressa till jobbet eller känna pressen att hänga med i de senaste trenderna. Ibland önskar jag att jag vore hemmafru på 50-talet med enda jobb att ta hand om barn och hem, för då kanske jag hade kunnat klara det jobbet riktigt bra. Nu känner jag mig bara otillräcklig.
Men så läser jag artiklar som denna i dagens GP, och inser att det finns barn som har det betydligt värre än mina barn. Vars föräldrar kanske också reflekterar över huruvida deras barn får den bästa uppväxten möjligt, men där mina problem med för lite "riktig" hemlagad mat, för mycket tv-tittande och för lite gräsmatta att leka på är ett hånskratt i jämförelse.
Jag hoppas föräldrarna nyktrade till och insåg att föräldraskapet kräver mycket mer av oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss innan vi skaffade barn. Jag har själv fått förlika mig med tanken på att alltid känna mig otillräcklig, men försöker i alla fall göra det bästa av situationen. Lite mamma scans köttbullar har väl aldrig skadat någon, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar