Med pottan under armen

Igår nådde vi en milstolpe i vårt liv som föräldrar, mannen och jag. Vi fick första gången höra "mamma/pappa, jag måste kissa. NU!" Och det förstås inte när vi var i närheten av en toalett. Nej, vi var på motorvägen, på väg hem från svärföräldrarna. Ett par mil hemifrån kom orden som man bara inte vill höra. I alla fall inte när klockan är nästan 22, det är minusgrader ute och vi sitter i bilen.

Som tur är finns ju alltid en snabbmatsrestaurang i närheten, så jag tog dottern på armen och rusade in (jo, hon kan gå själv med vid det här laget var hon dessutom ganska trött). Kissade hon? Naturligtvis inte. Det funkar ju inte att kissa på en toalett som inte har en extra ring. Och bäst är fortfarande pottan. Så nu står vi inför valet att få en dotter som vägrar kissa när vi inte är hemma, eller att släpa med oss vår potta eller extraring vart vi än ska. Har alla föräldrar samma problem, eller är det bara vi?

Jag tycker för övrigt att föräldrar verkar hetsa lite väl mycket över potträning. Läste ett inlägg på familjeliv om en mamma som låtit sin dotter gå utan blöja "några timmar varje dag" sen hon var 1,5år, med kommentaren "det hände olyckor ett par gånger i veckan i ett halvår, men sen var hon blöjfri". Ett halvår! Jag tycker att det är bättre att vänta tills barnet är redo, även om det råkar ta lite längre tid. Med dottern tog det inte många dagar innan blöjorna var historia. Nu får vi bara se hur länge vi måste gå runt med en potta under armen...