När "vabruari" övergick i en mars med total sjukstuga så intalade vi oss att våren skulle bringa bättre tider. April, då är barnen friska. Inte. April började med tre dagars feber på den äldsta dottern, som sedan följdes av en frisk dag för båda (långfredagen) och sedan tre dagars feber för lilltjejen. I onsdags kunde både jag och mannen gå till jobbet igen, men lilltjejens hosta är fortfarande jobbig som sjutton. I dag börjar dessutom mannen klaga på ont i halsen, och jag känner mig ganska trött.
Men maj, då blir allt bättre! Då är det varmare, och barnen kan vara ute mer på förskolan. Då kommer de att hålla sig friska. Då ska vi se till att hälsa på alla kompisar med nya bebisar, som man verkligen inte vill smitta med sina dagissjukdomar.
Om inte vattkopporna slagit till då, förstås.
söndag 15 april 2012
onsdag 21 mars 2012
Kan man vobbstrejka?
Förra veckan hade Maja feber, samtidigt som både jag och maken var ganska förkylda. Men jag hade en tidning som skulle till tryck, och en tjänsteresa som stundade. Alltså blev det vobbande i flera dagar. Att vabba och jobba samtidigt är en konst, särskilt när man har små barn som inte gärna vill att mamma sitter framför en dator eller pratar i telefon med tryckerier istället för att läsa en bok eller lägga ett pussel. Men det går - med lite vilja.
Egentligen är det ett otyg att behöva jobba när man egentligen bara vill ta hand om sina sjuklingar. Och betalt för det får man inte. Med tanke på dagens besked på jobbet, där det visade sig att ett hedersuppdrag som jag sett fram emot att få inte blir av, funderar jag på att vobbstrejka. Varför ska jag offra allt för jobbet när jag ändå inte får något tillbaka? Tyvärr är det mina kollegor som får ta konsekvenserna, om jag beslutar mig för att sluta vobba. För någon måste ju göra jobbet, trots allt.
Men nästa gång jag vabbar ska jag allvarligt överväga att strunta i att ta med mig telefonen och datorn hem. Det är faktiskt mycket mysigare att bara ägna sig åt sjuka barn än att försöka parera jobbet samtidigt från distans.
Egentligen är det ett otyg att behöva jobba när man egentligen bara vill ta hand om sina sjuklingar. Och betalt för det får man inte. Med tanke på dagens besked på jobbet, där det visade sig att ett hedersuppdrag som jag sett fram emot att få inte blir av, funderar jag på att vobbstrejka. Varför ska jag offra allt för jobbet när jag ändå inte får något tillbaka? Tyvärr är det mina kollegor som får ta konsekvenserna, om jag beslutar mig för att sluta vobba. För någon måste ju göra jobbet, trots allt.
Men nästa gång jag vabbar ska jag allvarligt överväga att strunta i att ta med mig telefonen och datorn hem. Det är faktiskt mycket mysigare att bara ägna sig åt sjuka barn än att försöka parera jobbet samtidigt från distans.
måndag 5 mars 2012
Syskonkärlek
Nu börjar barnen bli så stora att de faktiskt leker med varandra. Maja brukar styra upp leken och visa Vera hur man ska göra, och Vera brukar lyssna men sällan lyda. I dag satt Maja och försökte lära Vera räkna på engelska.
- Så här: One too free, sa Maja.
- Ett, tå, treeeeee! ropade Vera glatt.
Så började de gapskratta.
Vi pratade om syskonkärlek på jobbet, och konstaterade att det är härligt med syskon men att det är bråken och avundsjukan från barndomen som man minns allra bäst. Som när jag och min bror varit på cirkus och fått varsin gasballong. Mamma skulle sätta fast min i mitt bälte, men tappade den givetvis och vi såg den sväva upp i himlen. Enligt utsago tvingade jag då min bror att punktera sin ballong, eftersom jag inte hade min kvar. Själv minns jag det som att det var han som gjorde det på eget bevåg, för att vara snäll.
I vår familj är det lillasyster som är den tuffa. Som slåss, drar storasyster i håret och har ett gräsligt temperament. Storasyster är den duktiga, som springer till mamma och berättar om allt bus som lillasyster gör. Hm, tycker jag känner igen det där från när jag var liten. Storasyster som man är.
