Barnuppfostran är svårt. Redan innan barnen föddes, ja egentligen innan tanken på att skaffa barn fanns där, visste man hur barnen skulle uppfostras. Och hur de skulle bete sig. Alltid tacka för maten, kunna säga förlåt när de gjort något dumt och alltid lyssna på sina föräldrar. Självklara saker, kan tyckas, men oerhört svåra så här i efterhand.
Innan jag blev mamma hände det att jag irriterade mig på föräldrar vars barn sprang runt och tjoade i den tysta vagnen på tåget. Eller de som pratade bebisbajs vid bordet bredvid när man själv försökte sig på en romantisk middag med pojkvännen. I dag hade jag snarare varit imponerad över att man orkar åka tåg med sina barn, och att snacka skit har fått en helt ny innebörd, som min man brukar säga.
Att få barn förändrar en på många sätt. De flesta sätt till det bättre, men på vissa sätt till det sämre. I dag har jag känt mig som en riktig tjatkärring, när treåringen inte lyssnar på någonting som man säger. Fast jag tycker samtidigt synd om henne, eftersom vi knappt varit ute på hela helgen. Med en sjuk bebis håller man sig hemma, vilket ger en rastlös storasyster. Så nu ska jag ta och läsa minst tre böcker för henne, och ge henne en extra kram. För hon förtjänar inte en tjatig mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar