Huslösa igen

Så var vi huslösa igen. Inte bostadslösa i alla fall, vilket känns väldigt skönt. Det blir nog till att leta vidare, även om säljarna nu försöker lösa problemen som visade sig vid besiktningen. Vi har i alla fall dragit oss ur affären.

Fördelen med att vara öppen med att vi letar hus, är att folk nästan kastar hus på oss. Har fått erbjudande att köpa två kollegors hus, så vi får väl se hur det går. Någon gång ska väl jag få den där gräsmattan också. Fast Maja påstår att vi ju har en gräsmatta, och det är ju sant. Vi har en innergård med gräsmatta. Att vi sedan delar den lilla gräsplätten med ett gäng grannar gör ju inte så mycket när man bara vill ha gräs att springa på. Fast jag vet inte hur poppis det hade blivit om jag satt upp mitt växthus där...

Undrar om gudarna försöker säga oss något...

Vi ska visst inte ha något hus. :(

Skrik

Intalar mig själv att det är en fas. En fas som snart går över. En fas som alla barn måste ta sig igenom, och som deras föräldrar inte riktigt är lika förtjusta i. Skrikfasen.

Utveckling, brukar svärmor kalla det. Får försöka intala mig att det är utvecklande, för både barn och föräldrar. Mitt tålamod skulle behöva utvecklas i alla fall, för att klara av fler utbrott. I morse var det värre än någonsin. Hon skrek för att hon inte fick rida på min rygg kl 05 på morgonen. Hon skrek för att jag inte tog på henne kläderna. Hon skrek för att hon inte fick ha klänning till dagis (det vill säga finklänning). Hon skrek för att hon trodde att vi tagit på henne lillasysters strumpor. Puh.

Det var en ren fröjd att komma till jobbet, där ingen kastade sig på golvet och skrek för att det var fel strumpor. Där jag faktiskt fick vara alldeles för mig själv i mitt rum idag, trots att jag vanligtvis delar kontor. Där jag kunde stänga dörren om mig, utan att någon stod och ryckte i handtaget och ropade frenetiskt efter mamma.

I morgon hoppas jag att dottern inte skriker sig igenom morgonrutinerna. Om så händer får jag upprepa svärmors mantra: Utveckling, Camilla, det är utveckling.

HUS!

Nu har vi gjort det igen. Hittat ett hus vi gillar, synat det noga, varit med i budgivning, vunnit budgivning, flyttat in mentalt. Ungefär som vi gjort flera gånger förut. Skillnaden är bara att den här gången HAR VI KÖPT DET!

Äntligen! Jag är så nöjd! Stort, fint hus i bra skick men med ännu större potential. Fin uteplats. Liten trädgård, men ändå med en gräsmatta. I love it!

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Livet med småbarn är oförutsägbart. Ibland på det där härliga sättet, när något barnen säger eller gör får oanade, positiva följder. Men oftast åt andra hållet. Planer spricker, för att barnen är sjuka.

Mina barn brukar sova hela nätterna, något som jag gärna skryter om för andra. Eller nej, självklart skryter jag inte om mina barn, det vore ju fult och opassande. De enda som egentligen får skryta om barn, är far- och morföräldrar. Där finns det ofta ingen hejd på hur duktiga de små barnbarnen är.  Själv skryter jag inte om mina barn, i alla fall inte medvetet, men ibland berättar jag faktiskt för andra att livet som småbarnsförälder inte alltid innebär sömnlösa nätter. Senast berättade jag det för en av mina bästa vänner, som väntar tvillingar. Hon är självklart orolig för att inte få sova på ett år eller två, och så kan det säkert bli. Men för mig så är vaknätter ganska ovanliga, även om de händer. Som i natt.

Jag vet inte vad som var värst; att den stora dottern skrek för att hon slagit sig sen och sedan ropade på mig/kom in till min säng ungefär en gång i timmen, eller att den lilla dottern hade feber och skrek helt hysteriskt under en halvtimme eller så. Kombinationen gjorde i alla fall att jag och mannen är extremt trötta i dag.

Så nu sitter jag här med två snoriga, febriga barn framför Drömmarnas trädgård, som är ungefär lika spännande som Teletubbies, istället för att förbereda inför en kväll med vuxensällskap. Och några kräftor och vin lär det väl inte heller bli, utan säkert något barnvänligt som korv och makaroner.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

En bestämd dam

Förra veckan började inskolningen för Vera. Det har gått över förväntan att lämna henne, och i morse behövde mannen bara lämna in barnen och gå därifrån. Hon pinnar iväg och leker med de andra barnen, och är först ner i den största vattenpölen på gården. I dag var första dagen som hon faktiskt sov på förskolan, och det funkade utmärkt. Men som en av pedagogerna sa: Hon är en bestämd dam.

Hon blir väldigt arg när hon inte får som hon vill. Hon svarar tydligt ja när det är något hon vill, och nej när hon inte vill. Hon tar för sig och väntar inte på sin tur. Hon ska ha allt som storasyster har.

Hon är en typisk lillasyster.

Småprat

Min Vera har börjat prata. Ja, hon har ju förstås "pratat" ganska länge, men det är först nu som hon börjar säga riktiga saker.

Först kom Maja. Självklart måste man kunna storasysters namn först, så att man kan ropa efter henne när man vill leka. Eller ryta åt henne när man är arg. Sen dök Pappa upp. Och Pe-ter. Nu, när jag kommer hem från jobbet, hörs ett tydligt Mamma när hon kommer och möter mig i hallen.

Andra nyttiga ord som hon lärt sig:
Macka
Mera
Ja
Nej
Asli (vår ena katt, kan vara bra att ropa på om man är kelsugen)
Mjölk

I dag lärde hon sig ytterligare ett nytt, användbart ord. Apa.