- Så här: One too free, sa Maja.
- Ett, tå, treeeeee! ropade Vera glatt.
Så började de gapskratta.
Vi pratade om syskonkärlek på jobbet, och konstaterade att det är härligt med syskon men att det är bråken och avundsjukan från barndomen som man minns allra bäst. Som när jag och min bror varit på cirkus och fått varsin gasballong. Mamma skulle sätta fast min i mitt bälte, men tappade den givetvis och vi såg den sväva upp i himlen. Enligt utsago tvingade jag då min bror att punktera sin ballong, eftersom jag inte hade min kvar. Själv minns jag det som att det var han som gjorde det på eget bevåg, för att vara snäll.
I vår familj är det lillasyster som är den tuffa. Som slåss, drar storasyster i håret och har ett gräsligt temperament. Storasyster är den duktiga, som springer till mamma och berättar om allt bus som lillasyster gör. Hm, tycker jag känner igen det där från när jag var liten. Storasyster som man är.
söndag 12 februari 2012
Klart godkänt för Linas matkasse
I måndags kom ju då påsen, och den här veckan har vi provat fem nya rätter, med en mängd tidigare okända råvaror och kombinationer.
Godast var nog hjortfärsbiffarna med de ugnsbakade rotfrukterna och jordärtskockspurén. Fast mannen påstod att det senare smakade som barnmat, och lite rätt har han ju. För det var ju inte så länge sedan som vi kokade rotfrukter, mixade till mos och frös in i små iskubslådor. Dagens kyckling med kamutvete och sallad på spenat, äpple, tranbärs- och nötmix, sugar snaps och getost gick inte heller av för hackor. Eller det vegetariska receptet med potatisfrittata, med de goda rotfruktschipsen. Eller spättafilén. Och med korv går det ju inte att hamna fel. Helt enkelt en härligt god matvecka!
Barnen då? Jo, de åt med god aptit, både det ena och det andra. Allt har inte gått hem, men det mesta. Så vi kommer nog att fortsätta med påsen. I alla fall en vecka till.
Godast var nog hjortfärsbiffarna med de ugnsbakade rotfrukterna och jordärtskockspurén. Fast mannen påstod att det senare smakade som barnmat, och lite rätt har han ju. För det var ju inte så länge sedan som vi kokade rotfrukter, mixade till mos och frös in i små iskubslådor. Dagens kyckling med kamutvete och sallad på spenat, äpple, tranbärs- och nötmix, sugar snaps och getost gick inte heller av för hackor. Eller det vegetariska receptet med potatisfrittata, med de goda rotfruktschipsen. Eller spättafilén. Och med korv går det ju inte att hamna fel. Helt enkelt en härligt god matvecka!
Barnen då? Jo, de åt med god aptit, både det ena och det andra. Allt har inte gått hem, men det mesta. Så vi kommer nog att fortsätta med påsen. I alla fall en vecka till.
måndag 6 februari 2012
Mat i kasse
Så var det äntligen dags att prova julklappen från mina föräldrar, nämligen en veckas mat från Linas matkasse. Maken är måttligt road, men jag tror att det kommer att bli toppen. Maten levererades 17.05 utanför dörren, och råvarorna såg spännande ut. Hjortfärs är inget jag hade valt i affären, inte heller rotfruktschipsen, så det ska bli en riktigt spännande vecka. Imorgon är det dags för första maträtten, och recensionen efteråt dyker upp här på bloggen.
måndag 16 januari 2012
Otillräcklig
Att bli förälder var något av det mest omvälvande i livet. Helt enkelt fantastiskt, och en känsla som jag tror kan vara svår att förstå om man själv inte är förälder. Men med föräldraskapet kommer också känslan av att inte räcka till.
Pressen på dagens föräldrar är egentligen ofantlig, inte minst från oss själva. Vi ska slita som djur på jobbet, göra karriär och samtidigt komma hem i tid för att hinna laga hemlagad mat från grunden, baka surdegsbröd och odla våra egna, ekologiska grönsaker. Det händer att jag idealiserar livet på landet, och tror att det skulle vara så mycket lättare att bo någonstans där man inte behöver stressa till jobbet eller känna pressen att hänga med i de senaste trenderna. Ibland önskar jag att jag vore hemmafru på 50-talet med enda jobb att ta hand om barn och hem, för då kanske jag hade kunnat klara det jobbet riktigt bra. Nu känner jag mig bara otillräcklig.
Men så läser jag artiklar som denna i dagens GP, och inser att det finns barn som har det betydligt värre än mina barn. Vars föräldrar kanske också reflekterar över huruvida deras barn får den bästa uppväxten möjligt, men där mina problem med för lite "riktig" hemlagad mat, för mycket tv-tittande och för lite gräsmatta att leka på är ett hånskratt i jämförelse.
Jag hoppas föräldrarna nyktrade till och insåg att föräldraskapet kräver mycket mer av oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss innan vi skaffade barn. Jag har själv fått förlika mig med tanken på att alltid känna mig otillräcklig, men försöker i alla fall göra det bästa av situationen. Lite mamma scans köttbullar har väl aldrig skadat någon, eller?
Pressen på dagens föräldrar är egentligen ofantlig, inte minst från oss själva. Vi ska slita som djur på jobbet, göra karriär och samtidigt komma hem i tid för att hinna laga hemlagad mat från grunden, baka surdegsbröd och odla våra egna, ekologiska grönsaker. Det händer att jag idealiserar livet på landet, och tror att det skulle vara så mycket lättare att bo någonstans där man inte behöver stressa till jobbet eller känna pressen att hänga med i de senaste trenderna. Ibland önskar jag att jag vore hemmafru på 50-talet med enda jobb att ta hand om barn och hem, för då kanske jag hade kunnat klara det jobbet riktigt bra. Nu känner jag mig bara otillräcklig.
Men så läser jag artiklar som denna i dagens GP, och inser att det finns barn som har det betydligt värre än mina barn. Vars föräldrar kanske också reflekterar över huruvida deras barn får den bästa uppväxten möjligt, men där mina problem med för lite "riktig" hemlagad mat, för mycket tv-tittande och för lite gräsmatta att leka på är ett hånskratt i jämförelse.
Jag hoppas föräldrarna nyktrade till och insåg att föräldraskapet kräver mycket mer av oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss innan vi skaffade barn. Jag har själv fått förlika mig med tanken på att alltid känna mig otillräcklig, men försöker i alla fall göra det bästa av situationen. Lite mamma scans köttbullar har väl aldrig skadat någon, eller?
måndag 2 januari 2012
2012
Nytt år, nya tankar.
2011 var ett mellanår. Efter fyra år med omvälvande händelser - 2007: förlovning i Brasilien, 2008: Maja föddes, 2009: bröllopet, 2010: Vera föddes - var det svårt att tro att 2011 skulle kunna slå något av de fyra föregående. Så sant, 2011 blev ett riktigt mellanmjölksår.
Men i äkta blogganda ska jag försöka summera året som gått, och blicka framåt. Själv tycker jag att det är tråkigt att läsa andras summerade år, men what the hell, det här är ju min egen egotripp.
2011 var året som inleddes med föräldraledighet, en bloggambition som hette duga (sen dess har det bara gått utför) och en längtan att börja jobba igen. Året slutade med en vilja att vara ledig och aldrig mer gå tillbaka till jobbet igen, efter en otroligt hektisk höst med ungefär 150 procents uppgifter till mina 80 procent, samtidigt som en omorganisation stod inför dörren. Konflikterna på jobbet ökade som aldrig förr, och i min lilla grupp föll den ena efter den andra ifrån (slutade självmant). Så 2012 lovar jag mig själv att förbättra min jobbsituation på ett eller annat sätt, och sluta älta jobbproblem med maken när jag kommer hem.
2011 var också året där vi sprang på husvisningar som aldrig förr och "förlorade" två hus. 2012 kommer att bli året när vi bestämmer var och hur vi vill bo i framtiden, utan att för den delen spendera allt för mycket tid i andra personers hem. *hoppfull*
Förra året var också ett osocialt år. Vera började på förskolan, vilket resulterat i förkylning på förkylning, ofta med hög feber. Det har inneburit inställda sociala aktiviteter och att vi spenderat ganska mycket tid hemma med familjen. Mysigt förstås, men ibland kan man önska sig lite vuxensällskap också. Jag har också saknat mina vänner som bor långt bort. 2012 lovar jag att höra av mig oftare till mina tjejkompisar, och kanske till och med hinna med att träffa dem under året - med eller utan alla bebisarna.
2011 var också konflikternas år. Men en treåring som gärna vill vara tvärtemot och en ettåring med en vilja av stål har det blivit mycket gap och skrik under året. Gav maken Trotsboken i julklapp, och hoppas att vi ska kunna tackla våra två tjejer lite mer pedagogiskt under 2012. Som Jesper Parnevik sa till Carina Berg - man blir aldrig en sådan förälder som man tänkt sig innan.
Men 2011 var ju också året som vi hade en underbar semester på Öland. Året när Maja gick från blöjbarn till en stor tjej som gärna följer med mig och handlar, hjälper till att laga mat och började på barndans. Året när Vera gick från bebis till liten tjej som älskar Molly Mus och att sjunga. Året när jag hade underbara lediga fredagar med barnen när vi bara busat och umgåtts. Året när barnen börjat leka med varandra och saknar varandra när de är på var sitt håll.
Ett härligt år, men en förhoppning om ett ännu bättre 2012.
GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!
2011 var ett mellanår. Efter fyra år med omvälvande händelser - 2007: förlovning i Brasilien, 2008: Maja föddes, 2009: bröllopet, 2010: Vera föddes - var det svårt att tro att 2011 skulle kunna slå något av de fyra föregående. Så sant, 2011 blev ett riktigt mellanmjölksår.
Men i äkta blogganda ska jag försöka summera året som gått, och blicka framåt. Själv tycker jag att det är tråkigt att läsa andras summerade år, men what the hell, det här är ju min egen egotripp.
2011 var året som inleddes med föräldraledighet, en bloggambition som hette duga (sen dess har det bara gått utför) och en längtan att börja jobba igen. Året slutade med en vilja att vara ledig och aldrig mer gå tillbaka till jobbet igen, efter en otroligt hektisk höst med ungefär 150 procents uppgifter till mina 80 procent, samtidigt som en omorganisation stod inför dörren. Konflikterna på jobbet ökade som aldrig förr, och i min lilla grupp föll den ena efter den andra ifrån (slutade självmant). Så 2012 lovar jag mig själv att förbättra min jobbsituation på ett eller annat sätt, och sluta älta jobbproblem med maken när jag kommer hem.
2011 var också året där vi sprang på husvisningar som aldrig förr och "förlorade" två hus. 2012 kommer att bli året när vi bestämmer var och hur vi vill bo i framtiden, utan att för den delen spendera allt för mycket tid i andra personers hem. *hoppfull*
Förra året var också ett osocialt år. Vera började på förskolan, vilket resulterat i förkylning på förkylning, ofta med hög feber. Det har inneburit inställda sociala aktiviteter och att vi spenderat ganska mycket tid hemma med familjen. Mysigt förstås, men ibland kan man önska sig lite vuxensällskap också. Jag har också saknat mina vänner som bor långt bort. 2012 lovar jag att höra av mig oftare till mina tjejkompisar, och kanske till och med hinna med att träffa dem under året - med eller utan alla bebisarna.
2011 var också konflikternas år. Men en treåring som gärna vill vara tvärtemot och en ettåring med en vilja av stål har det blivit mycket gap och skrik under året. Gav maken Trotsboken i julklapp, och hoppas att vi ska kunna tackla våra två tjejer lite mer pedagogiskt under 2012. Som Jesper Parnevik sa till Carina Berg - man blir aldrig en sådan förälder som man tänkt sig innan.
Men 2011 var ju också året som vi hade en underbar semester på Öland. Året när Maja gick från blöjbarn till en stor tjej som gärna följer med mig och handlar, hjälper till att laga mat och började på barndans. Året när Vera gick från bebis till liten tjej som älskar Molly Mus och att sjunga. Året när jag hade underbara lediga fredagar med barnen när vi bara busat och umgåtts. Året när barnen börjat leka med varandra och saknar varandra när de är på var sitt håll.
Ett härligt år, men en förhoppning om ett ännu bättre 2012.
GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)