En amerikansk tradition

I helgen fick jag för första gången uppleva en ny tradition. Det mest amerikanska som finns, skulle jag tro. Min brors flickvän, som blev "love refugee" förra året och flyttade hit till Sverige från Ohio, lagade till en hel Thanksgiving-middag till min familj. Kalkon med stuffing, cranberry sauce, sweet potato pie (med socker och marshmallows!), zuccini bread och massa annat gott! Väldigt sött, väldigt mäktigt, men också helt fantastiskt! Äntligen fick man smaka på allt det där som man bara sett på film. Middagen avslutades sedan med pumpkin pie och lite buckeyes - godis gjorda på jordnötssmör, florsocker, smör och doppade i choklad. MUMS!

Förstår när vår kock berättade att de i hennes familj brukar vara mätta fram till jul ungefär, och vid jultid inte alls lika sugna som oss svenskar på att svulla oss i mat. Det kanske räcker med att ha en helg om året när matintaget är så galet stort som vid jul, oavsett om man är amerikan eller svensk...

Medieträning?

Förra veckan konstaterade jag för första gången hur svårt det är. Jag har ofta stått på andra sidan. Gjort andra obekväma. Försökt få andra att säga "rätt" saker. Men när man själv hamnar där, med en mikrofon framför ansiktet och en journalist som försöker lägga citat i munnen på en, då förstår man hur svårt det är.

Det var för en vecka sedan som en journalist från Studio Ett (P1 för de - liksom jag - som inte lyssnar så frekvent på Sveriges radio) haffade mig utanför ICA, när jag som vanligt varit och handlat med barnen. Fick kommentera Uppdrag gransknings reportage tidigare i veckan om familjen som fick sina barn i fråntagna, och då särskilt prata om huruvida jag tänkt mer på hur och när jag tar bilder av mina barn. När jag sedan lyssnade på programmet på nätet, hördes alla mina "så att säga", "ganska" och andra brasklappar som jag hela tiden la in.

Trots att jag läst på journalisthögskolan (ja, jag vet att det heter JMG och är en institution inom Samhällsvetenskapliga fakulteten på GU, men jag säger journalisthögskolan ändå), jobbat som journalist ett tag och de senaste tio åren intervjuat folk regelbundet, så är jag långt ifrån medietränad. Jag har till och med varit med och medietränat chefer och andra betydelsefulla personer på mitt jobb, och ändå blev jag nervös och svamlade som en tok i radio. Nu är jag ännu mer imponerad av alla de som alltid är lysande i all etermedia, trots att det inte är deras day-job. All heder till dem! Själv ska jag hålla mig på andra sidan, tror jag. Att intervjua andra är ju lätt som en plätt i jämförelse.

Jag är less..

Jag är less på allt.
Less på att jag jobbar som en tok utan att få någon cred.
Less på att alla verkar vilja ha synpunkter på mitt jobb.
Less på att aldrig känna att jag räcker till.

Less på att vi aldrig hittar vårt hus.
Less på att inte ha tillräckligt med tid till mina barn.
Less på att inte ha min familj nära.

Men mest av allt är jag less på att jag är less. Ryck upp dig nu för f-n!
Du har en underbar familj.
Du har en fantastisk lägenhet.
Du har ett - oftast - stimulerande jobb med mycket eget ansvar, där du får vara kreativ.

Du har det faktiskt fantastiskt.

Tandläkarskräck

Treåringen har tandläkarskräck. Eller nej, kanske inte. Men någonting är det helt klart, för idag var vi för andra gången på folktandvården för att få Majas tänder räknade. Och för andra gången fick vi gå därifrån med en ny tid, utan att tandläkaren fått så mycket som en skymt av Majas vita tandrad.

"Kan inte du berätta för tandläkaren hur många tänder jag har?" sa hon igår kväll. Självklart. 20. Men det hjälper ju inte, tandläkaren måste ju få se själv.

