Min yngsta dotter äter som en häst. Hon är åtta månader, gillar mat skarpt och skriker i frustration när hon ser en barnmatsburk öppnas. Burk alltså. Hon skriker inte över en portion god hemlagad mat, som hennes mamma stått i köket och lagat i timmar (ok, det var en liten överdrift, men ändå ansträngt sig för att laga). Hon spottar istället ut den hemlagade maten, och den som ändå slinker ner spyr hon upp. Kul.
Så nu står jag där i affären och väljer mellan godbitar som rödspätta och potatismos, couscous med kyckling och tomatsalsa och västkustgryta. Men favoriten är ändå lasagne, som alltid slinker ner snabbt. Fördelarna med barnmat på burk är ju de uppenbara: lätt att ta med sig och snabbt att bara värma. Men med dottern som käkar två burkar om dagen, blir det ganska många burkar att bära hem. För att inte tala om alla tomma glasburkar som sedan ska till återvinningen. Dyrt blir det också i längden.
Så nästa vecka ska laga mitt triumfkort för att se om jag kan få dottern att komma över till den rätta sidan. Äldsta dottern älskade rätten, och gör det fortfarande. Dags att ta fram blodpuddingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar