Klipp klipp...

I dag var det då åter dags för lediga fredagen, vilket känns otroligt skönt. Lika kul  är det inte att Vera är sjuk, snuvig som sjutton och har feber, vilket resulterade att jag fick gå omkring och bära på henne. Mindre tid att ha koll på vad storasyster gjorde, helt enkelt.

Och vad tror ni att hon gjorde? Klippte av sig håret förstås! Jag vet inte om det var avsiktligt, eller om hon egentligen inte tänkte sig för, men när jag såg henne sitta där med saxen i håret och stora tussar av hår på köksbordet kunde jag bara inte hålla mig för skratt. Det var både komiskt och irriterande, särskilt med tanke på att jag faktiskt hade tänkt klippa henne idag. Nu blev det bara lite svårare att få snyggt.

Så ser ni något barn med en otroligt kort lugg, plus ett fint hack i den, och korta längder på framför allt en sida, så kanske det är mitt barn. Eller så är det någon annan som också lekt frisör...

Att ramla ur en säng

I helgen var vi och hälsade på kompisar i Stockholm och deras tjejer.  En hellyckad helg med mycket lek för stora tjejen och lite "klappa-på-kinden-dra-i-håret" för lilla tjejen. Allt funkade utmärkt. Förutom då möjligtvis natten mellan lördag och söndag. Då gick det sådär.

Våra tjejer är ju vana att sova i sina egna sängar, och vårt värdpar hade lyckats låna en resesäng till lillan och bäddad en madrass till storasyster. Perfekt. Tanken var att storasyster skulle sova inne hos kompisarnas stora tjej, men det funkade inte riktigt så vi plockade sonika in madrassen i "vårt" rum istället. Barnen somnade, och vi vuxna pratade. När vi gick och la oss kändes det som om allt hade funkat utmärkt. En knapp timme senare vaknade lillan, och var otröstlig. Bara att lägga henne mellan oss i sängen. Två timmar därefter vaknar storasyster av att "något flyger och jagar mig i luften". Mardröm. Hon vägrar lägga sig på madrassen, utan kryper upp i sängen. Fyra i sängen funkar inte, så jag och lilltjejen lägger oss på madrassen på golvet. Somnar om. Skittrött. Vaknar av att storasyster ramlar ur sängen, rakt ner i ansiktet på mig och lillasyster. Storasyster gråter, lillasyster gråter. Jag lägger mig i sängen med storasyster, maken lägger sig på madrassen på golvet med lillasyster. Somnar om.

Vaknar ett par timmar senare. Värdfamiljen är vaken.

Natten mellan söndag och måndag sov båda barnen som stockar i sina respektive sängar. Sen tog vi tåget hem igen.

Skrapsår

Skrapsår. En ilande känsla går igenom kroppen när man säger ordet högt. Ont. Tårar. Bara ben. Sommar. Barndom.

Än så länge har jag inte behövt trösta någon som ramlat. Eller tvätta något sår som måste bli rent. Inte behövt försäkra att allt blir bra igen. Inte behövt muta med glass.

Men när den tiden nu snart kommer så är jag förberedd. Sårtvätten står sedan igår i badrumsskåpet. Bedövningssalvan har rotats fram ur gömmorna. Och jag vet precis hur ont det faktiskt gör. Sen igår. När ett spårvagnsspår stod i vägen för min framfart, och jag handlöst föll i gruset.

Då önskade jag nästan att jag var liten igen. Att jag kunde bli tvättad, tröstad och mutad med glass. Istället fick jag vackert göra det själv. Men glädjen när dottern kom hem från dagis med en teckning till sin mamma "så att hon blir glad igen" slår barndomens tröst. Nu är det barnen som tröstar mig istället. Underbara barn!

Stressade föräldrar vid dagishämtning

Dagens GP tar upp ett allt vanligare problem, nämligen stressen för småbarnsföräldrar att hinna hämta på dagis. Jag måste säga att jag känner igen mig, fast kanske inte i den hänsyn att jag vill hämta tidigt för att "alla andra gör det". Mig kvittar det om barnen är kvar sist på förskolan, så länge som jag själv får den tid jag vill med mina barn. Men det får jag ju inte om jag hämtar sist, om inte alla andra föräldrarna hämtat vid lunch.

Jag jobbar 80 procent just nu, mest för att maken jobbar 20 procent. Men i höst, när lilltjejen ska skolas in på dagis, kommer jag att fortsätta att jobba 80 procent. Det lutar också åt att maken går ner i tid, för att vi ska få så mycket tid som möjligt med barnen. Men stanna hemma med dem lite längre då, kanske någon tycker. Jovisst, det hade vi kunnat göra. Men vi vill inte. Vi tror nämligen att förskolan är bra för våra barn, och bra för oss. Men i måttliga mängder.

Jag tror att fler hade kunnat gå ner i tid, för att på så sätt kunna hämta sina barn tidigare. Inte för att det finns något egenvärde i att hämta tidigt, utan för att få någon eller några timmar extra med sina barn på kvällen. Det framgår av artikeln att det är akademiker som jobbar heltid. Akademiker som säkert har råd att gå ner i tid, om de bara prioriterar lite annorlunda.

Att sen Annica Dahlström debatterar om skillnad mellan könen och att mammorna borde vara hemma längre med sina barn, känns lite ålderdomligt. Visst, alla barn behöver sin mamma. Och sin pappa! Men ibland mår mamman/pappan bättre av att arbeta, och istället få kvalitetstid med sina barn. Att vara hemma med barnen tills de är 3 år hade inte fungerat i vår värld, varken ekonomiskt eller yrkesmässigt.

Dagishämtning och lämning är den fråga som diskuteras mest hemma hos oss, förutom möjligtvis husköp. De två är nämligen sammankopplade. Ska vi bo utanför Göteborg för att få ett fint hus, bra skolor och bra uppväxtmiljö för våra barn, om det innebär att barnen får vara en timme (eller mer) längre på förskolan per dag? För det tar ju trots allt tid att pendla. En fråga som vi fortfarande inte vet svaret på.

Att natta en apa

Innan äldsta dottern somnar för natten brukar det vara dags för lite olika ritualer. Borta tänderna. Kissa. Ta på pyjamas. Och så natta gosedjuren. Ibland läggs alla djuren på en lång rad -  med filtar eller täcken på - och ibland nattar hon bara favoriterna; Pippi och Herr Nilsson. Självklart måste dessa båda få på sig sina pyjamasar först, för att sedan nattas i docksängen.

Visst är väl Herr Nilsson för söt i sin rosa dockpyjamas, med luva och allt?!?

Saknar mina barn

Fjärde jobbveckan är slut. Äntligen dags för helg! Som jag har längtat.

Jag gillar mitt jobb, tro ingenting annat. Jag har fullt upp, det är roligt att känna sig behövd och ha kollegor. Men jag saknar mina barn! De där små futtiga timmarna som man får på kvällen, känns alldeles för korta. Jag vill ha mer! 30-timmarsdygn kanske?

Imorgon ska vi umgås hela dagen, barnen och jag. Äntligen!

Husfantasier...

I dag var det återigen dags för husdreggel av stora mått. Myresjöhus visade nämligen vårt favorithus, Skagerrak, i Stenungsund. Så vi passade på att lämna av barnen hos svärföräldrarna och sedan uppleva drömhuset på riktigt. Ja, nästan på riktigt, för det var ju förstås en annan familj som bodde där. Men om jag bortsåg från bilder på söta pojkbarn på väggarna, kunde jag nästan se mig själv bo där.

Så nu börjar det igen, den eviga diskussionen om hus. Har vi råd med nytt? Eller ska vi förlika oss med tanken på att det egentligen bara är en dröm? För egentligen har vi hittat ett mer realistiskt alternativ, som vi ska kolla på nästa helg. Billigare och närmare stan. Men inte det hus vi har i våra drömmar. Även om jag faktiskt spanat på det ganska länge, innan det nu kom ut till försäljning. Så egentligen kanske det är vårt drömhus. Vi vet det bara inte än.