Hus - en fantasi eller the real thing?

Sedan vår dotter föddes, det vill säga i snart tre år, har vi aktivt letat efter hus. Gått på husvisningar, flyttat in mentalt, vunnit budgivningar men fortfarande inte köpt något hus. Otur, skulle vissa kalla det. Visst, vi har haft otur. Men vi har också valt att inte köpa något av de 50-tal hus som vi faktiskt tagit oss tid att titta på.

Sett på hemnet, bokat in visning, drömt om och sedan spenderat en kväll eller en helgeftermiddag i. Har det sedan varit fint, vilket många av huset varit, gått hem till vårt excelark för att räkna lite på vad det skulle kosta oss. Sen blivit besvikna när det visat sig att vi inte direkt varit ensamma om att gilla huset, och 14 andra hellre ville ha det.

I höstas tröttnade vi. Så vi sålde vår bostadsrätt och flyttade ett kvarter till en hyresrätt. Nu har vi fått mer plats, men suget efter Huset finns fortfarande där. Mer hos mig än hos min man, tror jag, som nog skulle kunna tänka sig att bo kvar här för alltid. Om det inte vore för den höga hyran. Jag försöker fråga mig själv varför jag inte känner mig nöjd med lägenhetslivet i stan, men det kanske bottnar i att jag kommer från landet. Inte för att jag vill bo på landet igen, men suktar efter en egen gräsmatta där barnen kan leka. En uteplats stor nog att inhysa en grill, och ett garage intill huset så att man slipper släpa matkassar och barn som somnat.

Problemet är bara att vi inte vet var vi vill bo. Vi vet hur vi vill bo - 1,5 plansvilla från 2000-talet, ca150-200kvm, 4 sovrum (drömhuset heter Skagerrak från Myresjöhus), ca 1000kvm tomt - men inte var. Vilket i sin tur beror på att vi i dag bor ganska centralt (om än på andra sidan älven), har nära till våra jobb och trivs bra med stora tjejens förskola. Vi bor bra, med andra ord. Och man vill ju inte byta ner sig.

Så risken är väl att vi sitter här om fem år, i vår hyresrätt, och fortfarande letar efter drömhuset. Var det nu finns någonstans.