Medieträning?

Förra veckan konstaterade jag för första gången hur svårt det är. Jag har ofta stått på andra sidan. Gjort andra obekväma. Försökt få andra att säga "rätt" saker. Men när man själv hamnar där, med en mikrofon framför ansiktet och en journalist som försöker lägga citat i munnen på en, då förstår man hur svårt det är.

Det var för en vecka sedan som en journalist från Studio Ett (P1 för de - liksom jag - som inte lyssnar så frekvent på Sveriges radio) haffade mig utanför ICA, när jag som vanligt varit och handlat med barnen. Fick kommentera Uppdrag gransknings reportage tidigare i veckan om familjen som fick sina barn i fråntagna, och då särskilt prata om huruvida jag tänkt mer på hur och när jag tar bilder av mina barn. När jag sedan lyssnade på programmet på nätet, hördes alla mina "så att säga", "ganska" och andra brasklappar som jag hela tiden la in.

Trots att jag läst på journalisthögskolan (ja, jag vet att det heter JMG och är en institution inom Samhällsvetenskapliga fakulteten på GU, men jag säger journalisthögskolan ändå), jobbat som journalist ett tag och de senaste tio åren intervjuat folk regelbundet, så är jag långt ifrån medietränad. Jag har till och med varit med och medietränat chefer och andra betydelsefulla personer på mitt jobb, och ändå blev jag nervös och svamlade som en tok i radio. Nu är jag ännu mer imponerad av alla de som alltid är lysande i all etermedia, trots att det inte är deras day-job. All heder till dem! Själv ska jag hålla mig på andra sidan, tror jag. Att intervjua andra är ju lätt som en plätt i jämförelse.