Än så länge har jag inte behövt trösta någon som ramlat. Eller tvätta något sår som måste bli rent. Inte behövt försäkra att allt blir bra igen. Inte behövt muta med glass.
Men när den tiden nu snart kommer så är jag förberedd. Sårtvätten står sedan igår i badrumsskåpet. Bedövningssalvan har rotats fram ur gömmorna. Och jag vet precis hur ont det faktiskt gör. Sen igår. När ett spårvagnsspår stod i vägen för min framfart, och jag handlöst föll i gruset.
Då önskade jag nästan att jag var liten igen. Att jag kunde bli tvättad, tröstad och mutad med glass. Istället fick jag vackert göra det själv. Men glädjen när dottern kom hem från dagis med en teckning till sin mamma "så att hon blir glad igen" slår barndomens tröst. Nu är det barnen som tröstar mig istället. Underbara barn!
Usch för att trilla! Gick byxorna sönder?
SvaraRaderaDet var länge sedan jag trillade nu, men det är verkligen en känsla man lätt kan plocka fram och minnas i detalj... Värst är det på handflatorna...
*blåser lite på distans*
Tack! Tyvärr hade jag dagen till ära kjol på mig, annars hade jag nog sluppit att få en halv sandlåda i såret.
SvaraRadera