Tandläkaren tog det med ro, och vi är välkomna dit i april igen. Själv blev jag vansinnig. Inte nog med att jag har massor att göra på jobbet, jag fick ta tre timmar flexledigt för att hinna hämta Maja på förskolan, promenera med henne till tandläkaren och sen ta sig oss hem igen. Dessutom fick förskolepersonalen se till att Maja var påklädd och fick äta mellanmålet i kapprummet i väntan på mig, för att undvika att lillasyster fick syn på oss. För hade hon fått syn på mig, så hade jag varit tvungen att ta med henne också, och då hade Maja definitivt inte visat några tänder. Väldigt mycket besvär för att hon bara skulle knipa igen och vägra visa några tänder.

Jag hade till och med förberett henne på att vi skulle gå och köpa ett nytt badlakan till henne (hon tycker att hennes är för litet, och vill ha ett större) OM hon visade några tänder. Inte ens det hjälpte. Hon är så fruktansvärt envis, och sätter sig allt oftare på tvären.

Lillasyster har redan tydliga tendenser på att vara ännu mera viljestark. Jag ser inte fram emot tonåren.

Ännu mera språk

Det började med pappa, Maja och mamma. Nu börjar allt fler ord dyka upp, och senast i morse drog hon till med en tvåordsmening: "Appi borta" (appi=napp). Men samtidigt som hon börjar göra sig mer förstådd, så blir hon också mer frustrerad när vi inte förstår vad hon menar. När hon med arg röst skriker någonting, och vi inte fattar något.

Häromdagen hade förskolan lyktfest, och det bjöds på korv med bröd. Lillan åt glatt två korvar, och drack lite vatten till. Sen tappade hon muggen, och jag tog den från henne. Därefter skrek hon konstant hela vägen hem, och slutade inte förrän jag gav henne något mer att dricka. Först då insåg jag att hon nog varit törstig, och att det var därför hon hördes över hela kvarteret.

Som förälder till en frustrerad ettåring blir man själv lätt frustrerad. Frågan är bara - vad gör man åt det? Jag försöker att vara lyhörd, men ibland är det ändå inte så lätt att förstå vad hon menar. Och inte blir det bättre av att treåringen hela tiden tolkar. "Mamma, jag tror att hon säger macka". :)

Jakten återupptagen

Nu har vi börjat om. Tagit nya tag. Tänkt att nu, minsann, ska vi hitta det där drömboendet! Nu är det vår tur. Vår tur att hitta ett hus som vi 1: trivs med, 2: har råd med, 3: inte visar sig ha varken felkonstruerade badrum eller mögelproblem på vinden.

Så nu har vi varit på visning, och sitter här i soffan som två frågetecken. Var det där drömhuset? Nej. Är det för oss? Kanske. Hur mycket ska man egentligen jaga efter drömmen, när man förmodligen inte vet hur drömmen ser ut....

Språkutveckling

Min treåring är rolig. Hon är en liten pratkvarn som gärna slänger sig med vuxna uttryck, och har börjat lära sig alla bokstäverna. Otroligt språkbegåvad, i alla fall om man frågar hennes mamma. Hon har ju något att brås på, med tanke på alla de fullklottrade skrivböcker som numera huserar i hennes mormor och morfars garderob.  Historierna skulle vara långa och fantasifyllda, men var troligtvis ganska banala. Fantasin var det inget fel på, och inte heller på skrivarlusten. Numera får man vara glad om man orkar skriva i sin blogg någon gång i veckan.

Dotterns språkövningar kan vara ganska jobbiga, men även otroligt underhållande. Ibland blir det dock lite fel. Eller kanske helt rätt. Vid middagsbordet tidigare ikväll berättade hon att hon "gådde hem samtidigt som Leah idag". Jag rättade henne (ska man göra det, egentligen? Vad säger barnpsykologerna om mammor som korrigerar sina treåringar när de inte kan böja verb ordentligt?) och sa "gick heter det". "Nä, mamma, vi gick inte, vi åkte bil" fick jag till svar. Ridå.