HUS!

Nu har vi gjort det igen. Hittat ett hus vi gillar, synat det noga, varit med i budgivning, vunnit budgivning, flyttat in mentalt. Ungefär som vi gjort flera gånger förut. Skillnaden är bara att den här gången HAR VI KÖPT DET!

Äntligen! Jag är så nöjd! Stort, fint hus i bra skick men med ännu större potential. Fin uteplats. Liten trädgård, men ändå med en gräsmatta. I love it!

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Livet med småbarn är oförutsägbart. Ibland på det där härliga sättet, när något barnen säger eller gör får oanade, positiva följder. Men oftast åt andra hållet. Planer spricker, för att barnen är sjuka.

Mina barn brukar sova hela nätterna, något som jag gärna skryter om för andra. Eller nej, självklart skryter jag inte om mina barn, det vore ju fult och opassande. De enda som egentligen får skryta om barn, är far- och morföräldrar. Där finns det ofta ingen hejd på hur duktiga de små barnbarnen är.  Själv skryter jag inte om mina barn, i alla fall inte medvetet, men ibland berättar jag faktiskt för andra att livet som småbarnsförälder inte alltid innebär sömnlösa nätter. Senast berättade jag det för en av mina bästa vänner, som väntar tvillingar. Hon är självklart orolig för att inte få sova på ett år eller två, och så kan det säkert bli. Men för mig så är vaknätter ganska ovanliga, även om de händer. Som i natt.

Jag vet inte vad som var värst; att den stora dottern skrek för att hon slagit sig sen och sedan ropade på mig/kom in till min säng ungefär en gång i timmen, eller att den lilla dottern hade feber och skrek helt hysteriskt under en halvtimme eller så. Kombinationen gjorde i alla fall att jag och mannen är extremt trötta i dag.

Så nu sitter jag här med två snoriga, febriga barn framför Drömmarnas trädgård, som är ungefär lika spännande som Teletubbies, istället för att förbereda inför en kväll med vuxensällskap. Och några kräftor och vin lär det väl inte heller bli, utan säkert något barnvänligt som korv och makaroner.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

En bestämd dam

Förra veckan började inskolningen för Vera. Det har gått över förväntan att lämna henne, och i morse behövde mannen bara lämna in barnen och gå därifrån. Hon pinnar iväg och leker med de andra barnen, och är först ner i den största vattenpölen på gården. I dag var första dagen som hon faktiskt sov på förskolan, och det funkade utmärkt. Men som en av pedagogerna sa: Hon är en bestämd dam.

Hon blir väldigt arg när hon inte får som hon vill. Hon svarar tydligt ja när det är något hon vill, och nej när hon inte vill. Hon tar för sig och väntar inte på sin tur. Hon ska ha allt som storasyster har.

Hon är en typisk lillasyster.

Småprat

Min Vera har börjat prata. Ja, hon har ju förstås "pratat" ganska länge, men det är först nu som hon börjar säga riktiga saker.

Först kom Maja. Självklart måste man kunna storasysters namn först, så att man kan ropa efter henne när man vill leka. Eller ryta åt henne när man är arg. Sen dök Pappa upp. Och Pe-ter. Nu, när jag kommer hem från jobbet, hörs ett tydligt Mamma när hon kommer och möter mig i hallen.

Andra nyttiga ord som hon lärt sig:
Macka
Mera
Ja
Nej
Asli (vår ena katt, kan vara bra att ropa på om man är kelsugen)
Mjölk

I dag lärde hon sig ytterligare ett nytt, användbart ord. Apa.

En mammas värsta tid

Min lilltjej är sjuk. Med feber över 40 grader, vill hon helst bara sitta i mitt eller makens knä. När den febersättande medicinen slagit in, kan hon skratta lite åt storasysters försök att göra sin lillasyster glad, och till och med äta ett par plättar. Men min glada pratkvarn, som äter som en häst och älskar att busa, syns inga spår av.

Det här är utan tvekan en mammas värsta tid. Det finns inte så mycket att göra åt att ens barn är sjukt, förutom att avvakta och se. Imorgon hoppas jag att febern ger med sig.

Vansinne

Jag kan inte längre surfa på nyhetssajter eller titta på tv-nyheterna. Överallt finns nyheten om den knivmördade sjuåringen, vars pappa nu erkänt dådet. Fruktansvärt. Barn som far illa gör mig illamående. Barn som skadas av sina föräldrar....det är obeskrivbart.

När jag väl läst eller sett någonting om ett barn som svikits av sina närstående, kan jag inte släppa det. Kan fortfarande tänka på pappan i Australien (tror jag det var) som slängde ner sin fyraåring från en hög bro. Eller på Baby P i Storbritannien. För att inte tala om dokumentären Dear Zachary, som jag på ett sätt ångrar att jag sett. Kan inte släppa det.

Nu ska jag gå och pussa på mina sovande barn och låtsas som om det inte finns några barn i världen som far illa. 

Sommartid är efterrättstid

Av någon anledning blir det ganska mycket av det goda på sommaren. Förutom den obligatoriska vinboxen (vilken känns helt rätt i år, efter att ha varit gravid och ammat i omgångar i flera år) så blir det en hel del sötsaker. Förmodligen beror det på att semestertid är en tid att umgås, och umgås man så äter man. Inte alls bra för figuren, men väldigt bra för sinnet. Och så är det ju så kul att baka också.

I fredags lagade jag mangocheesecake ur kokboken "Under valnötsträdet". Den blev riktigt god, även om jag tror att den hade blivit ännu bättre på färsk mango istället för fryst. Inte mycket att göra när mangon i affären var riktigt dålig.

I lördags var vi hos kompisar i Fjärås och åt smarrig rabarberpaj med marängtäcke.

I dag blev det rabarberpaj igen, eftersom vi hade lunchbesök. Gjorde en snabb "bara-röra-ihop-variant" som blev god. Delar förstås med mig av receptet här:
3 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk bakpulver
1 krm salt
175 g smält smör/margarin
Blanda alla torra ingredienser. Häll i smält smör och tryck ut degen i en form. På med rabarber. Grädda i ugnen i 20 min, 225 grader.

Har man som jag inget eget rabarberland, utan får hämta sina rabarber ur frysen, så är det att rekommendera att hälla på lite potatismjöl också.

I kväll ska jag laga vinbärskaka med dottern, som plundrade farmor och farfars vinbärsbuske igår. Mums!