Ännu mera språk

Det började med pappa, Maja och mamma. Nu börjar allt fler ord dyka upp, och senast i morse drog hon till med en tvåordsmening: "Appi borta" (appi=napp). Men samtidigt som hon börjar göra sig mer förstådd, så blir hon också mer frustrerad när vi inte förstår vad hon menar. När hon med arg röst skriker någonting, och vi inte fattar något.

Häromdagen hade förskolan lyktfest, och det bjöds på korv med bröd. Lillan åt glatt två korvar, och drack lite vatten till. Sen tappade hon muggen, och jag tog den från henne. Därefter skrek hon konstant hela vägen hem, och slutade inte förrän jag gav henne något mer att dricka. Först då insåg jag att hon nog varit törstig, och att det var därför hon hördes över hela kvarteret.

Som förälder till en frustrerad ettåring blir man själv lätt frustrerad. Frågan är bara - vad gör man åt det? Jag försöker att vara lyhörd, men ibland är det ändå inte så lätt att förstå vad hon menar. Och inte blir det bättre av att treåringen hela tiden tolkar. "Mamma, jag tror att hon säger macka". :)

Jakten återupptagen

Nu har vi börjat om. Tagit nya tag. Tänkt att nu, minsann, ska vi hitta det där drömboendet! Nu är det vår tur. Vår tur att hitta ett hus som vi 1: trivs med, 2: har råd med, 3: inte visar sig ha varken felkonstruerade badrum eller mögelproblem på vinden.

Så nu har vi varit på visning, och sitter här i soffan som två frågetecken. Var det där drömhuset? Nej. Är det för oss? Kanske. Hur mycket ska man egentligen jaga efter drömmen, när man förmodligen inte vet hur drömmen ser ut....

Språkutveckling

Min treåring är rolig. Hon är en liten pratkvarn som gärna slänger sig med vuxna uttryck, och har börjat lära sig alla bokstäverna. Otroligt språkbegåvad, i alla fall om man frågar hennes mamma. Hon har ju något att brås på, med tanke på alla de fullklottrade skrivböcker som numera huserar i hennes mormor och morfars garderob.  Historierna skulle vara långa och fantasifyllda, men var troligtvis ganska banala. Fantasin var det inget fel på, och inte heller på skrivarlusten. Numera får man vara glad om man orkar skriva i sin blogg någon gång i veckan.

Dotterns språkövningar kan vara ganska jobbiga, men även otroligt underhållande. Ibland blir det dock lite fel. Eller kanske helt rätt. Vid middagsbordet tidigare ikväll berättade hon att hon "gådde hem samtidigt som Leah idag". Jag rättade henne (ska man göra det, egentligen? Vad säger barnpsykologerna om mammor som korrigerar sina treåringar när de inte kan böja verb ordentligt?) och sa "gick heter det". "Nä, mamma, vi gick inte, vi åkte bil" fick jag till svar. Ridå.

Sjukstuga

I helgen slog det till på allvar. Första regelrätta magsjukan någonsin uppenbarade sig, när stora tjejen kaskadkräktes i mormor och morfars säng. Aj aj aj. Sen fortsatte kräkningarna hela dagen i samband med mat/dryckintag, även om vi faktiskt lyckades åka hela vägen hem utan att bilen var tvungen att tvättas invändigt. Puh.

I dag har barnen mått toppen, men själv har man gått och känt efter lite extra. Är jag inte lite illamående? Har jag inte lite ont i magen? Än så länge har ingen annan drabbats, men jag är sådär jobbigt förkyld med ont i halsen, slemhosta och begynnande feber. Får se om det blir vab eller sjukskrivning imorgon, för vabbar man, då jobbar man hemifrån. Vilket egentligen är helt ogörligt. Tycker synd om min stackars än så länge barnlöse kollega som ringde mitt i värsta kalabaliken när minstingen, naken, höll på att riva ut sin pappas nattdukslåda. Att jobba med två, inte alltid medgörliga, barn i huset är ingen lek. Så nu hoppas jag nästan att jag ligger nedbäddad i feber imorgon, så att maken får vabba....

Huslösa igen

Så var vi huslösa igen. Inte bostadslösa i alla fall, vilket känns väldigt skönt. Det blir nog till att leta vidare, även om säljarna nu försöker lösa problemen som visade sig vid besiktningen. Vi har i alla fall dragit oss ur affären.

Fördelen med att vara öppen med att vi letar hus, är att folk nästan kastar hus på oss. Har fått erbjudande att köpa två kollegors hus, så vi får väl se hur det går. Någon gång ska väl jag få den där gräsmattan också. Fast Maja påstår att vi ju har en gräsmatta, och det är ju sant. Vi har en innergård med gräsmatta. Att vi sedan delar den lilla gräsplätten med ett gäng grannar gör ju inte så mycket när man bara vill ha gräs att springa på. Fast jag vet inte hur poppis det hade blivit om jag satt upp mitt växthus där...

Undrar om gudarna försöker säga oss något...

Vi ska visst inte ha något hus. :(

Skrik

Intalar mig själv att det är en fas. En fas som snart går över. En fas som alla barn måste ta sig igenom, och som deras föräldrar inte riktigt är lika förtjusta i. Skrikfasen.

Utveckling, brukar svärmor kalla det. Får försöka intala mig att det är utvecklande, för både barn och föräldrar. Mitt tålamod skulle behöva utvecklas i alla fall, för att klara av fler utbrott. I morse var det värre än någonsin. Hon skrek för att hon inte fick rida på min rygg kl 05 på morgonen. Hon skrek för att jag inte tog på henne kläderna. Hon skrek för att hon inte fick ha klänning till dagis (det vill säga finklänning). Hon skrek för att hon trodde att vi tagit på henne lillasysters strumpor. Puh.

Det var en ren fröjd att komma till jobbet, där ingen kastade sig på golvet och skrek för att det var fel strumpor. Där jag faktiskt fick vara alldeles för mig själv i mitt rum idag, trots att jag vanligtvis delar kontor. Där jag kunde stänga dörren om mig, utan att någon stod och ryckte i handtaget och ropade frenetiskt efter mamma.

I morgon hoppas jag att dottern inte skriker sig igenom morgonrutinerna. Om så händer får jag upprepa svärmors mantra: Utveckling, Camilla, det är utveckling.