Hemnet-ångest

Efter en period utan husvisningar och en massa surfandes efter nya hus, testade jag nya surfplattan på vägen hem från julfirandet hos mina föräldrar. Nya hemnet-appen testades förstås också, och vad dyker upp där om inte huset som vi faktiskt köpte i höstas... Utan så mycket som en antydan om att taket var fullt med mögel, utan bara samma gamla fina bilder och felfria beskrivning. Det är nästan så att jag mår illa.

Det är nästan så att jag vill gå på visningarna och stå där och häckla mäklaren. Men det kan jag ju förstås inte. Det är ju inte säljarnas fel att deras hus visade sig vara fullt av mikrobiell påväxt. Självklart önskar jag ju dem allt gott, och vill gärna att de ska få flytta till sitt drömhus. Själva stannar vi i stan, i alla fall just nu. Och hoppas att vi vinner på lotto, så att vi kan göra en Zlatan och ringa på närmsta fina hus.

Nej, jag är inte bitter.

Blivande matematiker?

Vera har börjat prata allt mer. Tvåordsmeningar som Titta där och Dumma dej  har börjat dyka upp, liksom kommentarer om vem saker tillhör (Veras mössa, Majas byxor). Hon kan en hel hög med ord och sjunger gärna Imse vimse spindel. Men mest imponerande än så länge är hennes matematikkunskaper.

Jag sa "ett", hon sa "två", jag sa "tre", hon sa "fyra" och så vidare, ända upp till tio. Blivande matematiker, kanske? Eller bara ett kurragömma-proffs?

Pippi i repris

I går var det dags för luciafirande på barnens förskola. Vera, som legat hemma i feber sedan i fredags, fick vackert stanna hemma med sin pappa medan jag begav mig till förskolan för att se Maja sjunga julsånger och äta pepparkakor.

"Barnen får klä ut sig till vad som helst" har devisen varit på barnens förskola. Så precis som förra året, valde Maja att komma utklädd till Pippi Långstrump. Hon var en färgklick bland övriga lucior, tärnor och stjärngossar. Och som en av pedagogerna sa: "Hon vet vad hon vill, din Maja". Precis som Pippi.

Underbara barn

Den senaste tiden har varit riktigt tuff, med en supertrotsig snart 4-åring och en 1,5-åring som börjar bli självständig med egna idéer och en vilja av stål. Men som tur är varvas de jobbiga perioderna med helt underbara sådana. Och igår fick jag bekräftelse på att mina barn faktiskt är underbara...

Jag har inte fått sova ensam i min säng på säkert en månad, utan vaknat varje natt av att Maja kommit krypande någon gång mellan 01 och 03. Trött som jag varit har jag inte orkat opponera mig, utan låtit henne krypa ner bredvid mig. Med konsekvensen att jag sovit dåligt. Så i lördags bestämde vi oss för att ta fighten. När hon som vanligt kom traskande, bar jag tillbaka henne till sin säng och satt hos henne en halvtimme tills hon somnade. Jag försökte förklara för henne att jag inte kan sova i min säng när hon ligger bredvid, och att vi kan mysa på dagen istället. Hon verkade förstå, men ville ju ändå sova i min säng.

Natten till måndagen kom hon aldrig, och mannen berättade sedan att hon berättat för honom att hon vaknat på natten, men "inte ville störa mamma" så hon hade hämtat två gosedjur och lagt sig i sin säng igen. GULLUNGE!

Trots och åter trots

Igår stormade det otroligt här i Göteborg. Det knakade i huset, regnet piskade mot rutorna och skriket ekade i rummet. För det stormade ungefär lika mycket inomhus som utomhus.

Efter en helg med nästan uteslutande inomhusvistelse, vilket blev konsekvenserna när lillasyster fick feber på lördagseftermiddagen och lisebergsbesöket ställdes in, klättrade barnen på väggarna på söndagskvällen. Maja var särskilt trotsig, och mitt tålamod var inte direkt stort efter helgen. Det hela resulterade i att hon gallskrek i nästan en timme i samband med läggningen. Att resonera med henne i sådana lägen är omöjligt. Så då blir det bara att ge sig, eller slå dövörat till.

Mannen är betydligt bättre på att slå dövörat till än vad jag är. Själv ger jag mig oftare, eller försöker jämka, som jag ser det. Men det är svårt. Svårt att veta hur man ska tackla en trotsig treåring, som vägrar lyssna och som gallskriker så att halva huset hör henne. Man får vara glad att vi bor i nybyggt=välisolerat.

Ibland är hon så klok, så klok. Och ibland är hon nästan omöjlig att älska. Men det gör man ju ändå. Innerst inne. Som ikväll, när hon kröp ner i sängen och berättade hur mycket hon tyckte om sin lillasyster. Och tyckte att vi kunde skaffa en lillebror också, för "man kan ju ha tre barn". Mamma och pappa är inte lika övertygade.

En amerikansk tradition

I helgen fick jag för första gången uppleva en ny tradition. Det mest amerikanska som finns, skulle jag tro. Min brors flickvän, som blev "love refugee" förra året och flyttade hit till Sverige från Ohio, lagade till en hel Thanksgiving-middag till min familj. Kalkon med stuffing, cranberry sauce, sweet potato pie (med socker och marshmallows!), zuccini bread och massa annat gott! Väldigt sött, väldigt mäktigt, men också helt fantastiskt! Äntligen fick man smaka på allt det där som man bara sett på film. Middagen avslutades sedan med pumpkin pie och lite buckeyes - godis gjorda på jordnötssmör, florsocker, smör och doppade i choklad. MUMS!

Förstår när vår kock berättade att de i hennes familj brukar vara mätta fram till jul ungefär, och vid jultid inte alls lika sugna som oss svenskar på att svulla oss i mat. Det kanske räcker med att ha en helg om året när matintaget är så galet stort som vid jul, oavsett om man är amerikan eller svensk...

Medieträning?

Förra veckan konstaterade jag för första gången hur svårt det är. Jag har ofta stått på andra sidan. Gjort andra obekväma. Försökt få andra att säga "rätt" saker. Men när man själv hamnar där, med en mikrofon framför ansiktet och en journalist som försöker lägga citat i munnen på en, då förstår man hur svårt det är.

Det var för en vecka sedan som en journalist från Studio Ett (P1 för de - liksom jag - som inte lyssnar så frekvent på Sveriges radio) haffade mig utanför ICA, när jag som vanligt varit och handlat med barnen. Fick kommentera Uppdrag gransknings reportage tidigare i veckan om familjen som fick sina barn i fråntagna, och då särskilt prata om huruvida jag tänkt mer på hur och när jag tar bilder av mina barn. När jag sedan lyssnade på programmet på nätet, hördes alla mina "så att säga", "ganska" och andra brasklappar som jag hela tiden la in.

Trots att jag läst på journalisthögskolan (ja, jag vet att det heter JMG och är en institution inom Samhällsvetenskapliga fakulteten på GU, men jag säger journalisthögskolan ändå), jobbat som journalist ett tag och de senaste tio åren intervjuat folk regelbundet, så är jag långt ifrån medietränad. Jag har till och med varit med och medietränat chefer och andra betydelsefulla personer på mitt jobb, och ändå blev jag nervös och svamlade som en tok i radio. Nu är jag ännu mer imponerad av alla de som alltid är lysande i all etermedia, trots att det inte är deras day-job. All heder till dem! Själv ska jag hålla mig på andra sidan, tror jag. Att intervjua andra är ju lätt som en plätt i jämförelse.