Förlossningar är intressanta. Både som företeelser, och som diskussionsämne. Under graviditeten, i alla fall den första, ville jag helst inte höra för mycket om förlossningar. Det räckte att fylla huvudet med tankar om barnet, om det blir en tjej eller kille, om det är friskt, hur livet ska bli sen och så vidare. Att tänka på själva förlossningen - och smärtan! - kändes som överkurs. Sidorna om förlossningen hoppade jag glatt över i Vänta barn-boken, och började inte fundera över den förrän den togs upp på föräldrautbildningen.
Andra gången förberedde jag mig i princip inte alls. Jag hade ju gjort det en gång förut, så jag visste ju hur det skulle kännas. Säkert. Andra gången blev ju inte alls som första. Och jag önskade där och då att jag läst på lite bättre inför andra gången, lärt mig att andas rätt och allt det där. Det hade underlättat.
Gemensamt för de båda är att det är de absolut största händelserna i mitt liv. Och sådana vill man ju berätta om. Men för vem? För även om de var mina och makens mest minnesvärda stunder, så är det ju inte det för någon annan. Vem vill veta allt om någon annans förlossning, egentligen? Fast nu tänkte jag säga emot mig själv lite, för själv tycker jag att förlossningar är ganska intressanta. Även andras. Men det beror nog på att jag nyligen varit med om två själv, och kan relatera till det.
På olika vänta barn-forum är förlossningen en stor grej. Man kan skriva sin egen förlossningshistoria, läsa andras och diskutera händelseförlopp med likasinnade. En av diskussionerna som ofta återkommer, är huruvida man fött barn eller inte om förlossningen slutat i kejsarsnitt. Va? Vad har man annars gjort? Eller huruvida man gjort det på "riktigt" om man används smärtlindring av något slag. Va?
Varför uppkommer de här diskussionerna över huvud taget? Personligen tror jag att det bottnar i någon typ av osäkerhet hos det kvinnliga könet. Jag skulle vilja se killar föda barn utan smärtlindring, och sedan klanka ner på andra som använt det. Det skulle inte hända. Eller hävda att kejsarsnitt inte är att föda barn "på riktigt".
Vid senaste förlossningen fick jag sedan dela rum på BB med tre andra mammor. På morgontimmarna hörde jag hur den ena mamman fick ett samtal från en kompis, och berättade hur hon redan innan bestämt sig för att be om ryggbedövning. Det var hennes tredje barn, och vid de två tidigare förlossningarna hade hon inte använt något smärtstillande. "Det var det bästa jag gjort" berättade hon i telefon. Och jag kände instinktivt att den här mamman låter sig inte påverkas av någon annan, utan lyssnar helt på sig själv och sin egen kropp. Starkt. För jag tror att vi (läs: det kvinnliga släktet) allt för ofta låter oss påverkas av omgivningen, och hur man ska bete sig. Att be om smärtlindring kan vara något fult, för då är man inte en stark kvinna.
Jag själv? Jodå, jag provade lustgasen. Men så mycket mer hann jag inte med, för jag har uppenbarligen ganska snabba och "lätta" förlossningar. I alla fall enligt min barnmorska. Lätt vet jag inte om jag skulle kalla det. Snarare minnesvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar