Otillräcklig

Att bli förälder var något av det mest omvälvande i livet. Helt enkelt fantastiskt, och en känsla som jag tror kan vara svår att förstå om man själv inte är förälder. Men med föräldraskapet kommer också känslan av att inte räcka till.

Pressen på dagens föräldrar är egentligen ofantlig, inte minst från oss själva. Vi ska slita som djur på jobbet, göra karriär och samtidigt komma hem i tid för att hinna laga hemlagad mat från grunden, baka surdegsbröd och odla våra egna, ekologiska grönsaker. Det händer att jag idealiserar livet på landet, och tror att det skulle vara så mycket lättare att bo någonstans där man inte behöver stressa till jobbet eller känna pressen att hänga med i de senaste trenderna. Ibland önskar jag att jag vore hemmafru på 50-talet med enda jobb att ta hand om barn och hem, för då kanske jag hade kunnat klara det jobbet riktigt bra. Nu känner jag mig bara otillräcklig.

Men så läser jag artiklar som denna i dagens GP, och inser att det finns barn som har det betydligt värre än mina barn. Vars föräldrar kanske också reflekterar över huruvida deras barn får den bästa uppväxten möjligt, men där mina problem med för lite "riktig" hemlagad mat, för mycket tv-tittande och för lite gräsmatta att leka på är ett hånskratt i jämförelse.

Jag hoppas föräldrarna nyktrade till och insåg att föräldraskapet kräver mycket mer av oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss innan vi skaffade barn. Jag har själv fått förlika mig med tanken på att alltid känna mig otillräcklig, men försöker i alla fall göra det bästa av situationen. Lite mamma scans köttbullar har väl aldrig skadat någon, eller?

2012

Nytt år, nya tankar.

2011 var ett mellanår. Efter fyra år med omvälvande händelser - 2007: förlovning i Brasilien, 2008: Maja föddes, 2009: bröllopet, 2010: Vera föddes - var det svårt att tro att 2011 skulle kunna slå något av de fyra föregående. Så sant, 2011 blev ett riktigt mellanmjölksår.

Men i äkta blogganda ska jag försöka summera året som gått, och blicka framåt. Själv tycker jag att det är tråkigt att läsa andras summerade år, men what the hell, det här är ju min egen egotripp.

2011 var året som inleddes med föräldraledighet, en bloggambition som hette duga (sen dess har det bara gått utför) och en längtan att börja jobba igen. Året slutade med en vilja att vara ledig och aldrig mer gå tillbaka till jobbet igen, efter en otroligt hektisk höst med ungefär 150 procents uppgifter till mina 80 procent, samtidigt som en omorganisation stod inför dörren. Konflikterna på jobbet ökade som aldrig förr, och i min lilla grupp föll den ena efter den andra ifrån (slutade självmant). Så 2012 lovar jag mig själv att förbättra min jobbsituation på ett eller annat sätt, och sluta älta jobbproblem med maken när jag kommer hem.

2011 var också året där vi sprang på husvisningar som aldrig förr och "förlorade" två hus. 2012 kommer att bli året när vi bestämmer var och hur vi vill bo i framtiden, utan att för den delen spendera allt för mycket tid i andra personers hem. *hoppfull*

Förra året var också ett osocialt år. Vera började på förskolan, vilket resulterat i förkylning på förkylning, ofta med hög feber. Det har inneburit inställda sociala aktiviteter och att vi spenderat ganska mycket tid hemma med familjen. Mysigt förstås, men ibland kan man önska sig lite vuxensällskap också. Jag har också saknat mina vänner som bor långt bort. 2012 lovar jag att höra av mig oftare till mina tjejkompisar, och kanske till och med hinna med att träffa dem under året - med eller utan alla bebisarna.

2011 var också konflikternas år. Men en treåring som gärna vill vara tvärtemot och en ettåring med en vilja av stål har det blivit mycket gap och skrik under året. Gav maken Trotsboken i julklapp, och hoppas att vi ska kunna tackla våra två tjejer lite mer pedagogiskt under 2012. Som Jesper Parnevik sa till Carina Berg - man blir aldrig en sådan förälder som man tänkt sig innan.

Men 2011 var ju också året som vi hade en underbar semester på Öland. Året när Maja gick från blöjbarn till en stor tjej som gärna följer med mig och handlar, hjälper till att laga mat och började på barndans. Året när Vera gick från bebis till liten tjej som älskar Molly Mus och att sjunga. Året när jag hade underbara lediga fredagar med barnen när vi bara busat och umgåtts. Året när barnen börjat leka med varandra och saknar varandra när de är på var sitt håll.

Ett härligt år, men en förhoppning om ett ännu bättre 2012.

GOTT NYTT ÅR TILL ER ALLA!

