Utvecklingssamtal

I går var det dags för utvecklingssamtal nummer 2 på förskolan. Den här gången var vi lite mer nervösa för vad förskolepedagogerna skulle säga, och mannens råd till mig var "säg förlåt och att vi jobbar på det". Men vi behövde inte vara nervösa. Lilltjejen sköter sig på förskolan, även om hon har "temperament och vet vad hon vill". Jo tack, vi vet.

Jag fick också veta att hon har en beundrare från grannavdelningen (misstankarna fanns där sedan innan) och att hon gillar att räkna. Jo tack, vi vet.

Vår sjuka tid är nu...

När "vabruari" övergick i en mars med total sjukstuga så intalade vi oss att våren skulle bringa bättre tider. April, då är barnen friska. Inte. April började med tre dagars feber på den äldsta dottern, som sedan följdes av en frisk dag för båda (långfredagen) och sedan tre dagars feber för lilltjejen. I onsdags kunde både jag och mannen gå till jobbet igen, men lilltjejens hosta är fortfarande jobbig som sjutton. I dag börjar dessutom mannen klaga på ont i halsen, och jag känner mig ganska trött.

Men maj, då blir allt bättre! Då är det varmare, och barnen kan vara ute mer på förskolan. Då kommer de att hålla sig friska. Då ska vi se till att hälsa på alla kompisar med nya bebisar, som man verkligen inte vill smitta med sina dagissjukdomar.

Om inte vattkopporna slagit till då, förstås.

Kan man vobbstrejka?

Förra veckan hade Maja feber, samtidigt som både jag och maken var ganska förkylda. Men jag hade en tidning som skulle till tryck, och en tjänsteresa som stundade. Alltså blev det vobbande i flera dagar. Att vabba och jobba samtidigt är en konst, särskilt när man har små barn som inte gärna vill att mamma sitter framför en dator eller pratar i telefon med tryckerier istället för att läsa en bok eller lägga ett pussel. Men det går - med lite vilja.

Egentligen är det ett otyg att behöva jobba när man egentligen bara vill ta hand om sina sjuklingar. Och betalt för det får man inte. Med tanke på dagens besked på jobbet, där det visade sig att ett hedersuppdrag som jag sett fram emot att få inte blir av, funderar jag på att vobbstrejka. Varför ska jag offra allt för jobbet när jag ändå inte får något tillbaka? Tyvärr är det mina kollegor som får ta konsekvenserna, om jag beslutar mig för att sluta vobba. För någon måste ju göra jobbet, trots allt.

Men nästa gång jag vabbar ska jag allvarligt överväga att strunta i att ta med mig telefonen och datorn hem. Det är faktiskt mycket mysigare att bara ägna sig åt sjuka barn än att försöka parera jobbet samtidigt från distans.

Syskonkärlek

Nu börjar barnen bli så stora att de faktiskt leker med varandra. Maja brukar styra upp leken och visa Vera hur man ska göra, och Vera brukar lyssna men sällan lyda. I dag satt Maja och försökte lära Vera räkna på engelska.
- Så här: One too free, sa Maja.
- Ett, tå, treeeeee! ropade Vera glatt.
Så började de gapskratta.

Vi pratade om syskonkärlek på jobbet, och konstaterade att det är härligt med syskon men att det är bråken och avundsjukan från barndomen som man minns allra bäst. Som när jag och min bror varit på cirkus och fått varsin gasballong. Mamma skulle sätta fast min i mitt bälte, men tappade den givetvis och vi såg den sväva upp i himlen. Enligt utsago tvingade jag då min bror att punktera sin ballong, eftersom jag inte hade min kvar. Själv minns jag det som att det var han som gjorde det på eget bevåg, för att vara snäll.

I vår familj är det lillasyster som är den tuffa. Som slåss, drar storasyster i håret och har ett gräsligt temperament. Storasyster är den duktiga, som springer till mamma och berättar om allt bus som lillasyster gör. Hm, tycker jag känner igen det där från när jag var liten. Storasyster som man är.

Klart godkänt för Linas matkasse

I måndags kom ju då påsen, och den här veckan har vi provat fem nya rätter, med en mängd tidigare okända råvaror och kombinationer.

Godast var nog hjortfärsbiffarna med de ugnsbakade rotfrukterna och jordärtskockspurén. Fast mannen påstod att det senare smakade som barnmat, och lite rätt har han ju. För det var ju inte så länge sedan som vi kokade rotfrukter, mixade till mos och frös in i små iskubslådor. Dagens kyckling med kamutvete och sallad på spenat, äpple, tranbärs- och nötmix, sugar snaps och getost gick inte heller av för hackor. Eller det vegetariska receptet med potatisfrittata, med de goda rotfruktschipsen. Eller spättafilén. Och med korv går det ju inte att hamna fel. Helt enkelt en härligt god matvecka!

Barnen då? Jo, de åt med god aptit, både det ena och det andra. Allt har inte gått hem, men det mesta. Så vi kommer nog att fortsätta med påsen. I alla fall en vecka till. 

Mat i kasse

Så var det äntligen dags att prova julklappen från mina föräldrar, nämligen en veckas mat från Linas matkasse. Maken är måttligt road, men jag tror att det kommer att bli toppen. Maten levererades 17.05 utanför dörren, och råvarorna såg spännande ut. Hjortfärs är inget jag hade valt i affären, inte heller rotfruktschipsen, så det ska bli en riktigt spännande vecka. Imorgon är det dags för första maträtten, och recensionen efteråt dyker upp här på bloggen.

Otillräcklig

Att bli förälder var något av det mest omvälvande i livet. Helt enkelt fantastiskt, och en känsla som jag tror kan vara svår att förstå om man själv inte är förälder. Men med föräldraskapet kommer också känslan av att inte räcka till.

Pressen på dagens föräldrar är egentligen ofantlig, inte minst från oss själva. Vi ska slita som djur på jobbet, göra karriär och samtidigt komma hem i tid för att hinna laga hemlagad mat från grunden, baka surdegsbröd och odla våra egna, ekologiska grönsaker. Det händer att jag idealiserar livet på landet, och tror att det skulle vara så mycket lättare att bo någonstans där man inte behöver stressa till jobbet eller känna pressen att hänga med i de senaste trenderna. Ibland önskar jag att jag vore hemmafru på 50-talet med enda jobb att ta hand om barn och hem, för då kanske jag hade kunnat klara det jobbet riktigt bra. Nu känner jag mig bara otillräcklig.

Men så läser jag artiklar som denna i dagens GP, och inser att det finns barn som har det betydligt värre än mina barn. Vars föräldrar kanske också reflekterar över huruvida deras barn får den bästa uppväxten möjligt, men där mina problem med för lite "riktig" hemlagad mat, för mycket tv-tittande och för lite gräsmatta att leka på är ett hånskratt i jämförelse.

Jag hoppas föräldrarna nyktrade till och insåg att föräldraskapet kräver mycket mer av oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss innan vi skaffade barn. Jag har själv fått förlika mig med tanken på att alltid känna mig otillräcklig, men försöker i alla fall göra det bästa av situationen. Lite mamma scans köttbullar har väl aldrig skadat någon, eller?