Från solsidan till baksidan

En vän påstod att vi bor på Solsidan. Kan väl inte riktigt hålla med, men inte heller riktigt påstå något annat.

I helgen var vi och kollade på ett hus på baksidan. Ett hus modell äldre, men inte tillräckligt gammalt för att kunna kallas charmigt. Ett hus med stora, uppväxta barrväxter i trädgården, som vittnar om en en gång så planerad trädgård som sedan fått växa lite för vilt på sina ställen. Ett hus med badrum i original a la -77, kök i korridorvariant och strukturtapeter, för att påminna om en svunnen tid. Ett hus med en misstänkt grundkonstruktion och en värmekälla som inte är optimal.

Men också en underbar gräsmatta där dottern genast hittade knallblå förgätmigej. En övervåning med stora ytor och fantastiska möjligheter för mycket lek. Och massor av barnfamiljer på gatan.

Kommer vi att köpa huset? Troligtvis inte. Kommer vi att bo kvar i vår lägenhet för alltid? Troligtvis inte. Kommer vi att hitta vårt drömhus så småningom? Jag vet inte.

Konferensstassen packad

Efter en helg med kalas för ettåringen är det åter igen dags för jobb. Den här gången bär det av till sydligare breddgrader för konferens i dagarna två. Ska bli roligt att få lite jobbinspiration -  det kan verkligen behövas efter några veckor med slitgöra. Men jag känner mig inte alls förberedd. Tågbiljetterna är inte uthämtade. Namnet på hotellet är inte nedskrivet. Kartan är inte utskriven. Väskan är knappt packad. För att inte tala om allt som återstår att göra på jobbet innan jag kan åka.

Äh, det löser sig.

Jobb, jobb, jobb, jobb och jobb...

Mycket jobb nu. Önskar att jag kunde spendera mina dagar med barnen istället. Det märks på dem att de saknar mig, när jag kommer hem strax innan de ska gå och lägga sig. Och jag saknar dem. Massor.

På söndag fyller lillis ett år. Kan inte riktigt fatta att det var ett helt år sedan jag och maken satt och käkade ceasarsallad på italienska krogen i närområdet medan jag hade värkar. Stora tjejen! Hon kryper riktigt bra nu, och det dröjer nog inte länge innan hon ställer sig upp. Var tog min bebis vägen?

Nu är det dags att gå och lägga sig, och förbereda sig inför ännu en lång dag på jobbet. Men imorgon SKA jag komma hem i tid. Jag lovar. Nästan.

Längtan efter en trädgård

Jag saknar den. Fast jag aldrig har haft någon så saknar jag den. Min trädgård.

Gårdagens trädgårdsdagar på Liseberg och dagens besök på en handelsträdgård utanför Kungsbacka gjorde ju inte suget mindre. Jag vill ha min trädgård NU! Det är liksom inte samma sak att rensa rabatter hos svärföräldrarna eller hänga på lekplatsen med barnen. Jag vill ha den där egna plätten att planera, rensa, plantera vad jag vill och bara njuta.

Fick i alla fall köpt en klätterros till balkongen, som ska komplettera min klematis, mitt dvärgsyrenträd och mina krukor med sommarblommor. Får hoppas att den blir lika fin som den på bilden bredvid, och att den trivs trots att den växer i en kruka på en balkong. En fantastiskt fin balkong. Men  - en balkong.

132

132. Antalet lediga jobb i Hudiksvall just nu. Antalet passagerare på Amerikalinjens första resa från New York till Göteborg. Eller Veras köplats till Majas dagis.

Vi kommer med andra ord att få en tuff höst, för oavsett om kösamordnaren säger att det låter värre än vad det är, så tror jag inte en sekund på att vi får båda barnen på samma förskola. Däremot såg det ganska hoppfullt ut att kunna få en plats överhuvudtaget till hösten. Men då flera kilometer - åt fel håll - från Majas dagis. Jippie. Det innebär att jag - vid hämtning eller lämning - behöver traska ungefär 4 kilometer. Eller skaffa en bil till. Jippie.

Är det någon som vet var man ska bo för att få in barnen på samma förskola? För i så fall flyttar vi dit, jag lovar!

Utan kontanter - inget fika

Idag var det äntligen dags för Pippi - ett äventyr på is. Biljetterna köptes innan jul någon gång, och gavs sedan bort i treårspresent i februari. Så efter en lång väntan var det äntligen dags. Jag och Maja. Ensamma. Utan pappa och lillasyster då alltså, för ensamma på Skandinavium var vi knappast. Tror aldrig att jag sett så många barn på en gång förut.

Vi hade laddat med pannkakor till lunch, och var därför inte särskilt sugna på de prefabricerade pannkakor som serverades i paus. Men däremot var Maja väldigt sugen på allt annat, från Festis till popcorn.Tyvärr hade hennes mamma lyckats missa att ta ut pengar, och inne på Skandinavium är det kontanter som gäller. Överallt. Mina stackars 4 kronor i plånboken räckte inte till mycket, så hon fick hålla till godo med ett litet russinpaket.

Det gick väl ingen nöd på henne, tänker ni väl nu. Nej, det gjorde det inte. Hon klarade sig utmärkt utan allt godis som fanns att köpa på arenan, men det hade varit trevligt om det funnits en valmöjlighet. Nu fick jag istället lova henne en glass efteråt, vilket gjorde att glassen hägrade redan halvvägs inne i akt 2. Hon satt ju där och såg alla andra barn äta massa godsaker, eller medhavda bananer/mackor. Själv tittade hon ner i sitt lilla russinpaket, och såg besviken ut.

Kontentan blev: Åk aldrig hemifrån utan kontanter! Åtminstone en tjuga. Så kan du i alla fall köpa något att dricka.

Pippi-showen var däremot en höjdare, om än lite lång för en treåring. För att inte tala om isglassen på Korsvägen efteråt...

Treåringen

Min treåring är jobbig.
Hon kräver stort tålamod. Tålamod som jag inte alltid har.
Hon kräver uppmärksamhet. Uppmärksamhet som jag behöver dela med hennes syster.
Hon kräver att få som hon vill. Men en vilja stark som stål.
Min treåring är jobbig.

Min treåring är fantastisk.
Hon älskar att hjälpa mig med det mesta, från att städa till att hämta saker när jag själv inte kan nå.
Hon älskar att sjunga, dansa och läsa sagor. Hennes ordförråd är nästan större än mitt - och sångrösten bättre.
Hon älskar att få sin lillasyster att skratta.
Min treåring är fantastisk.