Hemnet-ångest

Efter en period utan husvisningar och en massa surfandes efter nya hus, testade jag nya surfplattan på vägen hem från julfirandet hos mina föräldrar. Nya hemnet-appen testades förstås också, och vad dyker upp där om inte huset som vi faktiskt köpte i höstas... Utan så mycket som en antydan om att taket var fullt med mögel, utan bara samma gamla fina bilder och felfria beskrivning. Det är nästan så att jag mår illa.

Det är nästan så att jag vill gå på visningarna och stå där och häckla mäklaren. Men det kan jag ju förstås inte. Det är ju inte säljarnas fel att deras hus visade sig vara fullt av mikrobiell påväxt. Självklart önskar jag ju dem allt gott, och vill gärna att de ska få flytta till sitt drömhus. Själva stannar vi i stan, i alla fall just nu. Och hoppas att vi vinner på lotto, så att vi kan göra en Zlatan och ringa på närmsta fina hus.

Nej, jag är inte bitter.

Blivande matematiker?

Vera har börjat prata allt mer. Tvåordsmeningar som Titta där och Dumma dej  har börjat dyka upp, liksom kommentarer om vem saker tillhör (Veras mössa, Majas byxor). Hon kan en hel hög med ord och sjunger gärna Imse vimse spindel. Men mest imponerande än så länge är hennes matematikkunskaper.

Jag sa "ett", hon sa "två", jag sa "tre", hon sa "fyra" och så vidare, ända upp till tio. Blivande matematiker, kanske? Eller bara ett kurragömma-proffs?

Pippi i repris

I går var det dags för luciafirande på barnens förskola. Vera, som legat hemma i feber sedan i fredags, fick vackert stanna hemma med sin pappa medan jag begav mig till förskolan för att se Maja sjunga julsånger och äta pepparkakor.

"Barnen får klä ut sig till vad som helst" har devisen varit på barnens förskola. Så precis som förra året, valde Maja att komma utklädd till Pippi Långstrump. Hon var en färgklick bland övriga lucior, tärnor och stjärngossar. Och som en av pedagogerna sa: "Hon vet vad hon vill, din Maja". Precis som Pippi.

Underbara barn

Den senaste tiden har varit riktigt tuff, med en supertrotsig snart 4-åring och en 1,5-åring som börjar bli självständig med egna idéer och en vilja av stål. Men som tur är varvas de jobbiga perioderna med helt underbara sådana. Och igår fick jag bekräftelse på att mina barn faktiskt är underbara...

Jag har inte fått sova ensam i min säng på säkert en månad, utan vaknat varje natt av att Maja kommit krypande någon gång mellan 01 och 03. Trött som jag varit har jag inte orkat opponera mig, utan låtit henne krypa ner bredvid mig. Med konsekvensen att jag sovit dåligt. Så i lördags bestämde vi oss för att ta fighten. När hon som vanligt kom traskande, bar jag tillbaka henne till sin säng och satt hos henne en halvtimme tills hon somnade. Jag försökte förklara för henne att jag inte kan sova i min säng när hon ligger bredvid, och att vi kan mysa på dagen istället. Hon verkade förstå, men ville ju ändå sova i min säng.

Natten till måndagen kom hon aldrig, och mannen berättade sedan att hon berättat för honom att hon vaknat på natten, men "inte ville störa mamma" så hon hade hämtat två gosedjur och lagt sig i sin säng igen. GULLUNGE!

Trots och åter trots

Igår stormade det otroligt här i Göteborg. Det knakade i huset, regnet piskade mot rutorna och skriket ekade i rummet. För det stormade ungefär lika mycket inomhus som utomhus.

Efter en helg med nästan uteslutande inomhusvistelse, vilket blev konsekvenserna när lillasyster fick feber på lördagseftermiddagen och lisebergsbesöket ställdes in, klättrade barnen på väggarna på söndagskvällen. Maja var särskilt trotsig, och mitt tålamod var inte direkt stort efter helgen. Det hela resulterade i att hon gallskrek i nästan en timme i samband med läggningen. Att resonera med henne i sådana lägen är omöjligt. Så då blir det bara att ge sig, eller slå dövörat till.

Mannen är betydligt bättre på att slå dövörat till än vad jag är. Själv ger jag mig oftare, eller försöker jämka, som jag ser det. Men det är svårt. Svårt att veta hur man ska tackla en trotsig treåring, som vägrar lyssna och som gallskriker så att halva huset hör henne. Man får vara glad att vi bor i nybyggt=välisolerat.

Ibland är hon så klok, så klok. Och ibland är hon nästan omöjlig att älska. Men det gör man ju ändå. Innerst inne. Som ikväll, när hon kröp ner i sängen och berättade hur mycket hon tyckte om sin lillasyster. Och tyckte att vi kunde skaffa en lillebror också, för "man kan ju ha tre barn". Mamma och pappa är inte lika övertygade.